Nu bär det av upp till Jämtland
Gröna trakter har alltid charmat mig, allt sedan jag var barn.
Vi är för fjärde gången på väg upp till Norrland Susanne och jag. Vi bär på en stor förälskelse till detta landskap, förälskelse som jag har tidigare försökt förklara i mina blogg. Det blir aldrig förklarad, det måste upplevas
Förförra året åt vi frukost på ett vandrarhem i Jokkmokk som är 865 km norr om Örebro, fågelvägen, men färdväg med bil är 1166 km. Vi satt på en timrad uteplats vid vandrarhemmet, 6 km norr om polarcirkeln, och blänkande, saftiga lövkronor omgärdade denna uteplats. Det var en varm julidag där kortärma skjortan var måttligt varm. Jag gick in för att hämta mera på tallriken. Inne i själva matsalen satt bland annat ett par, nästn i min ålder, och bara så där fick vi ögonkontakt.
Får man denna ögonkontakt där uppe i Jokkmokk, då självklart hälsar man. Om en liten stund visste de att jag hade kommit till Sverige år 1994 och vad jag hade jobbat med. Jag visste däremot att de bodde i Stockholm och att kvinnan var psykolog men mannen var arkitekt. Vi fick också veta om varandras intressen.
Tiden gick fort och jag tänkte att Susanne började undra vad jag hade för aktiviteter inne i matsalen. Men när jag kom ut hade hon ett glatt samtal med ett annat par, där kvinnan var svensk men mannen var från Österrike. Då visste Susanne redan att de var fjällvandrare på kött och blod, trogna till Lappland, och då visste de också redan att jag kom från Island. Så fortsatte vi pratas vid medan vi alla åt färdigt.
Detta är våran erfarenhet av Lappland och hela Norrland, vilket vi pratar om Kolåsen i Jämtlandsfjällen eller Jokkmokk långt i norr och allt där emellan.
Kolåsens Lappkapell mitt i bilden. Kolåsens Fjällhotell ser vi ej här, det ligger till höger om bilden och dit är vi på väg nu med en stor förväntan till åtta nätters vila vid obyggdernas gränser. Foto: Anna Romare Blyckert, Kolåsen. Textenn skrev jag först och den kan beskriva så många stellen men bilden hittade senare och den armonerar så fint med texten.
Vi sitter på ett krön och har utsikt långa vägar över berg, sjöar och dalar och åt vissa håll ser vi höga fjäll. Högsta fjälltopparna är kalfjäll men för övrigt är allt grönt utan sjöarna, grönt tills den blå färgen tar över i fjärran. Det är vindstilla, tystnaden är fullkommen, inget stör. Gud är nära. Nei, han är inte nära, han är med, han är i allt. En sån stund får aldrig ta slut men gör det ändå. Efter står ett minne ogh det är minnet som inte tar slut. Det följer med och är alltid till tags när det behövs.
Nu är någon mycket förälskad i Norrland och just då får inget mera sägas för att livet är fullkommet.
Katrineholm
År 1996 åkte jag ofta från Vårnäs till Katrineholm för att försöka få en så positiv känsla för denna småstad att jag skulle vilja flytta dit. Detta var året som jag jobbade på Vårnäs behandlingshem men bodde i Falun. Bosse, min dåvarande kollega, var hjälpsam i detta, påpekade vissa bostadsområden och visste gärna var lediga lägenheter fanns. Jag tog min fru med dit vid ett tillfälle men alla försaök var förgeves, varken jag eller min fru fick fick den känslan för Katrineholm att vilja flytta dit. Sen flyttade vi till Örebro.
Åren gick och en ny kvinna hade kommit in i bilden, Susanne, och hon har sina närmaste släktingar och vänner i Katrineholm. Susanne är född och uppvuxen i Västerås även om hon inte har tyckt, i alla fall inte på senare år, att hon är en riktig Västeråsare. Hon ville så gärna ha en egen lägenhet i Katrineholm och jag var drivande i den saken. Jag ville att hon hade en bostad att flytta till om omstämdigheterna plötsligt krävde det. Jag följde henne några gånger till Katrineholm under år 2018 för att titta på olika möjligheter.
Men då hende något. Jag uppmerksammade att denna småstad med 22 tusen invånare hade i mina ögon blivit en otroligt vacker stad och hade mycket att bjuda på. Dessutom är granntrakterna mycket vackra och blomstrande, sjörika och med många fina serveringar. Så sannerligen är det också mycket fint i min hembyggd i Kräcklingesocken men bara på ett helt annat sätt. Och vet ni! En dag kom Susanne hem från jobbet och sade att det var en liten alldeles sprillans ny lägenhet till salu i Katrineholm. I allra kortaste ordalag visar bilden ovan när köpekontrakt till denna lägenhet undertäcknades i slutet av september förra året. Jag fick vara närvarande och detta var ett livligt och roligt möte.
Jag vet väl att Katrineholm har inte bara i mina ögon blivit till denna otroligt vackra småstad, den "har" blivit det, och har blivit prisbelönad för den saken. Någon gång, och kanske i dag också, måste någon idérik och duktig på att inspirera haft inverkan på den ledande makten som i sin tur har gjort detta möjligt. Och alla har varit villiga att delta i "vackra Katrineholm tänkandet".
Detta är tankarna som rör sig i mitt huvud denna tidiga söndagsmorgon när jag gör färdig denna blogg.
Jag har varit med om att se arbetet med denna gamla korsning fortskrida, korsning som har blivit till ett stort torg. Jag är nyfiken på att se hur det blir när allt har blivit som det skall vara. Denna rastplats är rolig med sina speciella utemöbler och vi satte oss ner, Susanne och jag, när vi promenerade om centrala Katrineholm i går. Det är mycket arbete som man har utfört och utför fortfarande med denna huvudväg. Först förstod jag ingenting men nu har bilden börjat klarna.
Det är långt ifrån att jag förstår hur man skapar ett sånt konstverk, och inte bara det, det måste skötas också. Men jag behöver inte förstå, det fungerar ändå. Här bör jag ta mera närbilder innan jag lämnar Katrineholm för den här gången.
En viadukt kan man tydligen också göra grön och inbjudande.
Vilka luftreningsstationer de är lindarna rakt emot Sultans uteserving och många, många slika trädkronor finns det över allt. Vackra är de också och stora, så stora att Björnsson som kan ibland tycka att han är för något blir bara till en liten avlång pricka under deras barmar.
Tidigare på lördags morgonen satt jag såkallad gubbfika just på detta ställe, Synd att inte ha tagit ett kort av det. Gubbfika kallas det men jag var den enda gubben för att jag hade kunnat vara far till alla de andra, i alla fall om jag hde börjat något tidigt i den branchen.
Tack för denna helg Katrineholm.
