Lite smått från landet

Äventyret i Jämtland är över nu och har sparats i minnenas land, Susanne och jag kom hem i tisdags. Nu är jag hemma men Susanne är på besök hos släktingar och vänner i Sörmland. Det var gott att komma hem men vi är inte mera långresenärer än så att eftir ungefär 30 mils resa den sista etappen var vi trötta. Men det var gott att komma hem, vi behövde inte ens köpa in, allt fanns på plats. Min dotter, svärson och Hannes Gudjon som här hade varit lämnade hemmet på det sättet. Men vad det var behagligt. Ett stort tack för det.
 
Jag var något snabb att ta mina stövlar och gå en översiktsresa genom egendomen. Allt var bekant och så roligt att träffas, allt såg så bra ut. Min dotter med familj hade tagit hand om mycket bär, gjort sylt med mera, men ändå fanns bär kvar. Sen åt vi och så gick jag ut igen.
 
 
 
 
Denna pumpa hade trivits bra, är 39 cm i diameter och tjockleken är 22 cm. Det blir soppa på en och en annan tallrik när vintermörkret lägger sig så småningom över trakten. Just denna pumpa är inte bekant för mig men enligt det jag har läst i flera år skall pumpan helst vara ute på sin plats allt fram till det första frostent kommer.
 
 
 
 
Blåbärsbuskarna kunde inte längre hålla upp de omogna bären. I dag var därför bland annat uppbindedag. På denna buske är bra långt till bären blir mogna.
 
 
 
 
Det är bra med olika sorters blåbersbuskar, det blir blåbär över en lång tid. Dessa är inte så stora som vissa andra men de smakar gott i alla fall.
 
 
 
 
Så konstigt som det nu var då glömde jag att titta på dessa buskar tills i går, men de är söder om garaget, lite avsides. Bären heter aronia och sägs vara med det bästa man kan förtära. De skall sakta när åldrande, öka immunitet mot influensa, och en hel del andra saker också som de är bra för men jag inte kommer ihåg. Detta låter lysande för vissa. De är stora dessa bär och grenarna hade börjat hänga ner till marken. Därför plockade jag i dag 1,7 kg. Dessa bär går snabbt att plocka. De växer i klasar och i varje klase är upp till 20 bär. Är man lite händig kan man på en gång få hela klasan i handflatan och då är handflatan egentligen full.
 
 
 
 
Aronia bären är inte helt mogna, i alla fall inte i skugga, men jag plockade det som är i skålen för att lätta på grenarna och plockade de som var mäst mogna. I kväll skall jag välja något recept av aronia sylt och det blir min deput med dessa bär. Det blir roligt men själva syltandet blir faktiskt inte förrän i morgon.
 
 
Så går det till här på landet. Kanske har många aronia bär och vet allt om detta som jag inte vet, men jag anar att de inte har blivit så vanliga här i landet ännu. Utan detta har jag besökt bokar och björkar, ekar och lönnar, tallar och granar och sälg och hägg samt lite annat. Alla verkar ha haft det bra under tiden vi bar borta och det tvivlade jag aldrig på.
 
 
 
 
Så är det så att vissa blåber är väl mogna och dessa är i storlek med mindre vindruvor. Det var också så att folket som här gästade medan vi var i Jämtland lämnade kvar glass i frysen. Nu om en liten stund när jag börjar ta det riktigt lugnt är jag bestämd i att äta blåbär med glass.
 
Ha det gott alla.

I dag, för ett år sedan

Denna underbara bild är från fjällvärlden i västra Jämtland och i centrum är Kolåsens Lappkapell. Bilden tog Anna Romare Blyckert, Kolåsen.
 
 
 
 
Det är olika vad folk som bor ihop säger om sitt privata liv och för vissa är otänkbart att berätta om något som för andra är hur lätt som helst att prata om. Flesta/många är gifta. Det hölls bröllopsfester och i många sådana håller man tal. Susanne och jag är inte gifta men här är vårat tal.
 
För ett och ett halvt år sedan var vi, Susanne och jag, i affären Guldfynd i Marieberg, Örebro. Jag ville köpa en ring till henne som hon skulle få när hon fyllde 60 år. Jag tyckte enklast att hon var med, skulle få välja och att storleken skulle ordnas. När allt var färdigt, betalt och klart och ringen inpackat, var som något var ogjort. Tystlåtna strövade lite runt, visste båda vad det handlade om och till slut sa det ena av oss; skall vi köpa ringarna nu?
 
Sen köpte vi ringar som kallas för förlovningsringar. Jag är inte säker på om vi tänkte precis på förlovningsringar, men kanske hellre att det var ringar som skulle ha stor betydelse. Vi hade förberätt att åka på en fyra veckors resa upp till Norrland och vi bestämde oss för att sätta upp dessa ringar under Norrlandsresan. Det skulle vi göra när vi kom till något ställe där det skulle kännas självklart att göra så.
 
Fyra månader senare åkte vi upp till Norrland och ringarna var med i bagaget. Första tre veckorna kom aldrig upp tanken på att här var det rätta stället. Näst sista helgen åkte vi från fjälltrakterna i norrvestra Jämtland när till Kolåsen som är i fjälltrakterna i västra Jämtland, ett kärt ställe där vi hade varit några gånger tidigare.
 
 
 
 
 
 
Nu började ringarna be om handlande. Vi bestämde oss för att gå till Lappkapellet, ta ringarna med, och besöka den såkallade Meditationsplatsen som ligger lite till höger bakom kapellet, nere i en sänka i landet bakom kyrkogården.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Från detta mycket så tyståtna ställe finns en enastående fin utsikt genom ett V i skogen som troligen är bildad mellan granarna med hjälp av människohänder. Och där finns en bänk och sitter man på bänken har man just denna underbara utsikt som inte kan fångas på riktigt av våra kameror. Bänken kallar vi för meditationsbänken.
 
 
 
 
 
 
Där tog vi ringrna och satte dem på varandras händer och i dag är ett år sedan. Därmed kommer jag fram till den stora betydelsen av våra ringar som jag nämnde i början. Ringarna betyder att; jag ljuger inte åt dig, jag lurar dig inte, jag går inte bakom ryggen på dig, jag är inte elak mot dig och jag är inte gnällig. Jag skrämmer dig inte, jag gör inte orymliga krav på dig, jag sviker inte dig och jag hånar dig inte. Och flera som vi bara inte gör mot varandra finns innom förbundet som ringarna bekräftar. Ringarna är en symbol, de symboliserar att det goda skall ha makten i våra liv.
 
Men -till och med jag- "har fläckar". På vissa områden har vi olika uppfattningar, vi är inte alltid överens, och det kan utlösa det onda röstläget eller ord som inte skulle ha varit sagda. Som tur är finns i våra modersmål ett fantastiskt ord som helar om det används med hjärtat som bakgrund -det är ordet förlåt. Att kunna stå på sitt ena knä och be om förlåtelse är helande, alldeles speciellt för den som gör det.
 
Ett människoliv är livets skola. Det är mycket att lära sig av ett livslopp och jag skulle vilja säga att jag har lärt mig en hel del men aldrig tillräckligt. Mycket av det som jag ändå har lärt mig skulle jag i dag vela att jag hade lärt mig mycket tidigare än jag gjorde. Men jag gjorde inte det och det får jag leva med.
 
 
 
 
 
 
Så satt vi en stund på bänken som vi kallar för meditationsbänken och i början var vi lite tystlåtna. Det stora ansvar som ringarna innehöll tog vi inte med någon lättsamhet. Vi anammade det på fullt allvar. Vi hade det ingenstans skrivet, vi hade inte läst upp det för varandra, det helt enkelt fanns inom oss.
 
När jag tittar på bilden av mig ovan ser jag att jag är lite sned i ansiktet och glasögonen lutar just på grund av det. Men som tur var försökte jag inte vara någon annan på bilden än jag var. Mitt inre är likadant, jag är lite sned där också. Jag är inte bäst i något och jag känner inte att det är så viktigt men jag vill vara bra -jag vill duga väl.
 
Susanne, som på bilden sitter vid min sida, stirrar inte på mina sneda sidor, varken i det yttre eller det inre, men hon kan påpeka när jag visar omogna sidor. Mot mig, bara som jag är, är hon en otroligt fin människa. Ett oändligt stort tack för det Susanne. "Visst har vi det bra", säger hon ofta, och så kommer det att bli så länge vi är lyhörda inför löftena som ringarna förseglar.

Nu bär det av upp till Jämtland

Gröna trakter har alltid charmat mig, allt sedan jag var barn.
 
 
 
 
 
Vi är för fjärde gången på väg upp till Norrland Susanne och jag. Vi bär på en stor förälskelse till detta landskap, förälskelse som jag har tidigare försökt förklara i mina blogg. Det blir aldrig förklarad, det måste upplevas
 
Förförra året åt vi frukost på ett vandrarhem i Jokkmokk som är 865 km norr om Örebro, fågelvägen, men färdväg med bil är 1166 km. Vi satt på en timrad uteplats vid vandrarhemmet, 6 km norr om polarcirkeln, och  blänkande, saftiga lövkronor omgärdade denna uteplats. Det var en varm julidag där kortärma skjortan var måttligt varm. Jag gick in för att hämta mera på tallriken. Inne i själva matsalen satt bland annat ett par, nästn i min ålder, och bara så där fick vi ögonkontakt.
 
Får man denna ögonkontakt där uppe i Jokkmokk, då självklart hälsar man. Om en liten stund visste de att jag hade kommit till Sverige år 1994 och vad jag hade jobbat med. Jag visste däremot att de bodde i Stockholm och att kvinnan var psykolog men mannen var arkitekt. Vi fick också veta om varandras intressen.
 
Tiden gick fort och jag tänkte att Susanne började undra vad jag hade för aktiviteter inne i matsalen. Men när jag kom ut hade hon ett glatt samtal med ett annat par, där kvinnan var svensk men mannen var från Österrike. Då visste Susanne redan att de var fjällvandrare på kött och blod, trogna till Lappland, och då visste de också redan att jag kom från Island. Så fortsatte vi pratas vid medan vi alla åt färdigt.
 
Detta är våran erfarenhet av Lappland och hela Norrland, vilket vi pratar om Kolåsen i Jämtlandsfjällen eller Jokkmokk långt i norr och allt där emellan.
 
 
 
Kolåsens Lappkapell mitt i bilden. Kolåsens Fjällhotell ser vi ej här, det ligger till höger om bilden och dit är vi på väg nu med en stor förväntan till åtta nätters vila vid obyggdernas gränser. Foto: Anna Romare Blyckert, Kolåsen. Textenn skrev jag först och den kan beskriva så många stellen men bilden hittade senare och den armonerar så fint med texten.
 
 
 
Vi sitter på ett krön och har utsikt långa vägar över berg, sjöar och dalar och åt vissa håll ser vi höga fjäll. Högsta fjälltopparna är kalfjäll men för övrigt är allt grönt utan sjöarna, grönt tills den blå färgen tar över i fjärran. Det är vindstilla, tystnaden är fullkommen, inget stör. Gud är nära. Nei, han är inte nära, han är med, han är i allt. En sån stund får aldrig ta slut men gör det ändå. Efter står ett minne ogh det är minnet som inte tar slut. Det följer med och är alltid till tags när det behövs.
 
Nu är någon mycket förälskad i Norrland och just då får inget mera sägas för att livet är fullkommet.
 
 

Katrineholm

År 1996 åkte jag ofta från Vårnäs till Katrineholm för att försöka få en så positiv känsla för denna småstad att jag skulle vilja flytta dit. Detta var året som jag jobbade på Vårnäs behandlingshem men bodde i Falun. Bosse, min dåvarande kollega, var hjälpsam i detta, påpekade vissa bostadsområden och visste gärna var lediga lägenheter fanns. Jag tog min fru med dit vid ett tillfälle men alla försaök var förgeves, varken jag eller min fru fick fick den känslan för Katrineholm att vilja flytta dit. Sen flyttade vi till Örebro.
 
 
 
 
Åren gick och en ny kvinna hade kommit in i bilden, Susanne, och hon har sina närmaste släktingar och vänner i Katrineholm. Susanne är född och uppvuxen i Västerås även om hon inte har tyckt, i alla fall inte på senare år, att hon är en riktig Västeråsare. Hon ville så gärna ha en egen lägenhet i Katrineholm och jag var drivande i den saken. Jag ville att hon hade en bostad att flytta till om omstämdigheterna plötsligt krävde det. Jag följde henne några gånger till Katrineholm under år 2018 för att titta på olika möjligheter.
 
Men då hende något. Jag uppmerksammade att denna småstad med 22 tusen invånare hade i mina ögon blivit en otroligt vacker stad och hade mycket att bjuda på. Dessutom är granntrakterna mycket vackra och blomstrande, sjörika och med många fina serveringar. Så sannerligen är det också mycket fint i min hembyggd i Kräcklingesocken men bara på ett helt annat sätt. Och vet ni! En dag kom Susanne hem från jobbet och sade att det var en liten alldeles sprillans ny lägenhet till salu i Katrineholm. I allra kortaste ordalag visar bilden ovan när köpekontrakt till denna lägenhet undertäcknades i slutet av september förra året. Jag fick vara närvarande och detta var ett livligt och roligt möte.
 
Jag vet väl att Katrineholm har inte bara i mina ögon blivit till denna otroligt vackra småstad, den "har" blivit det, och har blivit prisbelönad för den saken. Någon gång, och kanske i dag också, måste någon idérik och duktig på att inspirera haft inverkan på den ledande makten som i sin tur har gjort detta möjligt. Och alla har varit villiga att delta i "vackra Katrineholm tänkandet".
 
Detta är tankarna som rör sig i mitt huvud denna tidiga söndagsmorgon när jag gör färdig denna blogg.
 
 
 
Jag har varit med om att se arbetet med denna gamla korsning fortskrida, korsning som har blivit till ett stort torg. Jag är nyfiken på att se hur det blir när allt har blivit som det skall vara. Denna rastplats är rolig med sina speciella utemöbler och vi satte oss ner, Susanne och jag, när vi promenerade om centrala Katrineholm i går. Det är mycket arbete som man har utfört och utför fortfarande med denna huvudväg. Först förstod jag ingenting men nu har bilden börjat klarna.
 
 
 
 
Det är långt ifrån att jag förstår hur man skapar ett sånt konstverk, och inte bara det, det måste skötas också. Men jag behöver inte förstå, det fungerar ändå. Här bör jag ta mera närbilder innan jag lämnar Katrineholm för den här gången.
 
 
 
 
En viadukt kan man tydligen också göra grön och inbjudande.
 
 
 
 
Vilka luftreningsstationer de är lindarna rakt emot Sultans uteserving och många, många slika trädkronor finns det över allt. Vackra är de också och stora, så stora att Björnsson som kan ibland tycka att han är för något blir bara till en liten avlång pricka under deras barmar.
 
Tidigare på lördags morgonen satt jag såkallad gubbfika just på detta ställe, Synd att inte ha tagit ett kort av det. Gubbfika kallas det men jag var den enda gubben för att jag hade kunnat vara far till alla de andra, i alla fall om jag hde börjat något tidigt i den branchen.
 
Tack för denna helg Katrineholm.

Solcellermannen har varit här

Ja, solcellermannen var här i morse. När vi hade druckit kaffe, ätit till det sockerfritt kex med mögelost och funderat, han tagit kort och gjort preliminära utrekningar med hjälp av avancerade dataprogram, dataprogram som jag förstod mig ingenting på, då var dags för honom att åka tillbaka till sin arbetsplats. Han åkte en elbil och därför sa jag att jag skulle komma och vara närvarande när han åkte iväg. Då skulle jag kunna höra ljudet från hans bil när han åkte. Du är så välkommen, sa han och log, men du kommer inte att höra så mycket.
 
Han satte sig in i bilen, satte på sig säkerhetsbältet, vevade när rutan och sa; nu har jag startat motorn. Ingenting hördes, ingenting alls. Sen backade han och det var samma sak, det hördes ingenting alls. Efter det vinkade han och åkte ut på vägen. Jag har några gånger provkört elbil själv så detta var ingenting nytt för mig men lite roligt.
 
Jag gick in, lite förvirrad efter all information, men tyckte detta lite spännande. Det är roligt att vara 77 år gammal och kunna känna saker och ting som spännande. Jag satte mig vid matbordet och tog lite kaffe till. Jag hade utsikt genom ett fönster mot väster och till fåglarnas huvudkvarter som jag måste faktiskt ta när nu för denna säsong. Sen tänkte jag på pengarna och hur lång tid det skulle ta för mig att komma med vinst efter solceller affären med denna man. Oj oj, 20 år kanske. Aj aj! Och investeringen! Fruktansvärt mycket pengar! Nej, jag får tänka över detta mera än en gång. Jag blir död innan solcellerna på taket har förräntat sig. Dessutom får jag offra tre stora björkar som har varit nästn lika många år att växa till sin storlek och åren som jag har bakom mig här i livet.
 
Till höger om fönstret jag tittar på finns en almanacka och i går bläddrde jag mellan april och maj på denna almanacka. Jag reste upp mig och gick fram till den och såg på månadens bilder. På almanackan är tre bilder av mitt barnbarn i Stockholm där han leker med olika saker. Hannes fyller tio i höst. Han föddes in i denna värld just som vi har gjort den för honom att leva i. Jag tänkte också på barnbarnbarnen på Island och i Norge och att den värld som de också föddes till är exakt likadan. Den är just som vi har gjort den för dem också. Detsamma är att säga om en miljard barn i världen.
 
Jag satte mig igen och tänkte; vad håller jag på med att tänka om kronor och att förränta pengar? Vad håller jag också på med att tänka på tre björkar som jag behöver offra? Tycker jag mera om dem och mina pengar än mina barnbarn och barnbarnbarn.
 
Gudjon, det är dags för dig att stiga ett steg till in i vuxenåldern.

Efter en natt i skogen -och tankarna far

Fortsättning från förra blogg.
 
Lite efter min fina kväll i skogen var Susanne och jag på en konsert i Katrineholms Kyrka. Det var en gruppen Double Inn, känd där i trakten, som arrangerade denna konsert och de spelade i första hand irländska melodier. En präst höll ett kort tal innan själva konserten började. På grund av att de flesta melodierna var irländska pratade hon om Keltar och deras urgamla inställningar till livet och tillvaron, bland annat till hela naturen och hur allt liv är sammanflätad till varandra. Just när hon pratade om detta tyckte jag som hon pratade om min upplevelse i skogen tidigare. Jag fick helt enkelt uppleva den kvällen på nytt.
 
 
 
 
Susanne och jag åkte på en fyra veckors resa upp till Lappland förra sommaren. Vi blev många otroligt minnesvärda upplevelser rikare efter denna resa vilka vi fortfarande pratar om, nu åtta månader senare. Upplevelserna är också allt om kring här hemma, i skogen, under tidiga morgnar på altanen mot öster när solen värmer ansiktet, eller när den går ner som i ett eldhav över Kilsbergen. Men jag behöver lägga märke till detta -även om det är hemma hos mig.
 

Det skulle inte förvåna mig att vi människosläktet måste framöver, kanske i den allra närmaste framtid, anpassa oss till att njuta mera av det som är oss närmare än det som är fjärran. Det är inget mörkerseende från min sida men kanske en bra möjlighet till ett leva ett gott och värdigt liv i en lugnare takt än vi, många eller flesta, gör i dagsläget. Att vi börjar i ett andligt hänseende se oss som bröder och systrar till allt liv, vilket det kan röra på sig på denna planet eller är rotfast i moder jord.

 
"Panikens tidsålder är här" skrev den amerikanska journalisten David Wallace-Wells. Men så har det blivit för många att när paniken har tagit över för en människa, då har det stora hänt. Människan har återfötts och en ny tidsålder har bosatt sig i hennes hjärta. Det är då som det oanade har börjat hända och människan har börjat uppleva nya vidder. När en människa har kommit dit kommer en till med på resan -och en annan -och en annan. Vi slutar kräva att de andra gör arbetet, vi kräver inget men vi gör. Till slut blir det girighetens krafter som blir offer för "panikens tidsålder" och de andra lever vidare.
 
 
 
 
Om jag kräver att den jag möter gör vårt möte till ett gott möte, då blir mina möten med andra människor inte så lovande.
 
Det är årtionden sedan, mera än ett halvt århundrade, att jag hörde en man hånad för att han sade god morgon eller god dag i bussarna i Reykjavik. Han hälsade. Det sades att han var konstig och folk gjorde narr av detta. Går jag längs en trottoar i Örebro som är min närmaste storstad og möter en annan människas blick, hälsar jag ofta, lite beroende på läget. Hälsningen tas för det allra mästa positivt emot och jag får ett gensvar. Ingen har visat mig fingret i detta sammanhang. Jag ser mig ofta konstig i min vardag, konstig, men på ett sätt som jag är nöjd med.
 
En lördagseftermiddag i början av året kom jag till byggaffären K-RAUTA i Marieberg, Örebro, för att försöka hitta termostat till en äldre elradiator hemma. När jag kom in i genom ytterdörren såg jag endast en enda människa i denna stora affär och det var en ung kvinna som stod vid kassan, alldeles nära ytterdörren. Jag gick fram till henne och berättade mitt erende. "Jooo", sa hon, detta borde han Adam kunna hjälpa dig med. Så kallade hon upp Adam genom en högtalare och bad honom komma till informationsdisken mitt i affären. Jag gick dit men inte kom Adam. Kvinnan vid kassan såg det och ropade i högtalaren igen.
 
Då kom Adam och var riktigt tillmötesgående som och kvinnan vid kassan hade varit. Vi pratades vid en stund och det verkade som mitt sökande efter ett termostat närmade sig sitt slut och Adam skulle beställa det.
 
De hade det gemensamt, Adam och kvinnan vid kassan, att båda var vänliga och hjälpsamma och det var inget tillgjort. Jag gick fram till kassan för att betala det jag hade beställt och sen sa jag till denna vänliga kvinna att de båda hade varit så vänliga och tillmötesgående. Hon verkade något förvånad men såg att jag menade detta och sa tillbaka;  "men du är så fin också". Sen log hon vackert.
 
Mitt möte med de båda gjorde mig riktigt glad. Vi var alla glada och jag var fortfarande enda kunden i denna stora affär när jag gick ut. Så åkte jag hemåt mot skogsbrynet där vinternatten hade makten och jag var bra lycklig med min butikresa. Jag var riktigt glad över mina möten med människor denna dag.
 
Efter det jag har skrivit skulle man tro att jag är en särskilt ödmjuk och sann människa, men ty värre; jag kan också vara en huggorm. Om det kan jag bara säga "sorry", men mitt mål är trots min ålder att bli bättre än jag är. Vänlighet och respekt för människan som jag möter gör livet mycket bättre.
 
Det var en fredagsmorgon när jag först skrev denna blogg på isländska och jag var ensam hemma. Jag satt med datorn vid matbordet och rakt framför mig hade jag ett fönster. Rakt utanför fönstret är fåglarnas huvudkvarter som jag ofta kallar det för. För det mesta finns gott om mat där. Fåglarna kommer och de far, det är mycket rörelse där. Ibland bokstavligen springer de rakt upp de smala toppgrenarna på syrenerna som fortfarande sover av sig vinternatten likaväl som träden i skogen. Det är mycket som fåglarna kan -som jag inte kan.
 
 
 
Fåglarnas huvudkvarter utan för mitt fönster. De tvärnekar att vara riktigt med på bild. När jag kommer med kameran gömmer sig många i syrenbuskarna och kanske tre av dem ser jag riktigt på bilden.

En natt i skogen

Det har inte varit vanligt genom åren att jag har haft en lampa ute i skogen men visst har det hänt. Men här om dagen, i januari var det, var jag att flytta hem ved från en stor asp och det blev mörkt men ändå ville jag fortsätta. Jag hämtade min gamla pannlampa och så fortsatte jag med arbetet.
 
Plötsligt, mitt i detta arbete, var som jag förnimmade med ena tinningen att något var nära. Jag tittade dit och visserligen var något där nära. Det var några små granar där och snön täckte över de nedersta grenana, också marken hela vägen in till den smala stammen. Det var som några barn sov där, kurade så fint i stillheten, och hade draget täcket upp till hakan för att skydda sig.
 
Pannlampan lyste måttligt starkt för att lysa upp smågranarna närmast mig men inte tillräckligt starkt för att lysa upp något större område av skogen. Därför blev det närmaste mera synligt än det vid sidan om där ljuset från lampan börjde sina. Där såg jag i dunklet långa grenar från stora granar som sträckte sig ut som mäktiga armar och höll ömmande hand över de små. Men allt sov, både de stora och de små.
 
Friden var fullkommen, allt var så naturligt, och i denna stund var vinternatten lika självklar och vårdagen när skogen slår ut i löv. Skogen sov, här granarna, men över allt också en salig samling av olika lövträd. Längre borta visste jag att mäktiga furor deltog i vinternatten. Här var det inga sömljud, det var som en evighets harmoni och jag var med i det hela. Vilken underbar känsla det var.
 
Här får jag gå sakta fram, jag får inte störa, var min känsla. Ändå hade jag alldeles nyligen avverkat en 25 meter hög asp som jag flyttade hem nu. Vem säger att jag får göra det, jag som försöker göra min lilla skog till en så naturlig skog som möjligt, till en blandning av urskog och trädgårdsmiljö. Skottkärran och jag är den enda traktor som får vistas i den lilla skogen, inget motordrivit skall vara här utan min kädjesåg. Jag är alldeles för klen för yxan och att avverka ett träd är att avverka ett liv. Jag vill att det går fort.
 
Men jag tror jag behöver hjälpa skogen. För ungefär 70 år sedan planterade man granar med mycket korta mellanrum här över allt. Jag vet inte på vilken slags mark, men i alla fall, granarna hade taget över i denna skog och det var en mänsklig styrning. Här växer ekar alldeles utmärkt väl, bara om de får en möjlighet att ta sig från skuggan och upp i ljuset. Jag har sett att mitt hjälparbete har gjort en stor nytta för lövträden. Men vad är exakt det rätta i att styra naturen vet jag ej.
 
Jag har alldeles nyligen läst färdigt en bok som heter Trädens Hämliga Liv och är skriven av en tysk man vid namn Peter Wohlleben. Han verkar veta vad han säger. Efter denna läsning ser jag inte skogen bara som virke och eldningsved. Jag ser den som en stor sammanflätad livkädja som lever i stor omsorg mot varandra och till och med havande en själ. Detta tänkande har följt mig länge men läsningen av boken har förstärkt tanken och förklarat så mycket. Skogen är en stor medicinkälla för livet på jorden.
 
 
 
 
 
De sovande granbarnen omgiven av sina föräldrar. Längst i bakgrunden är grannesn jordbruksskog. Bilden tog jag några dagar innan det som pratas om i bloggen, alldeles slumpmässigt, men just på samma ställe. I vintermörkret såg detta helt annorlunda ut.
 
 
 
Det verkar kanske inte mycket att se på denna bild, men i alla fall, det är ett levande samspel.

Ett litet exempel på hur jag lever livet

Jag är född i ett glest byggt och avlägset lantbruksområde på södra Island. I årtionden försökte jag odla skog där jag sedan bodde men med ett fattigt resultat. När jag kom mitt in i de djupa svenska skogarna tyckte jag som jag hade kommit hem.

 

                        ---------------------------------------------

 

Hon Susanne, min sambo, frågade mig här om dagen, bara så där, om jag aldrig tänkte på att göra något speciellt som jag längtar göra innan möjligtvis något händer som skulle göra det omöjligt för mig att kunna göra det.

 

Jo, visserligen har jag mycket ofta tänkt på det, exakt som hon frågade, men det blir alltid samma sagan, jag sysslar med något här hemma som jag tycker jag bör göra innan något händer som gör det omöjligt för mig att kunna göra det färigt.

 

 Så är nu det. Denna hennes fråga satt fast i mig och senare denna dag som Susanne frågade mig gick jag in till datorn och kollade tågresor långt upp i Norrland. Då hade Susanne sen långt tillbaka åkt till jobbet, jag smög lite med det.

 

För några dagar sedan när mörkret hade fallit in, någon dag efter att jag fick denna bra fråga från Susanne, var jag på väg från Kumla till Örebro och där åkte ett tåg om mig, just där tågbanan ligger mycket nära vägen. Det lyste i vagnarna, tåget var tystlåtet och detta var ett av landets bättre tåg. Då plötsligt längtade jag så starkt åka på en tågresa. Sitta där med en matlåda och något att dricka, kanske svart kaffe, kanske Loka, och bara vara och se landet susa förbi. Tåg är nämligen en underbar valmöjlighet för en resande och jag har ofta längtat åka ett behagligt tåg i flera timmar. Och om jag åkte tåg långt upp i Norrland skulle resan pågå i två dagar. Vilken lyx. Jag skulle ta med datorn och skriva blogg om så ville, läsa, prata med Susanne, för att jag skulle räkna med att hon vare med på resan. Så kunde jag också helt enkelt titta ut om fönstret och se främmande trakter glida förbi.

 

 

Men vänta nu. I dag befann jag mig in i skogen strax före skymningen och tittade ner på munderingen som jag använder när jag använder kedjesågen. Var befinner sig nu drömmarna om tågresan långt upp i Norrland? Men ja, sanningen är att jag mår riktigt gott vid mina arbeten här på landet men en tågresa med ett tystlåtet tåg och bästa medresenären, långt upp i Norrland, är inte bara en illusion, det skall bli. Trots mitt utseende när jag tog kortet när på mina fötter mådde jag riktigt gott. Jag hade också lovat mig att när jag slutar ute denna dag och mörkret tar över skulle jag duscha och sen ta en kopp riktigt gott kaffe och något gott till det. Och så gjorde jag.

 

Runt år 2000 ödslade jag mycket tid vid datorn och såg på och läste annonser på stugor som var till salu. Jag hade gjort min fru riktigt trött på grund av all den tid som jag använde för detta. Min dröm var att bli ägare till en stuga under ett skogsbryn som tillhörde mig och definitivt att jag skulle ta hand om min skog och försöka göra den till min drömskog. När jag var ute i skogen i dag, beklädd som jag är på bilden, såg jag runt om där jag stod och funderade på hur jag hade lyckats. Jag var faktiskt riktigt nöjd. Jag försökte ta kort av detta men lyckades ej.

 

För några dagar sedan fick jag en yrkesman för att avverka "stora aspen", näst största trädet på min tomt. Den var större än så att jag ens funderade på att ge mig på den själv.

 

Och där stod jag ungefär fem meter från aspen och mannen som gjorde jobbet -och nu hade jag inte en chans att ångra mig. Arbetet hade börjat och det gick fort och utfördes av mycket stor säkerhet. Christer heter han och bor på en grannort. Och så föll "stora aspen", någonstans mellan två och tre ton, med tungt buller och tog med sig ungskog som jag inte ville bli av med. Men det var inget val. "Stora aspen" stod i vägen för ungskogen, tog mycket ljus, vatten och näring, men i första hand ljus. "Stora aspen" har fallit och med ett dåligt samvete sörjde jag den mycket denna dag och på tredje dagen efter hennes fall sörjde jag den fortfarande men upphörande.

 

Landskapet i min skog var helt annorlunda och de två närmaste dagarna när jag jobbade med att ta hand om veden med hjälp av en pannlampa långt fram i mörkret, då gick jag vilse så stor var förändringen

 

 

Nedersta skivan i min gamla skottkärra, över 60 sm i diameter. Jag lyfte den inte i skottkärran, bara så ni vet. Förmodligen hade jag kunnat göra det men jag är nästan 77 år gammal och jag varken har längtan eller behov av att vara Tarzan. Men jag var lite idérik och arbetet gick verkligen efter önskan. Det lekte i mina händer.

 

 

Under mitt mobilfodral ligger en gren, inte själva trädstammen, och från denna gren växer en annan gren och så en annan gren. Detta är rejäla saker. När jag höll på med att kapa trädet tänkte jag att ett sånt träd är en riktig skapelse, i alla fall i mina ögon, en skapelse som jag bör ha en stor respekt för och jag tycker att jag har det. Därför tyckte jag om när en fin man i Södermanland sade i en kommentar på Facebook ”men man måste trotts allt bedriva skogsvård”

 

 

Jag vet inte vad riktiga svenskar som är födda i skogen eller vid skogsbrynet säger om detta, att stapla veden som jag har gjort med de stora skivorna. Skivorna ligger inte ända i ända, det ligger klossar i mellan så det luftar.

 

Detta var lite om mina aktiviteter och mina tankar här i min skog, skog som endast är 6000 kvadratmeter. Men "mina" 6000 kvadratmeter tycker jag ändå vara en hel del, även om det är mycket mindre yta än Bauhaus i Marieberg. Och en av mina grannar har nästan 80 hektar skog! Men vad liten jag är. Tur det, annars skulle jag aldrig komma någon stans med skogsvården.

 

Så får jag fortsätta flytta i hus senare hälften av "stora aspen".

 


Tankar under en höstpromenad på Island

Om en promenad i barndomstrakterna i mitten av september i år. För mig var denna promenad lite som att träffa mig själv och att komma ihåg vem jag var som en pojke när jag njöt av, gärna helt ensam, att jogga runt i landet som tillhörde min barndomsgård.
 
 
"Jag hade en gång en dröm" sjöng Cornelius under sin tid och han sjöng också om att han trodde att drömmen var sann. Jag har haft många drömmar genom åren och en dröm som ofta kom till mig var att nästan längst inne i dalsänkan på bilden, som just tillhörde gården, skulle jag bygga ett litet snyggt hus. I detta, lilla snygga hus skulle alltid råda stillhet och frid och för att komma i kontakt med världens virvel behövde jag lämna dalsänkan och kasta mig in i virvlet. Så när jag skulle bli trött på det skulle jag kunna dra mig tillbaka till min dalsänka och fortsätta leva det fridsamma livet. Skall jag vara helt sann i det jag säger nu, skall jag erkänna att drömmen kom och gick långt fram på mina äldre år. Men i och för sig trodde jag knappt att den skulle kunna bli verklighet. När jag såg över dalsänkan på min promenad nu i september skall jag erkänna att jag tyckte som drömmen fortfarande fanns och den var lika vacker som förr.
 
 
När jag lämnade bakom mig drömhusets dal kom jag på några få steg över till en annan dalsänka som dock kan knappast kallas för en dal. Namnet säger också att detta är en hage. Vattenbruset från ån är starkt, ett mäktigt dånande. Ändå är det lågt med hänsyn till världens väldiga oväsen. Att vara på en promenad i höstens vackra väder, då verkar det vara frid i hela världen.
 
Minnen härifrån är till exempel att ha sett spår efter rev i sanden till höger i bilden för 65 år sedan, att ha betraktat lavakanten där längre fram under slutningen och trott att där dolde sig ett äventyr. Fantasin svevade i luften.  Så när jag kom dit var de små, små grottorna sig lika som de alltid hade varit utan att bunkarna som sträckte sina blad mot solljuset hade blivit lite större.
 
 
Dess längre in mot högre landskap jag gick längs med ån brusade det mera men världens dån däremot tystnade i samma takt.
 
Förmodligen var jag tio år gammal och om så, då är det 65 år sedan. Det är mycket 65 år nu. Något år fram eller tillbaka har ingen betydelse. Jag gick som oftare längs med ån och kom till en tacka med sitt nyfödda lamm. Lammet var så sött att jag kunde inte låta bli att ta det i min famn. Sen satte jag mig i gräset och kanske var det i lutningen som vi ser på bilden. Lammet var bara så otroligt vackert och jag smekade över de mjuka fina håren under ögat som var närmare mig. Men! men! Plötsligt dundrade det i marken och mamman kom rusande mot mig och stångade mig så jag rullade om kull i gräset. Ont gjorde det och besviken var jag över att mamman bara förstod inte alls att jag ville visa hennes lamm lite kärlek.
 
 
Det var ofta målet att komma till detta vattenfall, sitta där och lyssna på det väldiga dånandet och inse kraften som det bar på, vilja nästan falla tillsammans med vattnet, försöka se länge på samma punkten som som ändå aldrig var den samme -och bara finnas.
 
Och ännu en gång, nu på livets eftermiddag, hade jag kommit till det gamla målet, till vattenfallet i ödeområdet, och jag upplevde likadant och fordum tid. Efter en bra stund vid vattenfallet gick jag hemåt. Jag hade haft en helig stund tillsammans med mig själv och en ostörd natur. Också tillsammans med de krafter som alltid hade varit så nära mig i denna trakt, alldeles sedan jag kommer ihåg att jag fick vara ensam på mitt strövande.
 
 
På hemvägen höll jag uppmerksamheten vaken och såg över sänkor och kullar, klyftor och gräsbevuxna ytor. Det hade blivit förändring på terrängen. Där i mitten av september var marken inte längre grön men allt var så väl gräsbevuxet. De gamla steniga ytorna, jordfläckarna som blåste av och an från år till år, allt var detta nu gräsbevuxet. Jag anade att min bror Stefans gröna fingrar hade varit med om att åstadkomma detta och förändrat landets reträtt till anfall mot landförödelse. Jag faktiskt anade inte, jag visste, men när jag såg över gräsmarken närmast i bilden insåg jag hur mycket han hade åstdkommit. Kanske hade vulkanaska som nyligen föll över detta landskap också varit till hjälp. Många säger i alla fall att den så småningom blir som gödsel för växtligheten.
 
Vad är goda verderingar? Vad är rikliga upplevelser? Detta tänkte jag på under hemresan. Jag joggade inte som jag så ofta gjorde för 65 år sedan. Nu gick jag, ibland långsamt och ibland gick jag raskt. Det fick duga för en sjuttiofemåring som var lite rörd över dagens goda upplevelser. Enkelheten kan vara dyrbar.

Nu är jag en resenär på Island

Det är onsdagen den 20 september och jag sitter bakom ett stort fönster som visar mot norr och jag har utsikt över största delen av småstaden Västmannaöarna.
 
 
Det är svag vind och det regnar. Därför ser jag endast halva vägen eller så ut på sundet mellan ön Hemmaön och fastlandet. Västmannaöar är det gemensamma namnet över hela ögruppen som består av femmton öar och ett trettiotal kobbar och skär. Bebyggelse finns endast på en av dessa öar, Hemmaö, och småstaden heter Västmannaöar med sina ungefär 4300 invånare. Regnet stör mig inte. På en stol nära stolen där jag sitter finns regnkläder så jag verkligen kan gå ut i regnet och vädra mig men jag är något insatt på att ta det mera lugnt än så i dag. Men vi får se vad jag tar mig för senare under dagen.
 
Huset jag befinner mig i är min dotters och svärsons hus och här har jag gästat ett antal gånger. När de hade åkt till jobbet i morse gjorde jag min havregrynsgröt. Men först öppnade jag ytterdörren för att känna lite närmare efter vädret. När jag sträckte ut handen till dörrhandtaget kom hunden Salka och ville bli med om något. Det blev inget. När jag hade luktat lite av den fuktiga luften stängde jag dörren och Salka lagde sig igen och snarkade fridsamt.
 
 
När jag hade kokt gröten öppnade jag kylskåpet så tystlåtet som möjligt men knappt hade jag lyckats med det när Salka var där och tittade på alla godsakerna bakom dörren. Hon verkar ha det sjätte sinnet hon Salka. Hon är vänlig och vare hon min hund vare hon troligen mera lik en gravid gris utseendemässigt än den spänstiga tiken som hon är. Jag vare ingen bra hundägare för att jag skulle kasta för många godbitar till henne.
 
 
Jag kom med en färja till Västmannaöarna från fastlandet i går efter några dagars besök till mina barndomstrakter på södra Ísland. Just nu tjänar här en färja hyrd från Norge för att den egentliga färjan är i ett varv för underhållning inför vintern.
 
 
Den egentliga färjan som heter det riktigt isländska namnet Herjólfur är största färjan på Island men är liten på världsnivå. Västmannaöingarna lever mest på det som havet ger och det väger tungt som denna förja får flytta och passagerartal per år närmar sig 300 000.
 
 
Lite före klockan halv nio i går kväll backade färjan in till kajen och då var det mörkt. Klockan här är två timmar efter svenska klockan och så förblir det tills svenska klockan vrids till baka om en timma till vintertid.
 
 
*          *          *
 
 
Nu har jag varit en vecka på Island och jag har promenerat ganska mycket i mina barndomstrakter innan jag kom till Västmannaöarna. Jag började med att besöka barndomstrakterna som sagt var. Väldigt många ställen på Island är nu nästan övertrampade av turister men dock finns det ännu vissa pärlor där allt fortfarande är ostört och mycket fridsamt. Det är knappt jag vill avslöja var dessa pärlor är belägna.
 
 
Ravinerna i sluttningerna rakt emot har bildas under tusentals år, den tjocka, mjuka mossan har kämpat för livet sedan istiden, gräset söker fram under varmare tider men backar under kallare år. Denna natur i sin tystnad är känslig och återhämtar sig sakta.
 
För några dagar sedan satt jag i denna mjuka mossa en bra bit från all bebyggelsen, blev varm om rumpan och på ett enkelt sätt otroligt lycklig. Jag hörde dovt ljud från rinnande vatten, kände ren doften från miljön och hade detta gammal bekanta landskap framför mig. Jag kände mig nära Gud och att vi båda var där, vi var där tillsmmans. Inget fick störa detta för att detta är den bästa lyckan som finns.
 
En sådan lycka går att hitta men i alla fall jag kan inte vara där jämnt. Jag vet bara att den går att hitta och när den försvinner går att hitta den igen. Men det får jag jobba för som till exempel nu med min promenad. Efter att jag hade suttet där en bra stund kom ett krigsplan från Keflavik och snurrade runt i glästa moln ovanför mig. Då var dags för mig att resa upp mig och gå vidare. Den speciella stunden tilsammans med Gud var över för den här gången.
 
Då gick jag närför sluttningen och till ån som vi ser till vänster i bilden ovan. Där drog jag buxorna upp till knäna för att vada över.
 
Jag visste om en hämlighet som inte är så synlig förrän man är där.
 
 
                                                    Så var jag där och såg hämligheten.

Hon är inte i konfirmationsåldern längre

Hon inte i konfirmationsåldern längre hon Susanne men hon är ändå aktiv. Hon skrevs ut som undersköterska 2008. Nu sista fyra åren har hon av otrolig uthållighet vidareutbildat sig i att vårda sjuka och gamla. Först tog hon två år i att specialistutbilda sig i sjukvård i hemmet. Det var under slutet av den perioden som vi träffades. Då var hon redan bestämd i att plugga mera. Nu sista två åren har hon vidareutbildat sig i palliativ vård.
 
När hon slutförde första två års utbildningsperioden frågade läraren henne om hon inte ville ta paus i ett år men redan då var hon bestämd i att fortsätta utan att ta något viloår. Efteråt tänkt är jag inte säker på om hon hade börjat igen om hon hade tagit detta viloår. I dag kan jag inte heller tänka tanken till enda om hon nu hade ett år kvar.
 
Efter intensivt arbete, länge väl i 80 % jobb och 50 % pluggande, mest hemmaarbete, och efter en rad motgångar under det sista året, då har hon fått examen, nu i dag. Detta med motgångar i livet är bara som det är hos alla vanliga människor, men Susanne hamnade i en rad motgångar på så kort tid och just när det var så viktigt för henne att ha fria händer. Men hon klarade det.

I går morse åkte hon till Stockholm på den sista av dessa "en gång i månaden" resor till skolan där klassen skulle göra slutexamen. Jag skjutsade henne till järnvägsstationen i Hallsberg där vi sade hejdå och jag kände att hon var laddat av styrka och optimism. Trettiofyra började i denna klass för två år sedan och nu fanns arton kvar. I går åt denna grupp lite bättre middag tillsammans på ett hotell i Stockholm, hade lite examenfirande. Slutpunkten i examen var muntlig där man också använde sig av powerpoint.
 
Vi pratades vid som allra hastigast tidigt i morse, jag önskade henne lycka till och hon var alldeles jättepigg. Lite före lunch ringde min mobil och jag såg att det var Susanne. Jag svarade men fick inget gensvar. Hallå, hallå, ropade jag några gånger men inget gensvar. Jag lyssnade. Jag hörde Susanne prata och jag hörde att hon var mycket självsäker och att hon visste vad hon pratade om. Jag hörde enstaka ord men jag hörde inte sammanhanget. Så gav jag upp och lade på luren. Så går det till med dessa mobiltelefoner, de kan plötsligt börja ringa någon av en rörelse eller att en hand sätts i fickan. Susanne hade inte tänkt ringa men jag tyckte roligt att höra hur bra hon fungerade tillsammans med sin klass.
 
Några minuter senare kom sms från Susanne där det stod: ÄNTLIGEN, NU HAR JAG TAGIT EXAMEN.
 
 
I sena eftermiddagen i dag var hon tillbaka till järnvägsstationen i Hallsberg. Hon var trött, hon var lättad och egentligen ville hon ingen fotografiering som bilden också visar. Hon var himla nöjd och det minsta gubben kunde göra var att ge henne en buket med de finaste blommorna som fanns på Trädgårdshandeln i Åbytorp.
 
 
 
 
 

Den tystlåtne armén

Ofta har jag kommit i Uppsala domkyrka och jag tycker alltid att där kommer jag i kontakt med något gott, något som följer mig ut därifrån med goda tankar, inspirtion och något gott som jag vill så gärna säga till någon. Något är det för att så många som är där jämnt, då är det ändå så att alla är tystlåtna. Folk pratar försiktigt, har respekt för tystnaden. Jag förutsätter att orsaken till det är att de andra känner samma sak och jag och vill visa kyrkan och medbesökarna hänsyn.
 
Men det är en sak i denna kyrka som för mig alltid är i kontrast med det som påverkar mig så positivt där inne. Det är detta otydliga eller disiga måleri. Det är otydligt där det hänger på veggen och inte blir det bättre när det också har gått genom min kamera. Det verkar som i måleriet har man ställt en här mot en här och att man bara väntar på att någon ropar; NU! och att då skall det vara huvuduppgiften att döda så många som möjligt. Vilken logik? Vilken idrott?
 
Så har det varit genom årtusenden att här ställts mot här och så är det ännu i dag, utan att förr i tiden såg man varandras blod rinna på marken men i dag är man mera på avstånd och befrias från synen när soldater och vanliga borgare blöder lemlästa eller brinner till stoft. Jag har länge försökt hitta rätta ord för att pussla i hop i en mening som på ett sant, skarpt och oslagbart sätt säger hur ologiskt detta handlande är. Men du "Gudjon", hur kan du vara så fattig i anden att tro att DU är den författaren som kan dikta ihop en så betydelsefull mening som skulle få alla som råder över en här att förstå .
 
Från Drottningatan i Stockholm.
På påskaftoen åkte vi fyra tillsammans in till centrala Stockholm för att vara soldater i en tystlåten här som tystlåtet krigade mot sinnessjukt våld i världen. Ett dödligt krig är ett sinnessjukt våld i vilken storlek det än är.
 
Några dagar innan en man krigade i Drottninggatan i Stockholm ägde rum en bussolycka där det dog nästan lika många och skadades nästan lika många som i det korta kriget i Drottningatan. Men olika händelser var det. Den ena var en olycka, den andra var en ond handling mot riket Sverige.
 
Det var oskså ett krig när de började skjuta ner varandra i Korea året som jag blev åtta år gammal. Där lyckades man döda 2,5 miljoner människor och när man slutade detta krig tre år senare hade inget blivit bättre i världen, inga landvinningar hade ägt rum, inga politiska segrar heller -men det kostade livet för 2,5 miljoner. Bönderna i min barndomstrakt på södra Island pratade en hel del om detta krig och de förstod inte att jag lyssnade på deras tal om att möjligtvis skulle Koreakriget kunna leda till det tredje världskriget. Jag var mycket rädd och även om jag inte kommer ihåg andra världskriget då var det så nära i tid att jag föddes in i den fruktan som detta fullständigt meningslösa krig hade åstadkommit. Koreakriget var ett krig på andra sidan av jordklotet men efter att ha lyssnat på böndernas tal verkade det vara väldigt nära.
 
Från Drottninggatan
I Drottninggatan hade man byggt en jätte anslagstavla där väldigt många hade hängt upp lappar och arkar med sina tankar, med förböner och kondoleanser med mera. Jag tog ett kort av en liten, liten bråkdel av detta och valde att ha mitt i kortet denna lapp där det står skrivet: "Står vi tillsammans kan ondskan aldrig segra." Jag förmodar att det var skrivet för att för visa i ord att om vi står tillsammans, som så många tystlåtna människor gjorde som rörde sig sakta i Drottninggtan denna påskafton, då åstadkommer vi något gott. Vi får hoppas det och kan inte annat.
 
Sergilstorg/Drottninggtan
Flesta i den trappan som är närmare i bild är på väg uppför trappan från Sergilstorg till Drottninggatan. Men tre är på väg nerför trappan. De som är på väg nerför är represetanter för isländska Stockholmare och det är människorna som åkte tillsammans med mig för att delta som tystlåtna krigare i Drottningatan, visa att där vågar och vill man vara trotts allt. Längst uppe av dessa tre är min svärson, så min dotter och mitt i trappan är mitt barnbarn som i år fyller åtta. Jag var åtta år när jag var som räddast för Koreakriget som pågick på andra sidan av jordklotet och mitt barnbarn som är i samma ålder nu, han rör sig på slagfältet när bilden är tagen. Det är en avsevärd skillnad. Vad försiggår i barnets inre och vad försiggår i alla de andras barns inre som har hört de vuxna prata om de onda krigandet i Drottningatan?
 
Kungsträdgården
Efter vårt deltagande i Drottninggatan fikade vi och sedan gick vi över till Kungsträdgården. Livet gick vidare. Barnbarnet klagade inte över en orolig värld, pratade inte om det och pratade inte heller om sina tankar efter att ha varit på ett slagfält. Han var ljuv och stillsam hela tiden under vår närvaro i Drottninggatan. Jag tittade på honom och tänkte på krig som skrämmer människor. Koreakriget är det kriget som skrämmde mig mäst av alla krig.
 
När jag tog denna bild hade han just sprungit två gånger runt där i trapporna runt pölen i Kungsträdgården med den vackra körsbärshimlen så nära. Jag vet inte hur långt det är, men en bra bit är det för så pass små fötter. Jag tittar på bilden och funderar över vad han tänkte denna dag, vad han tänkte på sitt springande i trapporna.
 
För det mesta är världen vacker men den skulle kunna vara väldigt mycket vackrare.

Mina minnen om jul för sjuttio år sedan

Det är fredagen den 23 december og jag är i huvudstaden. Det är jul i morgon. Jag är trött och har lagt mig och går genom tankar som har dykt upp gång på gång både i går och i dag. Dessa tankar är minnen om julen hemma i en avlägsen och gläst  lantbrukstrakt på södra Island runt 1950 -just som "jag" kommer i håg dem. Det var enkla jul.
 
Det mesta var skrubbat och städat, kläder rena, alla badade vid något primitiva förhållanden, lite finare småsaker plockades fram samt en liten gammal papplåda med bilder från de gångna åren. Det fanns också sterinljus. Maten var bättre, den doftade gott och jag trodde alltid att djuren fick lite extra denna dag också, på själva juleafton. Till jul kunde man också köpa äpple eller appelsiner, bara till jul, och äpplen hade en helt himmelsk doft. Julklapparna för sjuttio år sedan skall vi bara glömma. Vad var julklappar i min barndomstrakt senare helvten av femtiotalet? Däremot var det alltid nya kläder av något slag och till exempet nya ullstrumpor var underbart mjuka och sköna för en liten fot.
 
Klockan arton började mässa i radio. Jag tyckte julpsalmerna vara rena mästarverken och vad de sjöng fint i radio. Jag tyckte också att julevangeliet var berörande vackert. Alla fick äta hur mycket och hur länge som helst och så var lite godis också eller en smaklig efterrätt och sen tittade vi på bilderna i gamla papplådan. Vi gick också genom julkorten som hade kommit.
 
På juldagen var mycket sig likt igen men man utförde endast det allra nödvändigaste arbeten. Då fick man också spela kort eller om det var på andra juldagen. Maten fortsatte vara bättre och sen blev det en juldagsmässa i radio med de vackra julpsalmerna igen samt julevangeliet. Vanligen var julmässa i den lilla kyrkan i trakten runt jul och så var det juldans för de yngsta i början av januari.
 
Detta är "mina" minnen om jul sen sjuttio år tillbaka. Jag såg mycket framemot julen och mina minnen om dessa enkla jul är otroligt fridfulla och fina.
 
Kanske delar jag detta på juleafton. Vi får se. Klockan är tio minuter i midnatt och det finns mycket ljus i huvudstaden, både julslingor av alla möjliga slag samt ljus i oräkneliga fönster och så de vanliga gatubelysningarna. Visst är det fint och minnen om min barndomsjul där det fanns en glödlampa över ytterdörren är också fina.
 
 
Jul i Stockholm 2016
 
Gudjon, Petur, Hannes Gudjon
 
 
Petur, Hannes Gudjon, Rosa

Gudjon, vad håller du på med?

Det var märkligt, vi som lade oss ganska tidigt i går sov till klockan 8,30 i morse, sagt och skrivit "åtta och trettio". Efter en så bra sömn skall vi vara väl utvilade men jag tror inte vi tänkte på det. Istället började vi prata och sen pratade vi och pratade tills Susanne åkte till jobbet klockan halv tre. Frukosten blev lunch också.
 
När jag tittade efter bilen och vinkade Susanne kom jag på att jag borde ta en promenadrunda som många går här i trakten och inget mera med det, jag gick iväg på mina lammskinskor som jag köpte på en marknad i höstas, just när jag köpte min hatt. Han kom hela vägen från Småland, han som sålde lammskinnskor. Han var så enormt trovärdig när han visade mig skorna att jag helt enkelt kände att denna man måsta bara säga hela sanningen. Så sköpte jag första lammskinnskorna som jag någon gång har haft i mitt liv.
 
Sanningen om lammskinnskorna är att mannen sade exakt som det är och jag kan känna att detta är bästa skor jag någon gång har haft. Jag köpte dem som finskor men nu tog jag en promenadrunda på dem men det var engångs tillfälle, sånt skall jag inte göra oftare med mina finskor. Men jag har papper från mannen i Småland och jag tänker kontakta honom och fråga om han har promenadskor av lammskinn också. Det skulle jag värdera högt, köpa dem och slänga andra skor som är sämre. Jag försöker värdera mina fötter högt. Jag har inga reservfötter.
 
Jag kom plötsligt på att jag borde ha frågat Susanne tidigare under dagen om vi skulle promenera tillsammans. Sanningen är att vi bedhöver båda uppmana varandra för att ta våra promenader. Hemtraktens promenadrunda är knappt tre kilometer och det är inget att prestera att gå den några gånger i veckan. Jag håller jämnan på med mycket och är nästan alltid i rörelse men det är inte samma sak och att promenera. Det vet jag. Susanne sitter mera stilla över sina studier men jag vet också att hon är mycket i rörelse när hon värnar om sina gamla och glädjer dem med sin närvaro.
 
Just det hade vi också pratat om i morse. Jag bär stor respekt för dem som kan jobba med detta, att ta hand om folk som inte kan sköta sina hygien och behov utan hjälp och de är inte alla gamla som har hamnat i den situationen. Jag är väl medveten om att Susanne utför arbeten som jag skulle ha mycket, mycket svårt att utföra. Vi kan alla vara mycket tacksamma till dem som gör detta med hela sitt hjärta.
 
Detta och mycket annat tänkte jag på under min promenadrunda och visste inte förrän jag hade gått några hundra meter av en runda till. Då var inget annat att göra än gå hela vegen igen. Knappt sex kilometer skulle inte vara för mycket för en man i min ålder. Så blev det inte heller och nöjd kom jag hem och tänkte skriva färdigt en blogg om min Islandsresa, men därifrån kom jag den första december.
 
Inget blev av det för att innan jag visste av hade jag börjat skriva detta som jag nu har skrivit. Islandsresan kommer inom kort. Jag hade också tänkt mig skriva några julkort och tänka lite på julen almänt. Och bakom mig är våran säng halv bäddad. Gudjon, vad håller du på med?
 
Men sanningen är att i sin enfald har detta varit en mycket bra dag.
 
 
 
I all sin enfald är mina lammskinnskor så mjuka, varma och behagliga.

En ängel i himlen

"I dag är det tio år sedan min pappa blev ängel i himlen. Tack pappa hur väl du tog hand om min mamma och tack för att du tog hand om mig också."
 
Det var för två år sedan när Susanne och jag började bekanta oss på den hämliga delen av Facebook att jag ville veta något mera om denna kvinna som hade lyckas charma mig ganska mycket redan då. Jag tittade på hennes Facebook delningar för de sista veckorna därför innan och då läste jag dessa riktigt vackra ord. Fint skrivet av henne tyckte jag och det oförnekligen påverkade mig.
 
För några veckor sedan var Susanne och jag på besök hos hennes mamma på ett ålderomshem/serviseboende i Västerås. Då hade hon varit sjuk i flera årtionden och därför sade Susanne detta "tack pappa hur väl du tog hand om min mamma". När Susanne var i tonåren flyttade mamma och pappa i ser och hon följde med sin pappa. Det är länge sen nu.
 
Vi gick av och an i mammans lilla lägenhet och ordnade de ena och det andra. Jag såg en fjäril med otroligt stora och fina vingar vid ett litet öppet fönster och var lite förvånad över dess närvaro och att det inte skulle ta sig ut genom det öppna fönstret igen men så tänkte jag inte mera på det. Gudjon, kom och se, sade Susanne lite senare, och pekade på fjärilen. Jag tror att pappa är nu här och hämtar mamma. Det vare bäst tänkte jag. Hon som inte verkade veta om vår närvaro just då är nu i himlen också. Hon dog i onsdags den 10 november
 
Just när jag skriver detta är Susanne och jag på väg till Vsterås för att tömma mammans lilla lägehet. Det blir inte mycket kvar. Kanske några bilder, en bokhylla har Susanne hemma och några andra småsaker blir kvar. Ett liv har gått mot sitt slut och mamma gjorde det bästa som hon förmådde och skaparen bjöd henne på. Tack mamma har Susanne sagt.
 
Susanne följde med pappa Nisse i några år innan hon gick ensam ut i livet. Det är kanske därför som hon hare ärvt  mera från honom. Han älskade att fiska i obyggderna där människornas oväsen inte nådde fram. Susanne har visat mig en hel del filmer från sådanna resor. Hon fiskar inte men kan fiska säger hon. Hon älskar obyggderna ändå. Det är där som hon är mest förtjusande kvinna och jag älskar tystnaden också. Tack Nisse för att du smittade Susanne av detta. Hon nämner ofta ditt namn eller säger; pappa sade så eller pappa gjorde så.
 
Susanne kör bilen och mina tankar flyger över år, land och hav. Jag har funderat över mångas liv just nu under resan från lilla huset i Kräcklingesocken och till Västerås. Men nu är vi framme och en del av mina tankar under resan ligger i desssa skrivna rader. Nu skall det arbetas i mamma Ingers lägenhet och sen är ett kapitel avgort. Det är många som är behövande och väntar plats och denna lilla lägenhet blir inte till nytta för Inger längre.
 
 
Ps. Vilket vänligt folk som var oss till hjälp på olderdomshemmet, helt otroligt. Nu är vi på ett hotell Plaza i Västerås, Västerås högsta byggnad. I morgon slutför vi arbetet så gott som möjligt och åker hem dagen därpå.

RSS 2.0