Så blir livet vanligt igen

I början av förra veckan skrev jag om min dotter Rósa, hennes dröm om Súlumbabí och doktorsavhandlingen om kommunikationen mellan människor och dator med antropologiskt inslag. Jag sade också att hon skulle disputera den 4 juni. Så har inte kommit något mer. Om det inte kommer något mer om detta på mina svenska bloggsidor kan man mistänka att disputionen inte gick så bra. Men. Vi kan gå här igenom lite av det som ägde rum den 4 juni.


Vi kom in i sal D2 på KTH strax före klockan tio den 4 juni och detta på bilden var något det första jag iaktog där inne. Jag kände hur gåshuden spred sig om kroppen, jag kände blandning av vemod, glädje, samhörighet och stolt. Så vet jag att det var med min fru också. Minnen svävade förbi som diabilder som den ena efter den andra visas på ett stort tält. För mer än 35 år sedan ägde hon röda stövlar som användes ofta när hon hoppade jämnfota i pölar och skrattade så hjärtligt åt kaskaderna som ibland hamnade rakt i hennes ansikte. När hon var trött i sina korta ben skulle mor eller far bära henne gränsle över axlarna och helst springa också för att det var så roligt. Nu stod hennes namn på en stor duk i en högskola i ett annat land och något stort var på gång.


En långskäggig, smal man hade kommit nästan över halva jordklotet för att vara opponent när flickan som en gång hoppade i vattenpölar skulle försvara sin doktorsavhandling offentligt. När denna bild är tagen är han att presentera avhandlingen för nära 30 åhörare, ett föredrag på 60 minuter.


Jonathan Grudin heter mannen som kom från Nordamerika och efter presentationen ställde han många frågor till Rósa. Kravet hon hade på sig var givetvis att kunna ge grundliga svar vid alla dessa frågor. Jag kände hela tiden på mig att detta skulle hon lösa utan hinder men inget är säkert förrän det är färdigt gjort. På denna bild är Rósa att svara frågor som ställdes till henni från åhörare i sal. Det ser ut för att gå bra och Jonathan verkar "gilla läget".


Nu är det färdigt och nu skall det autograferas. Betygsnämnden har meddelat sitt godkännande. Ingegerd har kommit med ett ex av avhandlingen för autografering. Att skriva en doktorsavhandling är mycket arbete, det kan jag bevittna även om jag inte alls känner till hela processen. Jag har inte alltid varit utan bekymmer, långt ifrån.

När jag först såg denna bild slog mig en tanke. Hannes Guðjón står där på bordet, lutar sig framåt och tittar på sin mamma og säger utan ord: Älsklings mamma! Nu är det färdigt och nu kan du koppla av. Jag är här så nära dig och stödjer dig mamma min, koppla bara av.


Jonathan Grudin och Rósa Guðjónsdóttir pratas vid under kvällen efter disputationen. Rósa bjöd till lite festligheter i en fin lokal nära Kaknästornet. Det är märkligt att även om detta ställe är inom Storstockholmsområdet är det på landet i alla fall, i själva miljonstaden. Sjöfartsklubben! det var lite roligt med det för att Rósa härstammar från ett fiskesamhälle på norra Island där varannan man var sjöman. Jonathan har varit högskolelärare men arbetar nu hos Microsoft Research.


Så blir livet vanligt igen hos Pétur, Hannes Guðjón og Rósa. Hon jobbar med sitt äget företag, www.pinkpuffin.com men Pétur språkvetare jobbar hos Uppsala Universitet. Klockan halv åtta dagen före disputationen undertecknade de köpekontrakt till en bostadsrätt i Stockholm. Livet är i ordning hos denna familj.

Där ser vi, vår dotter lyckades med denna etapp också.


Min dotter i Súlumbabí

Det var länge sen min dotter Rósa hade en särskild dröm. Hon var en liten flicka när den kom in i hennes liv. Drömmen var att bli antropolog och åka till Súlumbabí och bekanta sig med människorna och livet där. Nu har hon skrivit en doktorsavhandling i socialantropologi och skall disputera i Kungliga tekniska högskolan på fredag.

För några år sedan arbetade hon i Afrika, närmare sagt i Nairobi, och då fick hon möjligheten att övernatta i ett tält ute i den vilda naturen. Under natten hördes flodhästarnas flås och väsen i nära rinnande flod men utanför safarins tält gick de inhemska och säkrade deltagarnas liv. Dessa inhemska pratade ett främmande språk, de hade en annan hudfärg och dem var det helt naturligt att leva under dessa omständigheter. Kanske var detta ett exempel på att vara i Súlumbabí. Men Súlumbabí var en flickas uttryck över något stort och okänt, något så mycket mer än en natt i ett tält i vildmarkerna utanför Nairobi. Hon är fortfarande på väg till Súlumbabí och som antropolog blir hon alltid på väg dit.

Om en stund åker vi till Uppsala, denna underbara svenska sommardag, som givetvis är en del av Súlumbabí, ett annat land, ett annat språk, andra traditioner. Vi blir tillsammans några dagar och firar bland annat denna stora etapp i dotterns liv. Och inte bara dotterns, hellre i hela hennes familjs liv. Maken Pétur och lilla Hannes Guðjón är med om detta också.

Vad jag blir rörd av att skriva.


Blivande doktor, Rósa Guðjónsdóttir, och sonen, ickeännudoktor, Hannes Guðjón

Den svenska ordlistan säger om ordet antropologi: läran om människans natur.

Det var för länge sen en flicka hade en dröm. Drömmen lever fortfarande och kommer att göra om ännu okomna år. Här är länken till avhandlingen Personas and Scenarios in Use


RSS 2.0