Guðjón Björnssons svenska blogg

Efter nästan en hel dag i Sollentuna i går, måndag, åkte vi in till Stockholm. Susanne satt fortfarande bakom ratten. Min GPS apparat som jag kallar för Ulrika visade vägen och jag var noggrann med att säga ingenting. Jag ville inte göra bort mig med att veta bäst. Det var inte förrän vi hade åkt förbi Karolinska som jag med bestämdhet sade högt att nu visste jag bättre än Ulrika. Detta har jag kört i mera än femton år och nu vet jag, sade jag till Susanne. Hon gjorde som jag sade men hon var tveksam om jag visste bättre. När vi kom till Celsiusgatan pratades lite om detta och de väldiga vägarbeten som hade pågått i åratal på E4 från Karolinska och söderut och jag märkte på Susanne att hon var inte helt beredd på att bortkasta Ulrikas vägbeskrivning. Men så var inget mera med det. Vi hade kommit fram som jag alltid hade gjort tidigare.

I morse åkte vi igen upp till Sollentuna där Susanne skulle sitta på skolbänken en dag till. Självsäker Ulrika visade vägen utan att när vi skulle köra in på Fleminggatan sade hon att vi skulle köra både upp och ner. Susanne valde att köra upp och där hade hon rätt. Vi pratade lite om åkandet dagen innan och jag kände på mig att jag "kanske" inte hade rätt när jag påstod att jag visste bättre. När vi hade åkt nästan hela vägen till Sollentuna kom jag på att jag hade glömt min mobil i Celsiusgatan. Jag skall till Norge i veckan och då skall jag ha mobilen med. Det var inget prat om saken att jag måste tillbaka och hämta den. Då bestämde jag mig för att göra exakt som Ulrika sade. Så gjorde jag och nu blev vägen från Karolinska till Celsiusgatan mycket enklare och kortare.

Hur som jag, en konservativ man, har gjort i mera än femton år måste jag börja tro på att vägarbete för miljarder i åratal leder till förbättring. Jag bekänner här med att jag hade fel i frågan och att denna väg har blivit mycket kortare och enklare, bara om jag gör som Ulrika säger.

Vi åkte från Västerås mot Sollentuna lite före halv åtta i morse, måndag, Susanne och jag. Hon skulle sitta på skolbänken fram till klockan fyra men jag åkte i väg utan att bestämma mig för hur jag skulle använda mig av dagen. Hon fick köra. Jag gillar att sitta i passagerarstolen och njuta av hennes säkra sätt att köra min bil. Även om jag har snoppen är jag inte blyg för detta. Hon har också varit lastbilschaufför och jag har lätt för att erkänna att jag inte skulle kunna till exempel backa en lastbil så jag nu inte pratar om en lastbil med släp.

Susanne visade mig Sollentuna Centrum som är en kort bit från skolan, sen parkerade hon nästan rakt framför ingången och jag blev en ensam man i en främmande stad. Jag betalade för parkeringen, tog väskan med datorn och satte över min axel och gick mot det okända, mot Sollentuna Centrum. Jag mötte en massa människor som hade bråttom och visste tydligen vart de skulle. Jag gick däremot med mera osäkra steg och tittade ofta tillbaka för att kunna hitta igen vägen till skolan och bilen. Oförnekligen kände jag mig något annorlunda.

När jag närmade mig Sollentuna Centrum såg jag en annorlunda man på kort avstånd. Han verkade lite som min bror, i min ålder och med detta ljusa hår som vi män gärna får när vi börjar bli vuxna. Han gick i samma sakta mak och jag, tittade sig omkring men han hade ingen dator hängande över sin axel. Det kändes tryggt att inte vara helt ensam i lugnare takten. Sen gick vi förbi varandra och sågs inte mera.

Jag tog mig in i huset Sollentuna Centrum, lade märke till hur den stora ingången såg ut och de lodräta färgrika sträcken över den. Jag vet av erfarenhet att det är enklare för mig att komma ut på samma ställe och jag går in. Då känner jag igen mig. Annars, när husen är så stora, kan jag helt enkelt koma ut i ett annat kvarter och då är inte säkert att jag hittar vägen dit jag vill.

När jag hade strövat omkring i Sollentuna Centrum och hittat ett efterlängtad kafé, då sökte jag upp toan. Gallerian och andra hus som verkar stora i Marieberg verkade nu mycket små. Bara att komma in på en toa här i Sollentuna Centrum var att komma in i något stort. Jag vände mig om för att säkra att jag skulle hitt vägen ut därifrån. Efter att ha använt toan och tvättad mig om händerna torkade jag mig i ett av dessa apparat som nästan sliter av naglarna, så kraftfullt blåser de.

När jag hade köpt en stor macka på kaféet och fått kaffe frågade jag kvinnan vid kassan om jag skulle kunna få ström på min dator. Ja du, sade hon, kom här. Så gick hon iväg och jag tyckte okej att lämna brickan kvar medan hon visade mig var jag hittade strömmen. Vid ett bord lade hon sig på ena knäet, lyfte en lucka i golvet och sade att om jag ville sitta vid detta bord, då fanns strömmen här under luckan. Jag gick tillbaka för att hämta min bricka och då stod en man vid brickan, en man med ljust hår som jag men hans hår var krulligt, riktigt fint och fint var också hans bemötande.

Du, sade han, var rädd om din plånbok. Ojdå! Min plånbok låg på brickan för allas ögon. Tur att jag inte är tjuvrädd. De som är tjuvrädda blir lätt bestulna är min teori. Jag tackade mannen hjärtligt för hans omtänksamhet, tog plånboken och brickan och satte mig vid bordet där strömmen fanns. När jag hade njutit av den stora smörgåsen med rostbiff och mycket av andra härliga godsaker, kopplade jag min dator in på strömmen och började skriva en blogg, en helt annan blogg än jag hade tänkt mig i början, men jag är nu för en gångs skull i Sollentuna Centrum. Fortfarande känner jag mig något annorlunda.

Ute är dimmigt, fuktigt och det känns kalt. Här inne är varmt, människorna som sitter här med sitt kaffe och bröd, de är lugnare än människorna där ute i den fuktiga luften. Jag kommer att sitta här ett tag till och kanske köpa en av de gräddade kakorna som så mycket finns av på hyllorna och förmodligen en av dessa som också har ett hölje av marsipan över grädden och de syltade brödet. Sådana kakor kanske inte är så sunda för kroppen men jag är nu i alla fall i Sollentuna Centrum. Kanske blir jag här hela dagen.

Ibland hamnar helgen mitt i veckan och har gjort länge i mitt hem. Det har berott på arbete. Nu började helgen på onsdagskväll vid midnatt. Då kom Susanne med tåget från Västerås. Sen skall hon jobba hela helgen, så pass intensivt att jag tycker jobbigt bara att tänka på det. Helgen tog slut nu i dag klockan 13,29 när hon tog tåget från Kumla mot Västerås.

Jag var helt inställd på att tåget skulle åka från Kumla klockan 13,39 så vi var verkligen i sista minut. Susanne körde bilen. Även om jag har snoppen tycker jag hur skönt som helst att låta henne sitta bakom ratten. Hon är också en utmärkt säker chaufför. Troligen var det också så att om inte det hade suttit en bestämd kvinna bakom ratten, då hade hon förmodligen tappat av tåget.

När hon gick in på tåget vände jag om och tänkte gå lite från tåget för att ha bättre översyn över var hon satt. Jag gick med riktigt bestämda steg, slog pannan hårt i svarta lådan med information om kommande och avgående tåg, glasögonen flög iväg och jag kände som blodet sprutades. Innan jag tog upp glasögonen lade jag handflatan på pannan för att kolla. Men det rann inget blod längre än ut i bulan som snabbt bildades ovanför vänster öga. Sen tog jag upp glasögonen och satte på näsan.

Därefter letade jag efter Susanne och såg till slut där hon satt och vinkade. Jag vinkade också och lotsades som inget var. En karl klagar inte även om en bula håller på att bildas på pannan, en böld som inom kort blir blå. Tåget åkte tystlåtet iväg och jag gick iväg med raska steg för att hitta något kalt i bilen för att hålla vid pannan på vägen hem. Jag skulle minska som möjligt blåtiran som jag sannolikt skulle få under kommande natt.

Jag hade bestämt mig här om dagen för det vad jag skulle ha för huvudmåltid denna mittiveckan helg. Det var en hemlighet, Susanne skulle inget få veta, bara komma till ett dukat bord med väldoftande lammkotletter. Jag ville göra kotletterna på ett vis man hade gjort på Island i många årtionden, kanske ett århundrade eller mera. Detta skulle bli spännande. Det skulle bli roligt att se Susanne när hon tittade på denna främmande maträtt på bordet hås gubben på landet.

Jag var inte säker på hur jag skulle göra så jag frågade på Facebook hur man steker lammkotletter i ströbröd på ett traditionellt isländskt vis. Många erfarna isländska husmödrar sen några och upp till många årtionden tillbaka svarade på min fråga och jag fick många fina svar. Helst vill jag pröva alla råd som jag fick där. Angående hemligheten, då kunde jag tillslut inte hålla mig. Jag berättade för Susanne.