Det är vår igen nu
På vägen hem från jobbet i går lade jag märke till att landet hade fått färska nyanser. Skogsbrynen näran och fjärran var vackert grönare, mera levande. Åkrarna hade tydligen fått något de behövde, de vajade finare och mycket om de inte var gladare som allt annat verkade vara i naturen. Landet var mycket vackert. Vi åkte också till Örebro efter att jag kom hem och skogsbrynen som vi så ofta pratar om att är fina var så förtjusande vackra där de omringar åkrarna på Örebroslätten mot Täby och Götabro. Ja, visst är detta land mycket vackert, inte bara där jag nu har pratat om, landet är vackert över allt.
Vårt första år i Sverige, 1994, kom mamma på besök, då 85 år gammal. Då bodde vi i den lilla idyllen Svärdsjö i Dalarna. Vi åkte ganska mycket i trakterna där uppe, Falun, Borlänge, Siljan, och upp till Gästrikland. En underbar sommarkväll åkte vi till kyrkan i Sverdsjö och stannade mellan kyrkan och sockenstugan nära riktigt stora och härliga lövträd. Bakom träden på kort avstånd låg Svärdsjön, spegelblank, och vyn var förtrollande vacker. Efter en tyst stund frågade jag mamma hur hon trodde det skulle vara att vexa upp och bo i denna miljö. Hon var tyst en stund men svarade sedan mycket alvarlig; det måste göra folk till bättre människor. Jag kommer väl i håg att när hon sade detta verkade det vara så oundvikligt sant.
En fattig flicka i avganistan
Rapportrarna pratade med några av barnen och bland annat en flicka som jag gjorde till en åttaåring utifrån hennes röst. Hon var tillfrågat vad hon skulle önska sig om hon fick önska sig något då i dagsläget. Svaret översattes; det skulle vara roligt att ha en penna. Hon var kall, troligen lagom hungrig och sannolikt rädd för krig. Hon hade en önskan; att ha en penna.
Vad ville denna flicka skriva om? Sannolikt en hel del. Det var händelseförlopp i gårkväll som fick mig att tänka på denna berättelse. Lite senare fick jag en berättelse från Island via mejl, berättelse som handlar om att använda sakerna innan de slängs. Mellan raderna i berättelsen går att läsa ordet dygd. Själv behöver jag ta till mig ordet dygd och öva att leva enligt dess mening. Det vare bra för jordens resurser om jag och många andra gjorde så. Tack skall du ha fattiga flicka i Avganistan.
Det var så länge sen
I morse var jag på jobbet och tänkte att i kväll skall jag blogga på svenska. Efter att jag kom hem blev det lite byggnadsarbete, så kvällsmat och efter det öppnade jag min blogg och skrev en rubrik; Det var länge sen, som betydde att det var länge sen jag bloggade på svenska. Så kom inget mer. Jag säger återigen; så kom inget mer. Jag reste mig upp från datorn och gick besviken fram till TVen. Just då var det nyheter från Avganistan och sen från Gaza. Där gav att se sprängda bilar, soldater, gevär och mycket sand, mycket torr sand. Oj, oj, vad sjutton skall jag göra med att titta på detta tänkte jag. Inte får jag inspiration av det. Jag kastade blicken ut om fönstret mot söder och såg på välvda, gröna svenska trädkronor som vajade i svag västanvind och tänkte att de såg saftigare ut nu än de gjorde när värmen och torkan var mest extrema. Denna utsikt var mycket vacker och i en otrolig motsats till Avgansistan och Gaza.
Nu plötsligt hade jag några teman att skriva om. Det var den fantastiska svenska grönskan, den extrema skillnaden på människors livskvalité och en några år gammal berättelse om en fattig flicka i Avganistan. Berättelsen om den fattiga flickan drog mig intellektuellt till min arbetsplats som jag lämnade vid lunchtid i dag. Jag har ett antal gånger berättat den för våra patienter och de har tagit tacksamt emot den. Ett fantastiskt arbete jag har haft sedan i januari 1996.
Jag tänkte på min första resa till min arbetsplats, Vårnäs, i desember 1995. Det var en mörk söndagskväll och kallt var det. Det låg i luften att det var förändringar på gång i mitt liv. Och inte bara mitt liv. Det handlade också om min frus liv. Vi var fortfarande lite främlingar i detta land och jag hade plötsligt blivit arbetslös. Tankarna var spridda och jag måste i sanning erkänna att ibland tänkte jag som så; vad egentligen håller vi på med. Så tog jag detta "håller vi på med" på mig, för att jag tyckte som så att jag hade nu kanske dragit min fru med mig ut i det okända och osäkra. Eller hur? Egengtligen var hon också lite äventyrsugen när vi bestämde oss för att pröva detta gröna land i tre till fyra år.
Det är fjorton och ett halvt år sedan jag var denna mörka, kalla vinterdag på väg till Vårnäs i Södermanland första gången och det är sexton och ett halvt år sedan jag landade i ett SASplan på Arlanda och frågade mig om jag hade blivit galen. Att 52 år gammal åka till ett land där jag inte kunde mer än kanske tjugo ord i dess språk! Jag ser nu att jag har några ämnen att blogga om och jag kanske börjar någon av de närmaste dagarna först jag inte lyckades i kväll. Det är nämligen jätte roligt att blogga på svenska.
