Guðjón Björnssons svenska blogg

               Ge akt på denna dag
               ty den är livet
               livets innersta liv

Denna blogg är skriven sent i gårkväll men jag var så trött att jag vågade inte publicera den då. Citatet ovan tog jag från en bok som heter Tuttugu og fjögurra stunda bókin på isländska som skulle översättas direkt från isländskan till Tjuge fyra timmars boken på svenska, men heter på svenska Ett dygn i taget. Jag väljer att kalla detta för dikt och i boken säger att den är hämtat från sanskrit. Att jag använder endast tre rader av 19, som dikten är, beror på att jag inte kan den på svenska och vågar inte försöka översätta hela den. Den är utmärkt vacker och någonstans har jag sett den kallas för "visdomsord från sanskrit".

Själv är jag någorlunda nöjd med min dag. Jag tror inte jag har gjort någon illa och jag har hunnit med kanske 75 % av det som jag tänkte hinna med i dag. Men så har det också hänt saker i dag jag inte räknade med i morse, roliga saker. Jag håller på med att göra ett gårdsplan bakom ett förråd nära bostadshuset. Grannarna gav en hög grov sand som blev över när de gjorde i ordning sitt avlopp i fjol för att använda i gårdsplanet. I dag hämtade jag denna sand i vår skottkärra och sparade där med två resor med släpkärran till närmaste grustag. Vädret var skönt och folk var lite i rörelse. Stina granne, men hon och hennes Lars gav sanden, gick förbi med döttrarna Alma och Siw. Lite senare såg jag hur Alma, denna fyra år gamla flicka, sprang så otroligt fort hem. Nu verkade något viktigt på gång. Lite senare kom hon med sin lilla skottkärra och skyffel. Hon kom för att hjälpa. En således fin sak var inte med i morse när jag skrev ner saker som skulle göras i dag. Nu hämtades kameran.


Alma och en pensionär skyfflar sand i sina skottkärror. Tänk er vilken god granne Alma är. Bara hennes tanke att vilja hjälpa var för mig en kraftkälla. Och visst har hon visat det tidigare denna flicka att hon har ett gott hjärta.


Och Alma och en pensionär kör sina skottkärror. Lägg märke till vem är först.


Självklart får man rasta också.


Jag och Ingemar har varit arbetskamrater i 15 år och han är också pensionär. Han var på resande fot i trakterna som slutade med att han kom på besök med sin Lena. När de kommer på besök, Ingemar och Lena, skrattar vi mer än i genomsnittet och så gjorde vi också i dag. Vi gick i skogen, Ingemar och jag, som visa män och såg bland annat älgskit. Ingemar öppenbarade för mig att man kan se på skiten om det var älgko eller älgtjur som hade varit där. Märkligt. Men så blev inte av att jag frågade honom vilken skillnaden är men det kommer jag att göra. Valdis bjöd på vofflor med sylt och grädde, mmmmm, gotti-gotti-gott-gott.


Så var det dags att åka hem. Tack för besöket Ingemar och Lena.


Och hela dagen log vitsipporna och drack så mycket de bara orkade av solskenet. Jag tycker nu att vi här på landet har givit akt på denna dag och varit med i livet -på ett enkelt och gott sätt.

Den isländsa kustbevakningen har fina grejer. Bland annat har dem radarkamera som kan ta bilder genom moln och då visar sig saker man inte kan ana. Vet ni vad döljer sig under molnen och åskmörjan som höljer Eyjafjallajökull? Jo, det verkar vara något förskräckligt enligt följande bild.


Hettan från jordens inre har smält tre hål på den två- till trehundra meter djupa ismassan och radarkameran har nu avslöjat hur dessa hål ser ut. Titta på bilden.

2002 åkte jag och min fru med färja till Island och vi tog med bilen. På vägen blev vi bekant med ett par från Småland och vi träffade de två gånger under tiden på Island. Vi hade rekommenderat dem att besöka ett område på norra Island där varm lera bubblar i marken med segbubblande ljud och svavellukten stinker. Mannen sade efteråt att detta hade varit som hans tankar om helvetet hade varit. Han ville inte stanna länge men hans fru var orädd och nyfiken så han fick stå ut ett tag.

Jag fick en så fin kommentar från Monica Ekberg:

"Naturkrafterna är fantastiska och väcker mycket tankar på vår egen litenhet. Det storslagna i naturen har alltid faschinerat mig, där hittar jag ödmjukhet inför livet. Som norrlänning saknar jag fjällen och dess storslagenhet, att få sitta vid en fjällbäck, doppa tårna i iskallt porlande vatten och njuta av tystnaden. Det kan man kalla kraft tankning! Men visst är det skrämmande när man hör om moder jords alla protester! Översvämmningar, tsunamin, vulkanutbrott, jordbävningar......Är det människan som har stört för mycket? Jag bara undrar..."

Ett stort tack Monica. Tankarna som är bakomliggande vissa av mina bloggar är i släckt med detta som Monicka pratar om. Detta hårfina; njuta av tystnaden, doppa tårna i porlande vatten. Detta är något som så många, kanske de flästa aldrig har erfaret. Vi som är uppfostrade i glesbygd har prövat på mycket som de andra inte har prövat på. I går var det nära att det blev stor olycka på en rejvfest i en gammal tönnelbana eller var det nu var i Stockholm. Jag har aldrig prövat en rejvfest. Troligen fanns många på rejvfesten som aldrig har hört om att doppa tårna i iskallt vatten men skulle njuta av att göra det också, bara om de visste. Det är bara så svårt att pröva det som man inte vet att finns. Det var kannske att gå till ytterligheterna att välja rejvfesten för att det finns så mycket i storstäderna att ta som exempel, positivt också.


Denna bild är tagen i en fjällvärld cirka en och en halv mil från ett glesbyggt landbruksområde på södra island och längst i bakgrunden ser vi Vatnajökull, Europas största jökel. Denna bild har jag använt i blogg nyligen och fotografen är min brorson, Birkir. Mitt i bilden ser vi skuggiga sluttningar under ett lavakrön. Lite längre där upp, närmare jökeln, finns det ett antal silverklara källor även om inte bilden visar det på något sätt. Dessa källor är till hälvten onmringade av lavaväggar. Sätter man foten i vattnet kan man känna hur vattnet strömmar upp genom bottnen. Varifrån kommer det, var har det varit, var kom det ner som nederbörd, hur länge har det varit på vägen hit till källan. Detta kan väcka många frågor.

De klara källorna är inramade i en mjuk mossa, mjuk och mycket fin. Ibland finns det vattendroppar på mossan. För att beskriva dessa vattendroppar krävs mer poesi än människan rår över. Det måste upplevas. Men i alla fall, om källorna är silverklara som de verkligen är, då är dropparna ännu klarare. De tittar mot en, så otroligt oskyldiga, och de tittar mot himlen och bakom droppan ser man mossan förstorad av den runda droppen och ovan på allt detta reflekterar de ljuset. Och osynligt fortsätter vattnet strömma in i källan underifrån, det kan man känna med foten. Här är lätt att glömma världens bestyr.

Under samma ögonblick och man glömmer världens bestyr i selskap med den underbara och tystlåtna källan lossar kanske ett fartyg tusentals ton plast mitt i Stillahavet eller giftiga ämnen vid Afrikas stränder. Det handlar om ekonomi. Vad säger moder Jord om det.

Ja, vad är verkligen livskvalitet?

Jag tycker om att skriva om det vackra och jag skulle kanske ha låtit vara att skriva om det negativa här på själva påskdagen. Jag skall ge bot för det en annan gång.