Den tystlåtne armén
Ofta har jag kommit i Uppsala domkyrka och jag tycker alltid att där kommer jag i kontakt med något gott, något som följer mig ut därifrån med goda tankar, inspirtion och något gott som jag vill så gärna säga till någon. Något är det för att så många som är där jämnt, då är det ändå så att alla är tystlåtna. Folk pratar försiktigt, har respekt för tystnaden. Jag förutsätter att orsaken till det är att de andra känner samma sak och jag och vill visa kyrkan och medbesökarna hänsyn.
Men det är en sak i denna kyrka som för mig alltid är i kontrast med det som påverkar mig så positivt där inne. Det är detta otydliga eller disiga måleri. Det är otydligt där det hänger på veggen och inte blir det bättre när det också har gått genom min kamera. Det verkar som i måleriet har man ställt en här mot en här och att man bara väntar på att någon ropar; NU! och att då skall det vara huvuduppgiften att döda så många som möjligt. Vilken logik? Vilken idrott?
Så har det varit genom årtusenden att här ställts mot här och så är det ännu i dag, utan att förr i tiden såg man varandras blod rinna på marken men i dag är man mera på avstånd och befrias från synen när soldater och vanliga borgare blöder lemlästa eller brinner till stoft. Jag har länge försökt hitta rätta ord för att pussla i hop i en mening som på ett sant, skarpt och oslagbart sätt säger hur ologiskt detta handlande är. Men du "Gudjon", hur kan du vara så fattig i anden att tro att DU är den författaren som kan dikta ihop en så betydelsefull mening som skulle få alla som råder över en här att förstå .
Från Drottningatan i Stockholm.
På påskaftoen åkte vi fyra tillsammans in till centrala Stockholm för att vara soldater i en tystlåten här som tystlåtet krigade mot sinnessjukt våld i världen. Ett dödligt krig är ett sinnessjukt våld i vilken storlek det än är.
Några dagar innan en man krigade i Drottninggatan i Stockholm ägde rum en bussolycka där det dog nästan lika många och skadades nästan lika många som i det korta kriget i Drottningatan. Men olika händelser var det. Den ena var en olycka, den andra var en ond handling mot riket Sverige.
Det var oskså ett krig när de började skjuta ner varandra i Korea året som jag blev åtta år gammal. Där lyckades man döda 2,5 miljoner människor och när man slutade detta krig tre år senare hade inget blivit bättre i världen, inga landvinningar hade ägt rum, inga politiska segrar heller -men det kostade livet för 2,5 miljoner. Bönderna i min barndomstrakt på södra Island pratade en hel del om detta krig och de förstod inte att jag lyssnade på deras tal om att möjligtvis skulle Koreakriget kunna leda till det tredje världskriget. Jag var mycket rädd och även om jag inte kommer ihåg andra världskriget då var det så nära i tid att jag föddes in i den fruktan som detta fullständigt meningslösa krig hade åstadkommit. Koreakriget var ett krig på andra sidan av jordklotet men efter att ha lyssnat på böndernas tal verkade det vara väldigt nära.
Från Drottninggatan
I Drottninggatan hade man byggt en jätte anslagstavla där väldigt många hade hängt upp lappar och arkar med sina tankar, med förböner och kondoleanser med mera. Jag tog ett kort av en liten, liten bråkdel av detta och valde att ha mitt i kortet denna lapp där det står skrivet: "Står vi tillsammans kan ondskan aldrig segra." Jag förmodar att det var skrivet för att för visa i ord att om vi står tillsammans, som så många tystlåtna människor gjorde som rörde sig sakta i Drottninggtan denna påskafton, då åstadkommer vi något gott. Vi får hoppas det och kan inte annat.
Sergilstorg/Drottninggtan
Flesta i den trappan som är närmare i bild är på väg uppför trappan från Sergilstorg till Drottninggatan. Men tre är på väg nerför trappan. De som är på väg nerför är represetanter för isländska Stockholmare och det är människorna som åkte tillsammans med mig för att delta som tystlåtna krigare i Drottningatan, visa att där vågar och vill man vara trotts allt. Längst uppe av dessa tre är min svärson, så min dotter och mitt i trappan är mitt barnbarn som i år fyller åtta. Jag var åtta år när jag var som räddast för Koreakriget som pågick på andra sidan av jordklotet och mitt barnbarn som är i samma ålder nu, han rör sig på slagfältet när bilden är tagen. Det är en avsevärd skillnad. Vad försiggår i barnets inre och vad försiggår i alla de andras barns inre som har hört de vuxna prata om de onda krigandet i Drottningatan?
Kungsträdgården
Efter vårt deltagande i Drottninggatan fikade vi och sedan gick vi över till Kungsträdgården. Livet gick vidare. Barnbarnet klagade inte över en orolig värld, pratade inte om det och pratade inte heller om sina tankar efter att ha varit på ett slagfält. Han var ljuv och stillsam hela tiden under vår närvaro i Drottninggatan. Jag tittade på honom och tänkte på krig som skrämmer människor. Koreakriget är det kriget som skrämmde mig mäst av alla krig.
När jag tog denna bild hade han just sprungit två gånger runt där i trapporna runt pölen i Kungsträdgården med den vackra körsbärshimlen så nära. Jag vet inte hur långt det är, men en bra bit är det för så pass små fötter. Jag tittar på bilden och funderar över vad han tänkte denna dag, vad han tänkte på sitt springande i trapporna.
För det mesta är världen vacker men den skulle kunna vara väldigt mycket vackrare.
