Ögonblick som gör en dålig första halva obetydlig
Jag vaknade på Vårnäs lite före fem i går morse. Efter en kort morgonrutin tittade jag i spegeln över sängen och tyckte jag såg hyfsad felfri och hygglig ut. Jag var nöjd och jag kände mig utvilad även om jag endast hade fått fem timmars sömn.
Jag fullföljde mitt arbetspass och åkte i väg vid tiotiden. Jag åkte raka vägen till IKEA i Marieberg och tittade på billiga fåtöljer. Det var en enkel sak. Efter det tittade jag på köksinredningar för att jag behöver utöka inredningen lite i mitt kök. Så var det inte enkelt längre. För några få år sedan höll jag på med samma sak men då handlade det om en hel köksinredning och det verkade mycket enkelt. I och för sig hade jag två doktorer från Stockholmstrakten till hjälp den gången men ändå, jag var alldeles säker på det i går morse att det hade blivit mera komplicerad nuförtiden.
Detta vållade lite huvudbry och jag envisades och kom två gånger till samma kvinna för att fråga efter saker men jag tyckte som allt hade varit gjort svårare hos IKEA. Ett tag tänkte jag att det handlade om mig själv, att det jag hade inne i huvudet hade minskad eller att luddarna i öronen hade börjat växa inåt. Men jag slog det ifrån mig och jag bestämde att Ikea hade utvecklad sina kökssystem från folket. Men varför? Jag skakade på huvudet och betraktade några människor som var yngre än jag och de stressades fram och tillbaka. De verkade inte ha tid för detta men jag kände mig ha all tid som fanns i världen. Men jag förstod mig inte riktigt på det nya IKEA köket och de stressade människorna verkade inte göra det heller.
Om jag inte hade haft pilarna i golvet hade jag inte varit lika snabb att ta mig ut som jag trots allt blev. Jag gick förbi ett flertal handfat och speglar. Jag stannade vid en spegel och rannsakade mannen som såg så slät och fin ut vid femtiden i morse. Han såg nu ut för att vara trött och nästan halv arg. O sjutton! Nu var best för mig att ta mig hem.
Jag åkte till Coop för att köpa lax. Det talas om att lax är bra för minnet. Jag tog en liten korg och gick med snabba steg mot disken med lax och många andra delikatesser. På vägen dit gick jag förbi en räcka med en otrolig mängd choklad. Två för 32,70 stod där. Just det. Det talades mycket om det för några veckor sedan att choklad är bra för minnet. Varför inte? Två stycke choklad blev det. Lite därefter såg jag granatäpplen. Man talar om mycket antioxidanter i granatäpplen vilket saktar ner åldrande. Ja, varför inte? Två granatäpplen blev det. Då var jag så nära mjölk och grädde att det blev en av varje. Efter det blev det lax och så skulle jag vara färdig.
På vägen till kassan kom jag på att jag behövde vitlök och först jag vände om blev det salad också. Nu var det lång väg fram till kassorna igen och på vägen dit gick jag förbi torkade, ekologiska aprikoser, fikon och russin. Saliven sprutades undan tungan och nästan darrande handen tog sig upp i hyllan och grep en av varje. Det började väga i min korg. När jag till slut kom fram till kassan kan jag tänka mig att det var sex kilo i korgen –inte bara lax. Det är lika bra att jag inte är dagligen i de stora hungergörande affärerna. Jag kan bli en så svag man.
På vägen hem kunde jag inta låta bli att tänka på IKEA och vad det egentligen var som gjorde att jag inte förstod mig på deras nya kökssystem. Jag satte skulden på IKEA och inget mera med det. Jag släppte detta och försvann in i ett drömland; Calle från Orsa konsert i Västerås i lördags.
Första halvan var inget att ha. Jag nickade till några gånger medan Calle berättade måttligt intressanta historier mellan låtarna men jag tyckte jag sköta det så snyggt att kvinnan som satt vid min sida, hon Susanne, inte borde inse detta. Det var inte så bra att köpa sig in på en svindyr konsert och sova där. När vi gick ut i pausen sa hon att jag hade nickat till några gånger. Jag stirrade på henne och frågade om hon verkligen hade märkt det. Ja, det hade hon gjort, så enkelt var det. I pausen drack vi mycket vatten och åt var sin sockerkaka och blev riktigt pigga.
Andra halvan blev en helt annan sak. Calle från Orsa blev verkligen Calle från Orsa och han och hans orkester, Hej Calle, spelade den ena låten efter den andra bara så mästerligt som dessa män kan göra. Så blev Calle allvarlig och pratade om kalla vindar som blåste i Europa. Hann pratade också om att han vill som en gammal man kunna sitta på en stubbe och tänka som så att han i alla fall hade varit en fredlig man. I följd av det spelade orkestern en låt där Calle visade det allra bästa som han kan göra med sin fiol.
Då hade jag lagt Susannes höger handflata på min vänster handflata och så strök jag med mina fingerspetsar från baksidan av hennes hand, fram fingrarna och hela vägen ner till naglarna. Så gjorde jag upprepade gånger, men när Calle drog stråken mycket sakta alldeles från ända till ända i en mycket hög ton, då gick inte annat än att stanna med handen. Den tonen var felfri. Hade jag rört min hand medan han gjorde detta otroligt fina drag med stråken, då hade jag stört honom verkade det som. Sådana ögonblick gör en halv dålig första halva helt obetydlig.
Jag fullföljde mitt arbetspass och åkte i väg vid tiotiden. Jag åkte raka vägen till IKEA i Marieberg och tittade på billiga fåtöljer. Det var en enkel sak. Efter det tittade jag på köksinredningar för att jag behöver utöka inredningen lite i mitt kök. Så var det inte enkelt längre. För några få år sedan höll jag på med samma sak men då handlade det om en hel köksinredning och det verkade mycket enkelt. I och för sig hade jag två doktorer från Stockholmstrakten till hjälp den gången men ändå, jag var alldeles säker på det i går morse att det hade blivit mera komplicerad nuförtiden.
Detta vållade lite huvudbry och jag envisades och kom två gånger till samma kvinna för att fråga efter saker men jag tyckte som allt hade varit gjort svårare hos IKEA. Ett tag tänkte jag att det handlade om mig själv, att det jag hade inne i huvudet hade minskad eller att luddarna i öronen hade börjat växa inåt. Men jag slog det ifrån mig och jag bestämde att Ikea hade utvecklad sina kökssystem från folket. Men varför? Jag skakade på huvudet och betraktade några människor som var yngre än jag och de stressades fram och tillbaka. De verkade inte ha tid för detta men jag kände mig ha all tid som fanns i världen. Men jag förstod mig inte riktigt på det nya IKEA köket och de stressade människorna verkade inte göra det heller.
Om jag inte hade haft pilarna i golvet hade jag inte varit lika snabb att ta mig ut som jag trots allt blev. Jag gick förbi ett flertal handfat och speglar. Jag stannade vid en spegel och rannsakade mannen som såg så slät och fin ut vid femtiden i morse. Han såg nu ut för att vara trött och nästan halv arg. O sjutton! Nu var best för mig att ta mig hem.
Jag åkte till Coop för att köpa lax. Det talas om att lax är bra för minnet. Jag tog en liten korg och gick med snabba steg mot disken med lax och många andra delikatesser. På vägen dit gick jag förbi en räcka med en otrolig mängd choklad. Två för 32,70 stod där. Just det. Det talades mycket om det för några veckor sedan att choklad är bra för minnet. Varför inte? Två stycke choklad blev det. Lite därefter såg jag granatäpplen. Man talar om mycket antioxidanter i granatäpplen vilket saktar ner åldrande. Ja, varför inte? Två granatäpplen blev det. Då var jag så nära mjölk och grädde att det blev en av varje. Efter det blev det lax och så skulle jag vara färdig.
På vägen till kassan kom jag på att jag behövde vitlök och först jag vände om blev det salad också. Nu var det lång väg fram till kassorna igen och på vägen dit gick jag förbi torkade, ekologiska aprikoser, fikon och russin. Saliven sprutades undan tungan och nästan darrande handen tog sig upp i hyllan och grep en av varje. Det började väga i min korg. När jag till slut kom fram till kassan kan jag tänka mig att det var sex kilo i korgen –inte bara lax. Det är lika bra att jag inte är dagligen i de stora hungergörande affärerna. Jag kan bli en så svag man.
På vägen hem kunde jag inta låta bli att tänka på IKEA och vad det egentligen var som gjorde att jag inte förstod mig på deras nya kökssystem. Jag satte skulden på IKEA och inget mera med det. Jag släppte detta och försvann in i ett drömland; Calle från Orsa konsert i Västerås i lördags.
Första halvan var inget att ha. Jag nickade till några gånger medan Calle berättade måttligt intressanta historier mellan låtarna men jag tyckte jag sköta det så snyggt att kvinnan som satt vid min sida, hon Susanne, inte borde inse detta. Det var inte så bra att köpa sig in på en svindyr konsert och sova där. När vi gick ut i pausen sa hon att jag hade nickat till några gånger. Jag stirrade på henne och frågade om hon verkligen hade märkt det. Ja, det hade hon gjort, så enkelt var det. I pausen drack vi mycket vatten och åt var sin sockerkaka och blev riktigt pigga.
Andra halvan blev en helt annan sak. Calle från Orsa blev verkligen Calle från Orsa och han och hans orkester, Hej Calle, spelade den ena låten efter den andra bara så mästerligt som dessa män kan göra. Så blev Calle allvarlig och pratade om kalla vindar som blåste i Europa. Hann pratade också om att han vill som en gammal man kunna sitta på en stubbe och tänka som så att han i alla fall hade varit en fredlig man. I följd av det spelade orkestern en låt där Calle visade det allra bästa som han kan göra med sin fiol.
Då hade jag lagt Susannes höger handflata på min vänster handflata och så strök jag med mina fingerspetsar från baksidan av hennes hand, fram fingrarna och hela vägen ner till naglarna. Så gjorde jag upprepade gånger, men när Calle drog stråken mycket sakta alldeles från ända till ända i en mycket hög ton, då gick inte annat än att stanna med handen. Den tonen var felfri. Hade jag rört min hand medan han gjorde detta otroligt fina drag med stråken, då hade jag stört honom verkade det som. Sådana ögonblick gör en halv dålig första halva helt obetydlig.
Där bröts stunden i drömlandet med Calle från Orsa för att nu var jag hemma och livet kändes gott. Jag är inte så glömsk. Jag har bara lite luddar i öronen ibland och då fattar jag inte alltid allt.
Helgen som gick mot sitt slut och lite till
Förra helgen var en helg som jag egentligen hoppades att inte skulle gå mot sitt slut. Ändå gjorde den det. På måndagsmorgonen åkte jag till arbetet på Vårnäs och min Susanne som hade varit här i helgen åkte tillsammans med mig för att ta i Vingåker tåget hem till Västerås. När hon lämnade bilen i Vingåker var den fina helgen formellt slut. Efter det fortsatte ett intensivt dygn på Vårnäs och jag åkte hem vid lunch på tisdag.
Jag hade bestämd mig för att byta kläder direkt vid hemkomsten och ta mig snabbt ut för att stapla eldningsved i bilen vilken jag skulle ta med till Stockholm på fredag. När jag kom hem tyckte jag ändå att jag skulle sätta mig en stund i ena fåtöljen i vardagsrummet. Så tyckte jag som jag skulle äta något så jag gjorde chokladdryck och med den åt jag knäckebröd med prästost. Men när det var gjort var jag inte färdig att gå ut så jag åt två torkade plommon för att förbättra något trodde jag. Lite senare åt jag två torkade fikon och satte mig ännu en gång i fåtöljen. Det var någon stans där som jag började bli missnöjd med mig själv. Jag lyckades inte ta för mig att göra något.
Det var inte förrän klockan var nästan sex som jag tog mig ut, fortfarande något missnöjd, och gjorde bagageutrymmet i bilen färdigt för att stapla in veden där. Arbetet med själva veden hade jag redan skjutit upp tills dagen efter. Efter det hämtade jag posten och när jag kom tillbaka med den låg min vinterjacka och kavaj fortfarande i oreda i ena fåtöljen i vardagsrummet. När jag hade ätit en hel tallrik ärtsoppa visste jag att det var dags för mig att bli vuxen. Jag gick in i sovrummet och såg på kaktusarna där.
Jag tänkte på Susannes ord i helgen två veckor tidigare när hon stod hos dessa två kaktusar och bad mig komma in dit. När jag kom dit sade hon med en mild stämma att kaktusar gillade att få vatten ibland och inte bara att jag skvätte några droppar över dem, hellre att jag lät vattnet rinna försiktigt på dem och pratade med dem under tiden. Så kunde jag av och till dessemellan prata med dem och då mådde dem bättre.
Jag hade bestämd mig för att byta kläder direkt vid hemkomsten och ta mig snabbt ut för att stapla eldningsved i bilen vilken jag skulle ta med till Stockholm på fredag. När jag kom hem tyckte jag ändå att jag skulle sätta mig en stund i ena fåtöljen i vardagsrummet. Så tyckte jag som jag skulle äta något så jag gjorde chokladdryck och med den åt jag knäckebröd med prästost. Men när det var gjort var jag inte färdig att gå ut så jag åt två torkade plommon för att förbättra något trodde jag. Lite senare åt jag två torkade fikon och satte mig ännu en gång i fåtöljen. Det var någon stans där som jag började bli missnöjd med mig själv. Jag lyckades inte ta för mig att göra något.
Det var inte förrän klockan var nästan sex som jag tog mig ut, fortfarande något missnöjd, och gjorde bagageutrymmet i bilen färdigt för att stapla in veden där. Arbetet med själva veden hade jag redan skjutit upp tills dagen efter. Efter det hämtade jag posten och när jag kom tillbaka med den låg min vinterjacka och kavaj fortfarande i oreda i ena fåtöljen i vardagsrummet. När jag hade ätit en hel tallrik ärtsoppa visste jag att det var dags för mig att bli vuxen. Jag gick in i sovrummet och såg på kaktusarna där.
Det gjorde jag för att se något fint och för att bestämd sluta vältra mig i mitt missnöje. Jag hade varit på jobbet och varit till en stor nytta och så skulle jag också få betalt för det. Jag var trött och det var helt okej och det var också okej att komma hem och göra ingenting. Jag såg på ena kaktusen och var förundrad över de många blommor som var på gång. Denna kaktus blommade också tidigare under vintern och jag förväntade mig inte blommor på den igen förrän kommande vinter.
Jag tänkte på Susannes ord i helgen två veckor tidigare när hon stod hos dessa två kaktusar och bad mig komma in dit. När jag kom dit sade hon med en mild stämma att kaktusar gillade att få vatten ibland och inte bara att jag skvätte några droppar över dem, hellre att jag lät vattnet rinna försiktigt på dem och pratade med dem under tiden. Så kunde jag av och till dessemellan prata med dem och då mådde dem bättre.
Har du gjort detta tidigare med de där kaktusarna frågade jag och hon sade att hon också hade gjort det på sitt första besök lite före jul. Jag tittade på blomknopparna som då hade precis börjat visa sig och jag tänkte det var därför som de var på gång att blomma igen nu. Så kom hon ännu en gång förra helgen och vattnade kaktusarna och troligen har hon också då pratat med dem även om jag inte märkte det. Det var länge sen en annan kvinna pratade med dessa kaktusar och sedan då har ingen pratat med dem. Jag har ofta varit på gång med att sätta dem i komposten.
Nu i tisdags satt jag där på sängkanten och betraktade dessa otroligt fint gjorda blommor som redan hade öppnad sig och ännu andra var nästan färdiga att göra det. I dessa funderingar var det svårt att vara missnöjd eller sura och jag vände mig mot kaktusen vid sidan om, kaktusen på den andra solbänken.
Den hade inte kommit lika långt men den var visserligen på gång och den hade så otroligt fina blomknoppar. Jag hämtade kameran och bestämde mig för att göra något riktigt gott med denna kväll. När jag sen tittade på korten tyckte jag de bättre än jag hade förväntat mig men speciellt denna. Sen började jag skriva en isländsk blog även om min kavaj och vinterjacka fortfarande låg på ena fåtöljen. Jag ångrade mig inta att ha jobbat mig trött och jag ångrade mig inte heller över att också ha lovat att jobba från kommande måndagslunch fram till tisdagsförmiddag, just som jag också hade gjort denna vecka. Jag hade hela morgondagen för att fylla bilen med eldningsved och innan jag åker till jobbet på måndag har jag hunnit med att leverera veden i ett hus i Stockholm, att besöka barnbarnet Hannes Gudjon med familj och ta min Susanne med för att hon också får träffa min familj i Stockholm. Sen skall också jag och Susanne delta i ett dubbelt 20-års födelsedagskalas på lördag och vara på konsert med Calle från Orsa på söndag. Ja, det finns mycket delikatesser i livet om man inte ödslar för mycket tid i att sura.
Skall jag ta kort av min Susanne är viktigt att göra det utan hon vet vad jag håller på med. Detta kort tog jag av henne i söndags, utan att hon anade, och innan det hade vi fikat och fått pannkakor hos ett isländskt par i Örebro, Auja och Thorir. De är roliga de isländska namnen! Då hade hon också ännu en gång bett mig komma in till kaktusarna och lägga märke till att de var tacksamma för att vara bevattnade med omsorg och att man pratade vänligt med dom under bevattningen.
På bilden förbereder hon sig för att skriva PM uppgift som är en del av utbildning i hemsjukvård, utbildning som ofta är påfrestande för henne under samma tid och hon jobbar på heltid i hemtjänsten i Västerås. Ofta säger jag att det är en stor nådegåva att det finns folk som vill göra detta, så jag inte pratar om när det är gjort med värme i hjärtat.
När Susanne kom hem till en nittioettårig kvinna här en kväll tittade denna kvinna på ett program med Jerry Williams. Just när Susanne kom in dit sjöng Jerry en livlig rockmelodi från åren rund 1960. Mycket skulle det vara roligt att rocka nu sade nittioettåringen och vaggade sig i sin stol. Susanne lade ifrån sig sin vinterjacka och sen dansade de. Så kan också en vårdare i hemtjänst göra, att dansa med en gammal kvinna för att göra livet lättare för henne.
Mina kaktusar bara växer och växer och blommorna har ökat under tiden jag har skrivit denna blogg både på isländska och svenska, en nittioettåring har rockat i Västerås, bilen är redan fulladdat med ved och i dag skall jag göra några portioner gulaschsoppa. Sen blir det besök till kvinnan som fick nytt liv i mina kaktusar, besöka min dotter med familj i Stockholm och leverera veden till dem och en hel del annat skall det bli i helgen. När jag behöver förändra mitt mående till bättringsvägen är det småsakerna som fungerar bäst, i denna berättelse kaktusar. Livet är vanligen gott när jag vill göra det gott.
