Guðjón Björnssons svenska blogg

Susanne jobbade tidigare hos det högteknologiska företaget ABB och hon var också förr i tiden lastbil- och busschaufför hos den Svenska Kvinnliga Bilkåren som är en frivillig organisation inom svenska försvaret.

 

Sen ville hon prova något nytt i livet och läste ekonomi och administration. Efter det upptäckte hon att det gav mycket att hjälpa äldre i hemmet. Då läste hon till undersköterska och nu jobbar hon i hemtjänsten i Västerås men läser också Specialistutbildning inom hemsjukvården. Hon är intresserad av att läsa ännu mera för att kunna vara till stöd för de som närmar sig livets slutskede.

Det var lite efter midnatt den 27:e augusti 2013 som jag satt vid datorn hemma. Jag hade jobbat mycket och det var oreda på allt möjligt hemma hos mig. Jag höll på med att sätta papper i en pärm, det var tyst hemma, vemod i sinnet och tankarna svävade förbi. Det klingade i datorn och jag tittade på skärmen. Ett meddelande hade kommit.

"Hej Gudjon! Du är också vaken. Jag har jobbat kväll och har svårt att komma till ro." Så lät meddelandet jag hade fått och mellan orden såg jag samma vemod och jag kände inom mig. Detta meddelande kom från Susanne.

Vi träffades tidigare när hon jobbade som vikarie på Vårnäs, på kontoret, som chaufför, i köket och med vissa samtal med de inskrivna. Vi hade inte träffats sedan då, på sju år. Jag svarade hennes meddelande och vi delade några meningar denna kväll. Dagarna därpå läste jag några gånger hur vårt samtal började och jag var säker på att vi hade känt samma sak båda två; vemod och ensamhet. Sen försvann den ena veckan efter den andra till det förflutna, det blev månader och det kom ett nytt år med den nittonde februari. Klockan närmade sig midnatt. Det klingade i datorn.

"Hej Gudjon! Här är en nattuggla som har röjt i sin mors lägenhet. Jobbigt med allt detta. Hoppas du kommer ihåg mig från Vårnäs." Det var från Susanne igen. Hennes mamma hade lämnat sitt hem för gott och flyttat till ett hem för äldre och hon hade gjort i ordning i hennes lägenhet. Jo, jag kom ihåg hon frän Vårnäs.

På så sätt började det och meddelanden blev så småningom tätare och meningarna utvecklades sakta och så småningom till att vi började känna igen varandra på ett sätt vi inte hade gjort tidigare. Vår bekantskap som sen blev innerlig vänskap började inifrån. Susanne erbjöd mig plats i sitt hjärta och jag tackade ja till denna trygga plats som hon erbjöd försiktigt och av den värme som bara de bästa människorna rår över. Hon var mera mogen än jag när nya steg skulle tas men jag följde henne tät i spåren och hon tackade också ja till platsen i mitt hjärta. Först efter detta träffades vi och det var första gången på sju år.

Det var vid domkyrkan i Västerås som vi träffades och jag kände omedelbart när vi träffades att nu kände vi igen varandra på ett helt nytt sätt, inifrån, och att vår innerliga vänskap var byggd på fast mark men inte på sand. Det kändes mycket gott att träffas och allt verkade vara rätt. Det hade börjat rätt, utvecklats rätt och vår träff var varm och kändes helt rätt fortsättning av det som då redan hade utvecklats.

När jag skriver detta sitter vi Susanne och jag emot varandra vid matbordet hemma hos henne och känslorna svallar inom mig när jag skriver detta och tänker i genom det förflutna i livet. Vi är båda något markerade av livets händelser och det har utvecklat oss på så sätt att vi har haft lättare att mötas.

 

Susanne, tack för att du tog initiativet och erbjöd mig platsen i ditt hjärta. Jag är mycket tacksam för att vi råkade träffas. Du är en underbar människa.