Guðjón Björnssons svenska blogg

Följande skrev jag och publicerade i januari förra året och jag publicerar det igen, av samma orsak och då, lite förändrad och anpassad till det nya året.

 

 

Nu i januari är det för mig två riktigt viktiga dagar att minnas. Den första av dessa två dagar är den 17 januari och den andre är den 25 januari. Jag har bestämt mig för att dela med mig av dessa minnen och erfarenheter förknippade med dessa dagar och jag börjar med den 17 januari.

Den 17 januari 2012 var 21 år sedan Kuwaitkriget började, samma dag började vulkanutbrott i vulkanen Hekla i Island och min svärmor fyllde 82 år. Det var också denna dag som jag vaknade på Hotell Saga i Reykjavik och tog mig en återställare men jag var där på en arbetsresa från min kommun som är belägen på det isländska norrlandet. Runt två timmar senare brast det sista som fanns kvar av mitt livs grundpelare, bägaren var full och det började rinna över. Med gråten i halsen ringde jag till ett känt behandlingshem jag ofta hade tänkt på genom många år och berättade för en främmande människa att jag inte orkade mer. Lättnaden var obeskrivlig.

Denna dag fick jag besök på hotellet av min yngsta dotter och hennes väninna. De kom för att visa sympati och medglädje i mitt beslut som verkligen var aktuellt och hade varit länge. Det lindrade skammen som är inrotad i alkoholistens liv och deras besök var också avgörande för att det bekräftade att jag var att göra det enda rätta. Även om jag var säker på det själv, behövde jag bli ännu säkrare. En eller två dagar senare åkte jag till Västmannaöarna där jag fick bo hos min äldsta dotter och hennes familj tills jag fick komma till behandlingshemmet. Jag vågade inte ta mig hem på grund av att jag var alldeles för rädd för en sak. Om jag skulle nyktra till och börja jobba skulle jag ta till baka mitt livs viktigaste beslut. Det fick bara inte hända. På Västmannaöarna satt jag gärna vid fönstret mot norr på dagarna när jag var ensam hemma, såg på eldarna i Hekla och funderade över mitt livs öde. 

Nu kommer jag till det andra datumet som är den 25 januari. Då åkte jag rädd och ledsen med ett litet flygplan från Västmannaöarna till Reykjavik. Sen raka vägen från flygplatsen till behandlingshemmet tillsammans med en AA man från Reykjavik och min yngsta dotter som ville se farsan ta sig hela vägen till hemmet. Min behandling började på ett stort avgiftningssjukhus i Reykjavik med ungefär 60 inskrivna patienter i pyjamas och morgonrock. Vi väntade ett tag i en stor entré tills en sjuksköterska kom och tog hand om mig. Jag var tankfull, rädd och mycket ledsen. Sorlet hördes fram i entrén från de inskrivna. Jag tittade mycket på en tröskel jag visste jag skulle snart gå över och tänkte: När jag stiger över denna tröskel går jag över gränsen till det nya landet jag har längtat till så mycket, mycket och länge.

När jag skrev detta för ett år sedan låg på mitt nattduksbord en svensk bok, Hjärtats nycklar, av Martin Lönnebo före detta präst och biskop. Bokmärket jag använde i denna bok är ett kort av mig tagit några år innan jag gick över tröskeln mot det nya landet. Flesta kvällar jag läste i denna bok såg jag också på kortet och jag blev högst förvånad och tänkte: Var befinner han sig denna man, vad döljer sig bakom detta tagna, sorgsna ansikte och dessa livlösa ögon? Detta kort var tagit under åren jag på många svåra stunder tröstade mig med en enda sak; att solen skulle sannerligen komma upp i morgon också hur som allt skulle gå till i dag, och jag skulle överleva för att vara med om det.

Vistelsen i behandlingen under fem och en halv veckas tid var en stor sorgeperiod. Vem blir inte sorgsen som anammar det strax efter medelåldern att ha misslyckas leva livet han fick till en gåva, och att inte heller ha lyckats utnyttja de talanger som följde med i gåvan? Det nya landet visade sig vara ett gott land -ett nytt liv. Det tar tid för en medelålders människa att bli vuxen i detta sammanhang, men jag har lyckats i alla fall att bli vuxnare. Från avsats till avsats, från bergskam till bergskam fortsatte jag mot målet och utsikten blev vidare för varje förhöjning jag hade bakom mig. Resan pågår fortfarande och jag hoppas att jag lyckas fortsätta min resa till mitt livs sista dag. När jag rastar på resan och ser tillbaka över den gångna leden är utsikten vacker och klar. Mannen på bilden på bokmärket har fått ett nytt utseende och han får aldrig, aldrig börja träda spåren tillbaka.

På många sommarmorgnar när solen kommer upp silar den vackert genom lövverket mot öster utanför fönstret jag har framför mig där jag nu sitter i detta ögonblick och skriver. Nu har jag vinterkvällen utanför fönsterrutan. Jag har slutat hämta tröst i det att soluppgången kommer att äga rum i morgon också, hur som allt nog blir. Däremot kan jag beundra sommarmorgonens skönhet och njuta av att finnas och jag kan förnimma i vintermörkret att ljuset finns där trots allt. Till och med, även om jag är 69 år gammal, kan jag många kvällar önska mig att natten går snabbt för att det blir så roligt i morgon. På så sätt kan jag se ljuset i mörkret och då är mörkret inte alls svart. Det nya landet är ljusets land.

Framme i vardagsrummet sitter kvinnan som har följt mig i 50 år. Å ena sidan syr hon i en duk och å andra sidan tittar hon på skidåkning i TV. Hösten 1993 blev jag uppringd av en man som visste att jag sökte jobb och han gick rakt på sak och frågade: Gudjon, kan du tänka dig att flytta till Sverige och jobba där. Jag blev väldigt överraskad men jag tänkte inte "nej". Jag såg som hastigast på min fru och sade att mannen hade frågat om vi ville flytta till Sverige för att jobba. Jag såg på hennes reaktion att hon inte heller sade "nej". Det var inte så vanligt att ett sånt erbjudande bara föll från klar himmel, och för folk som var på väg att fylla femtitvå som vi var då, var det ännu mera ovanligt. Det var helt säkert att vi aldrig oftare skulle få ett sånt erbjudande. Det var otänkbart att säga nej till detta.

Det nya landet kom i en tvåfaldig mening, i bildspråket och i verkligheten. Vi befinner oss i ett nytt land som är den största oförväntade sidovinsten av att ha gett upp inför övermakten för tjugoett år sedan, våga att ta ett viktigt beslut och att sätta det i handling. Den 17 januari var beslutet tagit och den 25 januari var det satt i handling. För mig är januari alltid en månad att tänka tillbaka och se över de gångna åren i det nya landet. Tack till det nya landet att ha öppnat famnen mot oss och tack alla ni som har taget emot oss med omtanke och värme.

Gud
giv mig sinnesro
att acceptera
det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden

Det har varit prat om en kraftig solstorm nu sista dygnet eller drygt det, och att vi i Skandinavien har nu chans att se riktiga norrsken något framöver. Det fick mig att tänka på en riktig föreställning på himlavalvet för 55 till 60 år sedan. Det var när jag gick i grundskolan på Kirkjubæjarklaustur (hur skall nu en svensk läsa detta?). Då lekte vi mycket, så mycket att de vuxna pratade om det ibland att vi inte gjorde våra läxsor, vi bara lekte. Det fanns ingen fotbollsplats, ingen fritidsledare, inga datorspel, datorer, ipad eller musik i mobilen. Hela naturen var en enda stor lekplats och där fanns gott om plats för oss cirka 20 elever som gick i denna lilla grundskola.

Kanske var det en väldig solstorm då också, jag vet inte, men ett tag avbröts vår lek ofta på stjärnklara kvällar. Då lade vi oss i ryggläge och tittade i förundran uppemot väldiga norrsken som bokstavligen rusade runt på himlavalvet. Alla var vi vana vid norrsken men den här gången var det något långt över det vanliga. Ibland verkade denna himlens  föreställning komma neråt mot oss i väldig hastighet men fjärmade sig lika hastigt som den hade kommit och dansade i böljande rörelser, drogs i hop i färgrika knutar och bredde sen ur sig över allt i en lysande dans. Gatubelysningen satte sig inte i vägen för föreställningen och det var som det blev en märklig kontakt med det mäktiga oförståeliga däruppe. Vi blev lyriska i våra skildringar över det vi såg. Det var då.


Detta är Kirkjubæjarklaustur och fotografen heter Mats Wibe Lund, en norsk man bosatt i Island sen många år tillbaka. Det var där nere vi skolbarnen lekte, lekte och lekte och fick uppleva föreställningen från ovan. Så mäktig var denna föreställning att jag tycker jag komma så väl i håg det att det lika väl skulle ha hänt förra veckan. Att skriva lockar fram klara minnen. Om dessa minnen är helt korrekta är en annan sak, men som ett minne ser ut i dag er min upplevelse av det just nu. I bakgrunden är Islands högsta berg, Öræfajökull. Mitt barndomshem ligger nära de blå berget som är närmast glaciären till vänster på bilden.


Igen till nutiden och verkligheten. En kvinna heter Kristín Jónsdóttir och bor på västra Island. Hon är täkniskt utbildad och är VD för ett företag som har med maskiner att göra. Men hon verkar också verkligan ha öga för det som naturen bjuder på, dansande norrsken. Se bilden nedan.


Denna bild tog Kristín i förregår i en dal som heter Skorradalur och är belegen på västra Island. Jag kan tänka mig att norrskenen har dansat på riktigt när hon tog denna bild. Och att ha fångat spegelbilden i vattnet gör bilden ännu mera unik. Vilken bild. Jag är inte bekant med Kristín men jag kunne inte tänka mig att bara stjäla en ny och så fantastisk bild och använda i min blogg utan att få hennes tillåtelse. Mats Wibe Lund säger däremot på sin hemsida att om man använder bilder från honom skall man prata om vem fotografen är. Þakka þér fyrir myndina Kristín.

Det var lite av varje men mäst om norrsken. Kanske får vi se riktiga norrsken här i Sverige också de närmaste dagarna. Dock gav meteorologen inga löften om det i sin prognos nu i kväll. Vi får se. Jag tänker sova gott i natt och finsnickra utvilad i morgon, spackla också och förmodligen slipa och måla lite. Sen blir det kväll igen med ett möte här i trakten där man inte pratar om undret norrsken, hellre om ett annat under -att leva livet med mening och kvalité. Så kan en pensionär göra också.

Kommer någon i håg förra vintern när djupt snötäcket låg jämnt över all mark, frusna sjöar och hustak. Eller förrförra vintern när kanske ännu djupare snötäcke iförde landet i sin vita skrud. Och iskallt var det och så otroligt vackert att se skogen på morgnarna, iklädd rimfrost och snö, eller när solen gav snötäcket miljontals små stjärnor som blänkte och bara fanns där. Så pass kalt var det att för det mesta var det inte ens var halt på vägarna. När vinterdagarna har visat absolut sitt vackraste har jag ofta tänkt; vilket är vackrare, den bästa sommardagen eller den finaste vinterdagen. Så kan jag fråga mig en vinterdag men en sommardag tvivlar jag inte på att sommardagen är bäst, underbarast och vackrast.

Ja, visst är det vackert med en nordisk vinter som har tillhört detta land i tusentals år. Men, hur ofta har jag inte tänkt hur behagligt det är med denna varma vinter vi nu har? Trots det vimlar det i tankarna om det verkligen är okej. Får vi inte riktigt frost i backen blir det kanske obalans i insektslivet, mössen förökar sig i överflöde och naturen i helhet blir vilsen. Vad med växthuseffekten? Och vad med våra barnbarns framtid? Kan jag bara sitta här, skriva något riktigt intellektuellt och tänka som så att någon annan tar hand om det?

Varje morgon i 20 år, elva månader och två veckor har jag bett om vägledning genom dagen så jag inte börjar dricka igen. Och vilket är resultatet? Ju, jag har aldrig under denna tid haft den minsta tanke på att dricka. Just nu, när jag håller på med att skriva detta, kom jag på och bestämde mig för att utöka bönen och fråga; vad skall jag göra för att värna om naturens och livets framtid?

Det var stort! Jag skrev första stycket av denna blogg i morse och inte hade jag en aning om att andra och tredje stycken skulle se ut som de nu gör. Faktiskt hade jag inte aning om vad jag över huvud tagit skulle skriva mera än det som står i första stycket. När jag nu satte mig vid datorn klockan drygt tio var det som jag hade skruvat från en kran och orden rann fram lika lätt och vattnet från kranen när jag borstade tänderna lite tidigare. Märkligt.