Besök til Västmannaöarna
Jag åkte från mitt hem i Kräcklingesocken i Örebrolän en vårmorgon när vädret bad om att jag inte skulle lämna det. Det var en vårmorgon när flera vitsippor på skogsbotten log mot solen än någon dag tidigare denna vår. Men jag åkte ändå. Min ena dotter, hon som bor i Stockholm med sin Pétur och Hannes Guðjón, skulle värna om mitt hem vid skogsbrynet och resmål mitt denna dag var till den andra dottern, Valgerður som bor på Västmannaöarna tillsammans med sin Jónatan, och döttrarna Erla och Guðdís. Sonen Kristinn har flugit hemifrån för ett antal år sedan till sin käraste norska på Osteröy i Bergen trakten. Visserligen vare det enklare att träffas om alla bodde inom en mindre radie men det vare kanske inte så perfekt för mänsklighetens utveckling om vi endast samlades rund varandra.
Efter en tre timmars flygresa från skogarnas land kom jag till Keflavik -utan skogar. Vårdagen följde inte med på denna resa och det blev uppenbart att resan till Västmannaöarna inte skulle bli av denna dag. Atlantshavsvågorna som skulle kunna komma rakt och ohindrat hela vegen från sydpolsisarna slog kraftigt mot sydkusten och gungade färjan som seglar mellan Västmannaöarna och fastlandet så kraftigt att det var nonsens att spekulera om en resa dit. Jag övernattade i Reykjavik hos min äldsta bror och min svägerska och dagen därpå åkte vi till bussen som skulle frakta mig till färjan. Då var det så skarpa hagelbyar att till och med pensionären jag som kom från landet i öster fick luta mig på riktigt mot stormen och med hjälp av en lagom tung resväska lyckades jag hålla mig kvar på marken. Sen började resan österut mot sydkusten.
Ni fantastiska människor
Jag tror det var vid halvnio tiden i morse eller kanske lite senare som jag satt vid matbordet och åt min hvregrynsgröt. Lite till höger om mig stod datorn på bordet och jag hörde klicka med otroligt korta mellanrum när ni Svenskar skickade grattis hälsningarna till mig. Det var riktigt vänligt måste jag säga. När jag hade ätit min gröt blev det kaffe och lite mums med. Det var i alla fall min födelsedag och en söndag också. Så började jag läsa hälsningarna. Då var klockan kanske halv åtta på Island och hälsningar därifrån kom senare.
Hur viktigt var detta egentligen? Ja, viktigt var det kanske inte men det var riktigt skönt. Jag försvann i tankarna upp till Svartnäs i Dalarna 1994. Jag satt i matsalen på behandlingshemmet Saga Svartnäs med anteckningsblock, penna och min gula ordlista. Jag var islänningen som nyligen hade kommit dit och kunde inte ett dugg i svenska. En vithårig äldre man gick förbi med sin kaffekopp och jag tittade upp, hälsade och försökte få kontakt. Han började nästa springa. Jag förstod det. Själv hade jag tyckt det obehagligt att behöva prata med en man som inte gick att prata med. Detta var inte frågan om någon ovilja från hans sida, han blev bara osäker och jag förstod det. Då lade jag ännu mera vikt vid ordlistan och anteckningsblocken.
Saken är nämligen att jag kände det redan från början att jag var varmt välkommen till Sverige. Jag kan tänka i dag; stackars människorna som jag jobbade med däruppe, patienter som inte mådde något vidare och jag var deras kontaktman. Jag har visserligen hört att jag var svår att förstå. Men något nyligen frågade jag en kvinna som var i behandling däruppe under mina första månader. Jag frågade henne hur det gick att förstå mig och hon svarade att hon inte kom ihåg det men hon sade att hon hade gillat mig. Det kändes gott att höra.
En gång när jag hade föreläsning kom läkaren i dörren och ropade på en kvinna som han behövde ha samtal med. Nej, jag kommer inte nu, sade hon, jag lyssnar på en intressant föreläsning. Detta kommer jag ihåg som det hade hänt i går. Det var riktigt uppmuntrande.
En man som skulle skrivas in där 1994 kommer ihåg mig. Jag är bekant med denna man i dag. Han förstod mig inte säger han och han åkte iväg mot tätare bebyggelser och nya äventyr. Hur skulle han kunna vara i behandling där han inte förstod sin blivande kontaktman. Han säger också att han behövde några smällar till för att bli beredd på att böja på nacken. De nya äventyren blev besvärliga konsekvenser, blev de sista smällarna. Vi skrattar båda åt detta i dag, när han kom in i de djupa Dalaskogarna och träffade den här förskräckliga Islänningen.
Jag har haft många turer i Sverige men få oturer. En morgon i Örebro när jag skulle äta frukost tänkte jag också titta efter något i min plånbok. Den var inte i min ficka! Då kom jag på det att jag hade lagt den i passagerarstolen i bilen och glömt den där. Men inte bara det. Jag visste att jag också hade glömt att låsa bilen och på grund av min lättja stod den ute. Jag gick ut i sakta mak och lät som detta var världens lugnaste och bästa morgon jag hade upplevt, men jag kan lova att jag var inte så väldigt harmonisk inombords. Helt rätt, bilen var olåst och plånboken låg i passagerarstolen och verkade må jätte bra.
För många år sedan försvann min cykel. Den fanns inte och efter flera veckors sökande fick jag 1000 kronor från försäkringen. Cirka två år senare ringde en man från norra Örebro och berättade att på hans tomt låg det plötsligt en cykel med mitt personnummer på. Jag fick tillbaka min cykel men lite mer sliten än tidigare. Jag hade redan fått ersättning för det.
Jag har träffat många underbara människor i Sverige. Många av dessa underbara människor har skickat en grattis hälsning till mig i dag, sjuttiotvååringen. Jag känner mig inte som sjuttiotvååring och förstår det knappt och minst av allt när så många har visat att de kommer ihåg mig och vill mig så väl. Jag blir jätte glad. Tack ni alla för denna vänskap. Ni är alla en liten pusselbit i min personlighet för att alla vi träffar i livet påverkar oss på något sätt. Ofta litet men ändå. Ha det så gott framöver.
