På Jamtli i Östersund

Susanne och jag hade åkt iväg på en semesterresa. Vi var i Östersund, hade övernattat där och efter frukosten gick vi iväg på en vandring mellan de olika husen som tillhör Jamtlis stora museisamling. Vi började i Tingshuset.

 

Domarens stol var tom och hade varit länge. På bordet låg gamla lagböcker. Bänkar stod bredvid väggarna. Det var så iskallt påtagligt att allt var gammalt. Jag såg ingen charm över detta men en allvarlig sanning. Jag kunde föreställa mig en fånge i slitna kläder som fick höra sin dödsdom och att han skulle halshuggas -eller en dom som kanske var något lindrigare.

 

I den andra endan av Tingshuset var ett gästgiveri med en del behörigheter. Två bord, några stolar och bänkar. I en korg på ena bordet låg knäckebröd med ett tygstycke över. På ett fat låg några potatis som inte hade kommit dit precis i dag och på ett annat fat låg några morötter som hade börjat torka in. På menyn stod bland annat; mat för 6 kr, och vidare stod där; mat och en sup brännvin för 7 kr. Jag måste erkänna att jag förstod att en sup brännvin skulle ha gjort tillvaron pytte lite ljusare i några få ögonblick i denna dystra tillvaro som jag upplevde där inne..

 

I ett hörn fanns en öppen spis och på en rörlig metallarm vid elden hängde en kittel som kunde föras in över logan. En rund balk, en del av byggkonstruktionen, gick över hela rummet, så pass lågt att den strök vid min skalle.

 

Allt därinne var allt väl ordnad för att uppnå sitt syfte, att visa oss hur det hade varit förr i tiden då många barn dog unga och människor blev tidigt slitna av sin dagliga möda och svåra förhållanden. Effekten från domsalen i husets andra ända låg kvar och höll sinnet i sin grepp.

 

Susanne gick sakta fram till den öppna spisen och sade med en melankolisk röst; "det var inte så mycket bättre förr". Sedan lyckades hon le när hon tittade in i kameran. Det hade jag haft svårt med just då och det gjorde sannolikt inte fången som inte ens lyckades lyfta blicken mot domaren i domsalen på andra sidan av panelväggen när han lyssnade på sin dom.

 

Vi gick en kort bit över en vall till en några hundra år gammal gård. Där mötte oss en annan verklighet sen långt tillbaka i tiden. Det var liv på gården, där gick folk omkring och skötte sina artonhundratals sysslor alldeles mästerligt bra. Där var atmosfären helt annan och ljusare än i tingshuset.

 

De klädde sig som århundraden tillbaka. Männen bar dolkar vid sina bälten och en kvinna bar dåtidens korg på armen. De pratade ett annorlunda språk, mycket tydligt och förståeligt, men annorlunda. Det handlade inte om världsekonomin, trafiken eller den nya tunneln någon stans. Det handlade om en helt annan tid och verklighet. Mina tankar flög runt, jag kände mig nästan konstig.

 

Varifrån kommer ni, frågade en ståtlig man, tydligen bonden på gården. Ja, sade jag, vi kommer nu från en helt annan tid. Ja, jag ser det sade han, ni måste komma sen 250 år tillbaka. Flera pratade vi vid men det gick inte att få någon nutida kontakt med denna man. Jag tänkte som så att han var väl kunnig om det förflutna och att han måste vara psykolog och alldeles utmärkt fin skådespelare.

 

I ett av Jamtli husen spelade åtta kvinnor och män på dragspel och två på bas. Vissa gungade i sina stolar men andra tog det mera allvarligt. Där var det i första hand pensionärer som deltog för att lyfta anden lite från vardagen och det verkade fungera.
 

Detta och mycket annat såg vi och upplevde på en rundresa på Jamtli området i Östersund. Det var verkligen som vi hade lärt oss något utan att läsa. Vi hade varit med om det som vi lärde oss. Jag har inte varit duktig att besöka museer men museet på Jamtli högg starka tag i mig och jag har endast kommit halvvägs med att utforska det.

 

Vi gick över till en annan stadsdel och en annan verklighet och jag höll fortfarande på med att smälta det jag hade upplevt. Där åt vi en modern men sen lunch i ett stort tält på en brygga i Storsjön, omfamnad av blidväder och sommarvärme. Vi var turister på en sommarresa till Sveriges norra Norrland. Där skulle det bli flera museer att se men nu var kvällen nära här i Östersund.
 
 
 

Susanne och Doris

Jag har skrivit för mig själv en del om Susannes och min Norrlandsresa men ändå inte lika mycket och jag kanske skulle ha velat. Inte vet jag säkert vad jag kommer att göra med detta men följande vill jag i alla fall använda för blogg.


Detta är gamla järnvägsstationen i Jörn. Jörn är i Västerbotten något söder om Piteå. För ungefär tio år sedan satt två kvinnor var på sin trappa till detta hus och väntade en buss. De visste ingenting om varandra. Bussen kom inte på förutbestämt klockslag och tiden gick. Ingen buss kom. Den ena kvinna frågade den andra om hon också väntade på denna buss. Ja, det gjorde hon. Så småningom pratade de lite till. Till slut flyttade den ena kvinnan sig till kvinnan på den andra trappan. Sedan då har de varit mycket goda vänner.

Den ena kvinnan var Susanne och den andra var Doris. Mycket tidigt efter att vi träffades, Susanne och jag, berättade hon sagan från järnvägsstationen i Jörn och sedan pratade hon ofta om Doris och den underbara människa hon var. Ett av det första som var bestämt efter att Susanne började planera vår Norrlandsresa var att besöka henne.

Vi hade varit i Jokkmokk i två nätter och sen åkte vi inlandsbanan tillbaka ner till Arvidsjaur. Därifrån åkte vi buss mot Piteå. På vägen dit såg vi en kvinna stå på en busshållplats. Detta är Doris sade Susanne. Vi gick av bussen och dessa två kvinnor hälsade som bara riktiga väninnor kan göra. Sen vände Doris sig mot mig och sade att hon bara kramade om mig också.

Två nätter gästade vi hos Doris och hon gjorde bokstavligen allt för att de två dygnen som vi var tillsammans skulle ge oss fina minnen in i framtiden. Inte några häftiga minnen, heller fina minnen.

Det märktes väl att Doris är en naturmänniska. Hon värnar om, hon värderar som en som inte är i behov av det häftiga och hon stannar gärna på ställen som så många skulle rusa förbi.

Hon tog med ämne i mat och några klubbar  eldningsved som hon hade i garaget. Sen tände hon eld på ställen som var gjorda för det, gjorde kvällsmat och kaffe. Sen åt vi och pratades vid efter maten. Andra kvällen som hon gjorde detta fick vi riktigt åskväder i efterrätt.
 
 
Jag bad om att få ta kort av två skogsälvor som jag såg bakom ett träd. Okej sade de och jag tog kortet.
 
Det var roligt att se Susanne dessa dagar som och alla andra dagar under vår resa. Dessa två kvinnor passade så fint ihop att ibland kunde jag nästan känna att jag var tredje hjulet under något men jag visste mycket väl att så var det inte. Susanne var mycket trygg i sig själv och hon strålade av glädje. Jag njöt av att iaktta detta.

Tack Doris för att du är Susannes trogne vän. Tack för allt du visade oss. Tack för det du lärde mig. Jag kommer att föreslå någon gång framöver att Susanne och jag tar med en gryta, kittel, ved och kost och att vi sedan gör mat som du gjorde. Men hederligt sagt är ändå mest sannolik att det blir Susanne som först kommer att föreslå detta.
 
 
 
 
Det var detta ställe som Doris valde för matplats första kvällen. Det var härligt att möta skymningen där i tystnaden och den oskyldiga naturen. Om man pratar måttligt högt och gapskrattar inte, då blir man ett med naturen.
 
 
 
 

Jag har svårt att förklara detta med Kolåsen men jag vet ändå . . .

Följande skrev jag under förra hösten:

Jag blev tillfrågat nyligen om jag och Susanne hade några planer på nästa resande. Jag väntade lite med att svara, trodde faktiskt att svaret skulle tycka något konstigt. Men sen svarade jag att vi hade pratat mycket om att åka igen till Kolåsen, att det egentligen hade inget annat diskuterats mellan oss. Kolåsen är en avlägsen plats i Jämtlandsfjällen vi besökte i somras och hyrde en stuga där i tre nätter i en backe ovanför Kolåsens Fjällhotell.

Vad gör man på Kolåsen? Det finns ingen TV i bostaden, knappt telefontäckning, ingen nättäckning, ingen golfbana, inget nöjesställe, ingen rondell, ingen trafik, ingen motocross eller travbana, inget av det ena eller det andra och ingen polis hittade vi där. Varför att komma till en sådan plats. I en stuga som var kanske 30 m norr om vår stuga och lite lägre i backen var en familj. Vi såg dem enstaka gånger men hörde inget väsen från dem. En ung norska var i en stuga lite längre ner i backen och hon hälsade livligt när vi gick förbi. Sen sprang hon om området några gånger. "Tydligen en idrottsstjärna som tränar", sade Susanne. Det var allt som vi såg av turister från vår bostad men vi visste att de var flera, kanske mycket flera, vi hade sett dem vid och på hotellet när vi kom och när vi var i rörelse mötte vi lite folk som gick försiktigt fram, just i enighet med Kolåsens natur och omgivning.

 
Hotellet byggdes 1934. Därifrån styrs Kolåsens hotell och stugområde som är hotellet och tiotals stugor och där träffade vi mycket vänliga och tillmötesgående människor. Det var människorna som flyttade till detta ställe 2004 och just då blev Kolåsens invånare tio. På hotellet fanns nätkontakt och där gick att äta om man ville och det gick att få hjälp med allt möjligt angående uteliv. Där fick vi också sitta i ett behagligt dagrum utan att köpa något. Det är vanligt att folk gifter sig på Kolåsen, på gränsen till obygder  i en fjällvärld.

Jag sitter hemma nu i Örebrolän och försöker komma i kontakt med känslan av att vara på detta ställe som jag har skrivit en hel del om. I detta försök läste jag över en blogg som jag skrev tidigare och kallade "Oj vad vi har det bra". Då förstod jag andemeningen. Som jag skrev då om min och Susannes resa till Kolåsen går bäst att skriva på själva Kolåsen. Jag tänker på detta och tänker tillbaka till vår resa och kommer fram till det att jag troligtvis/säkerligen bör tänka över min syn på livet och vad jag tycker nyttigt och roligt att göra.

Att sitta på verandan till stugan och ge sig två till tre timmar för att äta frukosten, vara tyst en stund, prata en stund, sitta på verandan igen efter att ha plockat undan och tillåta tankarna att sväva i väg i tid och rum, tänka tanken ostört till enda, det var för oss livskvalité dagarna vi var där. Att kunna njuta av detta är att inte vara rädd för att träffa sitt eget inre. Att tänka tanken till enda är att fullfölja.

Efter att Susanne i höstas började läsa palliativ vård har diskussion om den inre resan ofta dykt upp här hemma. Ämnet hon läser leder tankarna gärna dit. Vi tittade en gång gemensamt på TV där det pratades om andlighet och tro. Detta ämne ingick i hennes lära. Där pratades om att många kände andlighet i den tystlåtna och ostörda naturen, och man kom fram till att anledningen var att där var man så nära den som hade skapat denna natur. Därför var det högst andligt och fick människorna att känna inre ro och njutning av livet.

Vi satt alldeles tystlåtna på verandan på Kolåsen, Susanne läste en bok och jag hade iPaden på mitt knä och skrev mellan dess som tankarna åkte iväg. Jag var plötsligt tillbaka i december 1979, men tidigare under det året hade ägt rum en mycket svår händelse i min familj. Jag hade gått avsides där på ön som vi gästade i tretti år. Jag var helt ensam i en tystlåten natur med havet framför mig och en lång och ganska hög bergskedja på några kilometers avstånd. Närmast klappade svaga uthavsvågor måt en klippig strand. Annars var havet spegelblankt.

Jag tänkte på händelser under det gångna året och jag tänkte på ett löfte som jag hade givit en avliden människa. Jag hade lovat att bli bättre människa som jag ännu inte hade blivit. Det fick dröja i tolv år innan jag tog hand om den saken och på grund av att jag slutligen gjorde så fick jag nu sitta på denna veranda på Kolåsen i försoning med mig själv och tillsammans med en underbar reskamrat.

Där jag sat på verandan helt tyst i mina tankar och stirrade långt norrut mot den jämtländska fjällvärlden, då hörde jag plötsligt Susannes röst när hon frågade; vart försvann du nu?


Det var som Susanne intuitivt frågade just när jag hade tänkt denna tanke till enda. Hon såg att jag var borta. Fjällvärlden i sin tystnad avbröt inte tankarna. Polis- eller ambulanssirener, trafikylande från asfalten eller skrik från oroliga människor gjorde det inte heller. Kolåsens tystnad verkade vara helig. Tiden där var som att vara nära Gud som skapade denna ostörda natur.
 
 
Några hundra meter från Kolåsens fjällhotellet är en liten kyrka. På vägskylten vid avfarten till denna kyrka står "Lappkapellen". Visst besökte vi Lappkapellen. Den var annorlunda att komma in i men det var gott att besöka den. Susanne gick först in golvet men mitt på golvet vände jag mig om för att ta ett kort. När jag vände mig tillbaka fanns där ingen Susanne.

Kyrkan var liten och inga gömställen var där att finna men Susanne var fullständigt försvunnen. Jag började titta på golvet om det fanns någon lucka men så verkade inte vara. Detta var mystiskt -minst sagt. Men lika plötsligt som Susanne hade försvunnet, då stod hon där hon står på bilden. Altartavlan verkar stå mot väggen enligt bilden och så verkar det också vara i verkligheten när man står mitt i kyrkan. Men bakom altartavlan finns ett rum och bakom tavlan finns faktiskt en gångväg till detta rum. Vi skrattade mycket åt detta. Det var inte bara alvarliga tankar om existensiella frågor som styrde oss på Kolåsen, tiden där var mycket rolig och vi skrattade mycket.

 

Denna utsikt bjöds vi på bredvid den lilla kyrkogården som är vid Lappakpellen. Granarna allra närmast bänken bildar ett V och under detta V är en bänk och vid sidan om bänken finns en skylt där det står skrivet; meditationsplats. Utsikten därifrån är bedårande vacker och jag kan inte kräva det av min billiga kamera att den fångar denna utsikt just som Gud skapade den, Guden som är så nära när naturen är ostörd och människans oväsen är långt borta.
 
 
Det var oundvikligt att ta en bild av oss sittande på meditiationsbänken.
 
 
Lite senare var vi igen i vår stuga, stuga nummer 430, i backarna ovanför Kolåsens fjällhotell. Där jag nu tittar på bilden känner jag saknad till verandan och stolarna, till hela stugan och utsikten därifrån. Jag bor i en otroligt lugn trakt här i Kräcklingsocken, Örebrolän, och skulle kanska kunna känna exakt samma frid här hemma och uppe i Jämtlandsfjällen. Det egentligen gör jag -men ändå; om jag vill tillåta mig något lyxit önskar jag mig att åka dit och träffa mig själv utan att frukta. Hon Susanne min bär också på denna bakterie.
 
Stugan ser kanske sliten ut men den värnade väl om oss. Folket på Kolåsens håller på med att renovera sina stugor, den ena efter den andra. Jag bär på en stor respekt för deras engagemang och ser de som mycket viktiga samhällsborgare för att hålla i drift ett sådant viktigt ställe, så viktigt för dem som vågar träffa sig själva i tystnaden.
 
Detta var som sagt var skrivit förra året men nu är vi på Kolåsen igen och har fridsamma dagar.

RSS 2.0