Guðjón Björnssons svenska blogg

Det närmar sig mitten av maj men det har inte varit någon riktig senvårvärme och inte har solskenet lagt grunden till bruna fläckar på huden i dag. Men skogsduvan har hållit på hela dagen med sitt hesa gooo go gooo goo i skogen, haggspetten har sprungit upp och ner trädstammarna, alla möjliga sorter småfåglar har kvittrat över allt och lövverket har vuxit så det nästan susar i trädkronorna. Trasten i fågelholken och trasten med boet i granen har hållit på hela dagen med att plocka maskar från marken och troligen insekter också och resorna til boen var ingen viloresor. De var snabbt tillbaka igen och fortsatte jaga. En mus sprang som för livet över gångstigen och försvann i blåbärsriset.

Det regnade första halvan av dagen och det kändes som det var gott för växtligheten. Jag tyckte det ganska bra också. Det var också gott för att jag hade både kalkat och gödslat på olika ställen så både kalk och gödsel sjönk lite när till rötterna. Jag och min fru gick i skogen och pratade om de olika träden, kanske lite med dem också, och om saker som skulle vara bra att göra i vårdnadssyfte. Vi har varit mitt i livet och rörelserna här i dag. Jag städade och ordnade i ett förråd och där fanns en byrå med olika småsaker. I den nedersta lådan hade möss haft sitt hem och där fanns det mycket skrep, eklöv, snöre och måssa och det var en stark stank i lådan. Möss hade tydligen pissat i min byrålåda. Byrån är nu på vår kärra och skall flyttas till tippen. Om inte detta är att vara nära naturen, ja vad är det då.

Detta har varit en mycket god dag på landet och denna vår har vi gjort mycket för skogen och omgivningen som vi har viljat göra tidigare. Jag bör säga tack för dagen i kväll och om jag somnar för snabbt gör jag det i morgon bitti innan jag stiger upp.


I går hade jag två bilder som prydnad för min blogg. Jag tänker göra det också i dagens blogg.

Det är en riktig storleksskillnad på mor och son där de gungar, speciellt när mamman är så nära kameran men sonen längre borta. De verkar ha haft en fin dag där i Uppsala i solskenet tidigare i veckan.


Och det är också en jätte stor skillnad på far och son. Det verkar som de är om bord i en båt.  Om två veckor åker vi på besök. Barnbarnet får inte glömma mormor och morfar.

Det är en riktigt sen kväll, nästan midnatt och regnet hörs droppa på taket vid skorstenen. Ett behagligt ljud det. Jag var i Fjugesta tidigare i kväll på ett möte där människor pratar från hjärtat. Det är härligt när människor gör det. Där det finns öppenhet och ärlighet, där finns det också andlighet. När jag kom tillbaka hem på landet gick jag ut i skogen en runda och tittade på några knoppar som hade brustit eller höll på att brista. Vissa träd är i det här stadiet och andra, som till exempel björkar och rönnar, har kommit mycket längre och fått lite lövverk. Denna runda som jag tog nu under kvällen, just i skymningen, var inte den första i dag. Jag tror det var för fjärde gången jag tittade till mina vänner där ute i skogen. I vår skog säger vi, skog som är 6000 kvadratmeter och ligger intill en något gammal granskog mot norr och ost. Jag känner till knopparna på vissa grenar och jag ser hur de förändras från morgon till kväll och från kväll till morgon.

Så är det bokarna, detta älsknings experiment vi håller på med här. Nya boklöv är tror jag de allra finaste lövblad jag någonsinn har sett. Särskilt en av dessa bokar har kommit långt med lövsprickningen och den står strax här bakom bostadshuset. Det första jag gör i morgon bitti blir att titta till den och se vad har hänt under natten. Vi flyttade hit 21 bokträd under åren 2006 till 2008 och alla lever. För övrigt finns det inga bokar här i grannskapet.

Det är helt overkligt att tänka sig att för två till tre månader låg denna skog och hela trakten under 60 till 70 cm djup snö. Under den tiden försökte jag inte ens ta mig ut i skogen. Men nu är en annan tid och det är en härlig tid. Den svenska våren är ett mirakel, lika mycket mirakel den ena våren efter den andra. Det räcker att bara finnas och vara med, då är livet gott. Men jag är ganska aktiv och värnar om skogen och våra ägodelar här.

Om inte jag hade en gång tagit ett beslut att förändra mitt liv, då hade jag inte suttit här vid midnatt och skrivit dessa rader. Då hade jag mycket sannolikt inte heller träffat en enda av alla människor jag har träffat i detta land. Då vare jag mycket fattigare om inte . . . nej inga gissningar. Det jag vet är att jag vet vad jag har i dag. Tack ni svenskar för att detta land är som det är.


Och något så oerhört viktigt som vi har i dag är vårt yngsta barnbarn, Hannes Gudjon i Uppsala. Jag skryter lite med de här bilderna som jag fick från min dotter tidigare i kväll.

Hur kan man annat än tycka om en så liten man? Hur kan man annat än önska sig att livet går bra för honom? Mormor och morfar tycker han riktigt fin i gungan.


Och det är samma sak att säga om denna bild. Det blir roligt när han kommer på besök på landet och mormor och morfar kan ta honom vid sin hand och gå ut i skogen, titta på krypen i marken, de kraftiga stammarna, höra fågelkvittret och fundera över livets frågor. Det blir nog svårt att ge svar vid alla frågor.

Jag hade bloggat så ofta om vulkanutbrottet i Eyjafjallajölull og trodde inte jag skulle blogga om det en gång till. Men nu är jag här igen med bilder från detta utbrott som aldrig slutar förvåna mig. Utbrottet på Västmannaöarna var en stark upplevelse och ett utbrott på norröstra Island som pågick med uppehåll i åratal, ja visst var detta väldigt mäktigt. Så har det varit många mer kortvariga utbrott under resans gång under min tid på jorden. Jag måste svamla lite nu och gå från det ena till det andra. Jag tycker nästan förvånadsvärt hur bra det går för de många människorna i TV och radio att säga namnet Eyjafjallajökull.

Först vräkte Eyjafjallajökull ur sig aska som påverkade halva jordklotet. Sen blev det lava som rann under is på ett okänt område och gjorde ingen skada det bäst jag vet. Nu har det blivit aska igen och nu har det blivit aska lite över allt på en del av landbruksområden på sydöstra Island. Lite aska kanske gör inte så mycket men till slut blir det för mycket aska. Här har jag några bilder som jag tänkte använda mig av.


Visst har han zommat in lite fotografen, men i vilket fall som helst är vulkanen väldigt nära gården. Avståndet är endast några kilometer. Nu är det som sagt var i första hand aska som kommer upp och det hörs väldiga explutioner och dånande. Det pratas om att dånandet har hörts hela vägen till de innersta gårdarna på Norlandet och hur kan det då låta på nätterna på denna gård när bekymrade människor försöker vila och koppla bort sin ängslan över hur det kommer att gå. Ibland sägs det att man inte skall bekymra sig över morgondagen för att den inte har kommit ännu men i vissa fall blir det bara löjligt att påstå sånt. Jag läste i en isländsk tidning nu på fredagskvällen att det är inget som tyder på att utbrottet snart är över.


Man kan inte säga att himlen ler på denna bild. Det finns gamla skildringar av väldiga utbrott förr i tiden och när jag tittar på denna bild påminns jag om det jag har läst tidigare. Det finns ovisshet, oro och ängslan i vissa skildringar och vem skulle inte bli orolig om himlen skulle se ut på det här sättet en morgon när man tittade ut och inte visste varför. Förr i tiden kunde det ta dagar, veckor eller till och med månader tills folk fick höra att det hade varit utbrott i en annann landsdel.



En stark bild. Jökeln är svart och rök- och askpelaren uppnår till och med en mils höjd. Där ser vi den isländska sydkusten och från denna kust kan vi säga att det är öppet hav hela vägen ner til Sydpolsisen.


Men det finns också många riktigt vackra bilder av detta utbrott som till exempel denna som min dotterson, Kristinn, tog från Västmannaöarna någon allra första utbrottsdagen.


Samhället Vik några mil öster om Eyjafjallajökull. Där har nu fallit aska i dagar och luftföroreningarna överskrideder alla gränser. Jag läste också om det i tidningarna nu på fredagskvällen att en tionde del av de 300 invånarna har flyttat hemmifrån tills vidare och flera är i startgroparna. Vik är i samma sysla och mina barndomstrakter men där har det inte varit så mycket askregn det bäst jag vet. Det är mycket, mycket vackert i Vik men just nu är det troligen mycket gråsvart där