En morgon i Närke
Skrivit på Mälartåg förmiddagen 23 december
Jag är på en kortare resa, åker tåg och hastigheten är för det mästa 175 km i timmen, bara så ni vet. Det är mycket fortare än jag kör på min bil. Jag har datorn med och tittar på bilderna som jag tog i går morse. Jag kan använda tiden på tåget för att göra något med dem.
Det hade fallit ungefär 20 cm snö under natten till gårdagen, en riktigt tung snö som var svårt att skotta, ville inte losna från skopan. Men till fåglarnas huvudkvartter var oundvikligt att skotta. Så fick de mat och luften virvlade av deras vingslag.
Just då åkte bonden Micke förbi. Han plogade vägen. Jag ställde mig vid vägen och när han kom tillbaka frågade jag honom om han ville vara så god att rensa från vägen till garaget och så gjorde han. Jag betalar så gärna sa jag och Micke vinkade och rullade vägen vidare.
Till fåglarnas matställe igen. När jag vände mig stannade jag och såg mot huset. Oja, jag kände mig faktiskt mycket nöjd. Lite lyckokänsla blixtrade inom mig, kanske inte så lite.
Jag var nöjd med detta också men här är saker att ta itu med om allt skall vara som sig bör.
Åt andra hållet ser över till grannarna mot söder. Det är riktigt fridsamma grannar vilket jag vänder mig mot söder som här eller mot norr. Vi stör inte varandra kan jag lova. Det är en stor skatt.
Micke hade redan rensat från garaget. Tack för det Micke, du är en riktigt bra man och du var den första som vänligt önskade mig välkommen till stugan på landet för 20 år sedan.
Jag hade eldat upp innan jag gick ut och det luktade varmt när jag kom tillbaka in. Jag kände mig lättad över att inte behöva skotta från garaget, ungefär 20 meter. Jag var ensam hemma, Susanne hade åkt upp till Orsatrakten där hennes storfamilj skall fira jul. Jag satte mig vid matbordet med frukost och kaffe och hade utsikt till fåglarnas aktiviteter och såg hur de kom och for upp i närliggande träd med en jordnöt i näbben varje gång. Det var en enkel bra morgon för en enkel man.
Tåget närmar sig Stockholm nu där jag skall fira jul tillsammans med min dotter med familj.
God jul på er alla och gott nytt år önskar en gubbe på landet i Närke.
En förmiddag i Katrineholm
Jag sitter ensam i Susannes lägenhet i Katrineholm. Det var något oförväntad att hon åkte till jobbet i morse. Jag följde med henne till stationen där hon gick på tåget men jag satte mig in på ett fint kaffehus med förhoppningar om att någon skulle komma till ett såkallat gubbfika. Jag köpte en riklig frukostmacka och kaffe och satte mig vid ett bord som hade plats för fem gubbar. Så satt jag där ensam och njöt av mitt fika och tittade på vädret och såg lite på nyheter med mera. Jag blev enda gubben som kom, men ok, jag njuter också av att vara ensam med mig själv.
Jag tittade tvärs över gatan där stora linden står, denna som blir till ett otroligt rikligt och vackert lövhav innom kort. Katrineholm är en grön mindre stad med mycket stort flertal stora trädkronor som kan göra än lyrisk av att se på. Det är många otroligt fina rabatter och kärl med blommor som är planterade så att man förstår att ögat vet väl vad man gör. Växtligheteten doftar så att man blir grönt berusad och lycklig av att finnas. Allt detta är på gång och i går jobbade Katrineholmarna med att ta bort fjolårets blommor och förbättra jorden i kärlen.
Jag plockade undan och la brickan dit man bör. Gick till ytterdörren men stannade plötsligt och såg på mindre packningar kakor till höger om mig som var smakfullt plaserade på några hyllor. Kakmonstret i mig skrek och tillslut bestämde jag mig för att köpa en viss packning som jag försökte tro att innehöll mindre socker än de andra. Kakmonster kan låta sig luras av ägna tankar skall ni veta. Jag gick till disken och fick vänta, rullade packningen i handen och visste att jag gjorde fel. En ung kvinna med ett fint leende kom tillslut och frågade hur hon skulle kunna hjälpa. Jo, jag skulle köpa denna kakpackning sa jag och nästan skämdes över att i min ålder visa min svaghet för kolakakor.
När jag såg priset på kortläsaren ångrade jag mig och hade lämnat till baka kakorna om jag inte hade viftat dom så länge i handen. Jag betalade mdera för dom än för fikat. Jag åkte snarast iväg från frestelsernas mumstorg.
Halva vägen hem till Susanne parkerade jag bilen vid en laddstolpe och kopplade den på laddning, gick så hem med ena handen full av kakor. Efter att ha gått halva vägen kom jag på att nycklarna till lägenheten var gömda i bilen. Jag fick gå tillbka att hämta dom. Sen valde jag en annan gata att gå så folk inte skulle lägga märke till att en man, som åldersmässigt skulle kunna vara morfar till halva befolkningen i Katrineholm, gick där fram och tillbaka med en gennomskinlig kakpåse i handen.
* * *
Jag har hämtat bilen till laddningen och skall i den värme som nu är kunna köra 35,5 mil. Jag har ätit två kolakakor och dom är inte så goda som jag förväntade mig, alldeles för söta. Jag vet inte om jag skall gömma dom innan Susanne kommer hem så jag inte behöver skämmas för min köttsliga svaghet :)
Jag tycker jag inte vara så mycket kakmonster som jag ibland låter, men om någon skulle kunna skratta åt det kan jag med glädje bjuda på det.
Jag både kör och går ofta förbi detta hus som man håller på med att bygga i Katrineholm. Där finnst en hel del av det man behöver, garage i en källare och myckdet annat. Tankarna kan börja flyga men så tänker jag hem på landet som jag älskar och säger; förlåt stugan, inte får jag bli otrogen.
Pannkakor
Skrivit 12 april 2023
Nu har jag varit ensam hemma i några dagar och jag har inte varit i affären under dessa dagar. Det betyder att i kyl och frys är inte så mycket att ha längre. Jag var i vedboden, som så ofta de sista dagarna, och medan jag höll på där tänkte jag på kvällsmaten -det var inget att ha. Men plötsligt kom jag på det; pannkakor. Det lilla som fanns hemma gjorde möjligt att baka pannkakor.
Jag är ganska konstig med mat, jag är riktigt orginell. Pannkakor bakar jag efter ett resept som kommer från min fru som inte är med längre. Men nu är jag så uppfylld med att pannkakorna skall också vara mat, att jag har förändrat reseptet. Jag tycker det gott men om jag har finbesök då använder jag vanligtvis orginal receptet.
Så bakade jag pannkakorna och tänkte äta -ja kanske fyra styck till kvällsmat. Men jag visste på förhand att jag inte skulle hålla det. Så åt jag dulbbelportion.
Här om dagen var sju personer på besök. Susanne fyllde nämligen år. Dessa var Susannes avkomlingar samt en svärdotter. En av dessa gäster var tre år gamla prinsessan Lovisa.
Någon frågade om det skulle bli pannkakor och då bakade jag givetvis pannkakor. När prinsessan Lovisa hade ätit fem pannkakor styrktes min självkänsla på riktigt. Mina pannkakor var tydligen mycket goda. Vi fick ögonkontakt några gånger medan hon åt och hon verkade njuta av. Det var något stilla lugn i blicken som gav stunden också ett stilla lugn.
Nu är det så att jag tänkte skriva något helt annat men detta bara kom.
Mjölet i dessa pannkakor heter skrädmjöl och är gjort av havre, kommer från Värmland. En härlig produkt. Det är lika lätt att baka pannkakor av skrädmjöl som av vetemjöl.
Mitt barnbarn Hannes -och vad tiden går
20 mars 2023
Alldeles nyligen skrev jag en blogg om det som jag håller på med i skogen här hemma. När jag gjorde utkast till denna blogg satt jag i Susannes lägenhet i Katrineholm och vandrade i tankarna angående det jag gör nu i dagarna och vad jag allmänt vill göra här i livet. Sen började jag skriva.
Susanne åkte för en stund sedan till en träningslokal där hon värnar om sin hälsa. Under tiden skall jag betala mitt barnbarn, Hannes, en skuld jag behöver göra upp med honom. Jag nämnde nämligen inte alls hans namn när jag skrev om "mitt arbete" i skogen -men han var ändå med i detta arbete tillsammans med mig. Förlåt Hannes.
Det känns som Hannes alltid har varit glad när hann har komit på besök i stugan här på landet och hjälpsam har han också varit. Bara att skratta som han gör på bilden, då kvicknade allt till liv.
Av någon anledning kommer denna bild ofta upp framför mig och varje år kommer den upp som ett minne som FB bjuden mig på att dela. Alltid när jag ser bilden tänker jag som så att vi har känt som så att vi jobbade ihop -som vi egentligen gjorde, dock var i sin värld.
Åren har gått snappt och oföränderligt. Hannes och hans mamma var på besök vid månadsskiftet som var. Då nämligen jobbade vi ihop, han hjälpte mig. När jag plötsligt såg efter denna karl med vedkubbar under var sin arm, då verkligen såg jag att åren hade gått. Vanligen tar vi kort mot människor men denna bild var bara så fin som den är att jag kunde inte stå emot att använda den. Och sen detta; jag tycker alltid att det är lite svårt att från marken få upp under var sin arm kubbar av denna storlek. Men trettonåringen gjorde det utan att stöna.
En annan gång mötte jag honom med skottkärran exakt lika laddad och jag gör själv. Ja du Hannes, du är en kraftfull tonåring.
Vedboden är ett gott hus och jag tycker som Hannes mår bra där inne. På bilden håller han på med att klyva björkved som vi avverkade dagen innan och så flyttade han hem veden. Jag måste säga en sak till. Kädjesågar är inget att leka med, de jopbbar effektivt. Jag anade att det var tråkigt för Hanneds att bara se på mig använda den. Så kapade han en liten björk vi hade avverkat och nu jobbade vi båda mycket försiktigt. Efteråt sa han att detta hjade varit mycket roligt men att han inte behövde såga mera den här gången. Han förstod att det var ett stort ansvar att ha kädjesågen i handen.
Rosa är Hannes mamma och min dotter. Hon tar ofta bilder av folk och visar gärna. Men det är märkligt hur ofta vi andra glömmer att ta bilder av henne. Denna bild tog hon i Vadköping i Örebro där vi hade varit att se de något speciella och mera ovanliga varorna som man inte ser i vilken affär som helst.
Ha det gott.
I går var jag duktig
13 mars 2023 Översatt i stora drag från isländska.
I går var jag duktig och i går kväll var jag trött. Det var rena kaoset på köksbänken och jag bestämde mig för att ordna det -men bara lite senare. Så började jag skriva blogg och flög med falkens vingar och orden forsade fram. Sen läste jag över det skrivna och det var bara trams och tokigheter alltihopa, eller så. Om detta hade varit en del av kapitel i en bok hade det kanske varit okej. Men blogg och bok skriver man inte på samma sätt. Det vet jag även om jag aldrig har skrivit en bok.
Efter det tömde jag diskmaskinen och laddade den igen och plötsligt blev fint på köksbänken. Där näst hämtade jag "Rapport" och började titta. Så vaknade jag vid att nyheterna var slut. Efter det chattade Susanne och jag och till slut såg jag sista minuterna av en gammal Beckfilm. Detta var rena oredan och jag somnade inte förrän efter klockan ett.
Jag hade varit ensam hemma i några dagar och i går var ingenting kvar, varken i kyl eller frys. Ingenting utan två ägg och smör i kylskåpet och några spruckna knäckeskivor i en låda. På grund av att jag hade varit duktig under dagen var ingenting annat att välja på en att åka till Brändåsen och äta och jag åt mycket och åt gott. Prognosen räknade med skitväder i dag så jag köpte en portion för dagen i dag också så jag skulle kunna vara i lugnet här hemma hela dagen och befrias från allt åkande på dåliga vägar. I morse innan jag på riktigt hade tagit mig upp från sängen åkte bonden Micke förbi med skrammel och oväsen och då visste jag att prognosen hade gått i uppfyllelse. Det är Micke som är snöplogaren här på landet. Det gjorde mig bara glad att höra detta för att då visste jag att jag kunde böka i lugn och ro i min bostad under dagen. Efter tre glas vatten hade jag börjat skrifa en isländsk blogg.
Men hem kom veden i går och varje kubb klöv jag i två halvor som jag staplade prelimenert under tak. Två äldre män, båda yngre än jag, hade berättat för mig att det vare fördel att göra så om man inte kan slutföra verket genast. Dessa visa män är båda uppfostrade vid skogsbrynet och jag vet att de vet bättre än jag som är uppvuxen i närheten av Vatnajökull på ena sidan och öknar på den andra. När jag har fått all ved hem börjar jag klyva som vanligt och stapla prydligt i vedboden enligt mina egna regler. Jag är pedant när jag staplar ved.
Det är länge sen jag har bloggat. På lång tid förändras gärna mänisklor och deras aktiviteter men jag förändras inte. I detta mitt förstqa blogg sen långt till baka är jag redan ute i skogen som alltid förr.
Det är inte bara bostaden som är mitt hem. Mitt hem är hela området som jag är skriven ägare för. Jag tycker om det och jag värnar om det med hjärtat som arbetsledare. Nu behöver jag sätta upp hörapparaten för att höra det lågmelda språk som kommer från kaminen som värmer upp mitt hus och värmen i kaminen kommer från min skog. Visst är det härligt.
Aspen till höger mitt i bilden skall falla när det blir torrt. Jag avverkade dennes granne för några år sedan och den var 26 meter, jag tror denna är lika stor. Det smäller på riktigt när så högt träd slår mot marken och då känner jag sorg en liten stund och kan tänka -gjorde jag rätt. Jag vet att jag har ingenting att göra med vem skall leva och vem skall dö. Om möjligt släpper jag ut en geting som kommer inn i min bostad. Jag blir inte värre av det, inte kanske klokare heller.
Ha det gott.
På en helig mark
Årets kortaste dag är förbi och julen är på ingång. Det är leverkorv till havregrynsgröten på morgnarna vilken håller mörkret borta med hjälp av olika slags hemmaodlade bär. Det är fattigt med snö men marken är frusen. Fåglarna är trogna till maten de får och med ekorrens hjälp är de snabba at äta upp det de får. Visserligen gör detta utsikten från matbordet levande.
Vad skall jag så göra till jul? För några veckor sedan hade jag tanke på att förmodligen åka till Island och fira jul på Västmannaöarna tillsammans med min dotter med familj, men den tanken höll jag hemlig. Det vr lika bra det för att som jag ser det är inte tider för något resande. Jag kommer att åka till Stockholm i morgon, dagen före julafton. Jag gillar inte munskydd men det får jag ändå acceptera och stol får jag på tåget där ingen sitter vid min sida. Susanne kommer att fira jul tillsammans med sina söner och deras familjer i Eskilstuna.
Frå Stockholm kommer jag om några få dagar tillbaka till landet där jag har spridit rötter på det sättet jag aldrig trodde att skulle bli. De rötterna är fasta som ekens rötter. Eken är så rotfast att som en liten planta är svårt att slita upp den om inte över huvud omöjligt.
Det var en dag under JAS månaderna i höstas, juli-augusti-september, månaderna som skall vara bästa för att klippa till och snygga många träd. Jag var ensam hemma. Den dagen hade varit för mig det ena provet efter det andra och ingenting gick väl för mig långt fram på dagen.
I eftermiddagen tog jag ett beslut, nu skulle jag bekämpa spöket som ville mig illa. Jag tog min sekatör och strövade ut i skogen där jag visste om många plantor och små träd som jag tyckte behöva min hjälp. Det var just rätta tiden. Jag gick till första plantan och snyggade till den. Jag såg åckså att den hade konkurenter som ville äta av samma bord. Jag lade mig på knä för att ta bort dessa konkurenter. De kan bli så otroligt många. Medan jag klippte bort dem, den ena efter den andra, såg jag hur myrorna började krypa på mina byxor och snart skulle en del av dem börja ta sig under min skjorta. Så var första plantan färdig, jag reste upp mig, skakade livet av byxorna och gick vidare.
Det var fullständigt stilla i skogen och jag betraktade trädstammarna och mindes en diktrad där det talas om att "livet sjuder bakom barken". En och en annan fågel flög tystlåtet förbi, stora skalbaggar tog sig sakta fram lite tvärs och kurs på en stig, myrorna kom lika fort och jag stannade och ville upp mina ben. Jag höll på med plantorna, flera än jag hade anat, och de fick på sig bättre form. Så småningom uppmärksammade jag mera och mera hur livet brusade tystlåtet allt omkring mig och jag fick vara med i det. Jag kände mig hjärtligt välkommen. Jag var en fullgiltig deltagare i livet i skogen.
Dagens motgångar var bortblåsta och det var som de aldrig hade funnits. Jag befann mig på en helig mark och ville inte alls tillbaka till min bostad som jag såg i skymundan en kort bit borta. Inte förrän mörkret hade blivit så tät att jag inte skulle kunna fortsätta arbetet.
Jag har hittat dessa heliga marker lite över allt. Här hemma hos mig, i isländska bergskädjor, i norrländska skogar där människans oväsen är långt borta, där vidder plötsligt öppnar sin famn, och på tystlåtna fjällvägar. Det är bara att ge sig hän tillvaron utan vilkor och då blir platsen helig. Det behövs så litet bara att det är vilkorslöst till den närmaste naturen och till världsaltet. Ge fåglarna sin mat, ekorren med. Ge igelkotten. Plocka bort stenen som står i vägen för en ståtlig trädptlanta och sätta planteringsjord i gropen. Det behöver inte vara så storvulet. Det storvulna bara står i vägen. Så skadar inte att lägga märke till stjärnhimlen.
En man heter Richard Foster och han är författare och teolog, född samma år som jag. Han skrev en recension om en bok som heter DET INRE LJUSET och är skriven av en man som heter Thomas R Kelly. Foster skrev följande i sin recension:
"Jag kommer än i dag ihåg den regniga februarimorgonen för många år sedan på en av Washingtons flygplatser. Som vanligt hade jag tagit med mig material att läsa för att på ett bra sätt använda lediga stunder. För första gången i mitt liv öppnade jag Thomas Kellys DET INRE LJUSET.
. . .där stt jag ensam på flygplatsen och såg hur regnet slog mot fönsterrutan. Tårar rann över mina kinder och ner på min överrock. Jag var på helig mark, stolen jag satt på var ett altare. Jag skulle aldrig mer bli den samme. . ."
Inte har jag kommit så långt att kunna se en flygplats som en helig mark, men efter att ha läst denna recension för många år sedan i en bokaffär i Örebro, då köpte jag boken DET INRE LJUSET och läste den. Nu känner jag att jag bör läsa den igen
Jag önskar er som detta läser god jul och gott nytt år. Må det inre ljuset nå att lysa bland oss alla i denna jul, framåt vägen också, nu och alltid. Och god jul också till alla andra som inte läser detta.
Nöjd med mitt initiativ
Jag var hos Volvo i Örebro för ungefär fyra veckor sedan och hämtade en ny bil. För mig är det en hel del att investera i en ny bil, även om det är en liten bil. Liten men inte pytte liten. Denna affär har tagit plats i mitt huvud i tre eller fyra år, till och med mera. Jag har skjutit upp, väntat lite till, väntat på nya uppfinningar och bara nämn det, men i första hand har jag varit håglös. Men jag har hela denna tid varit säker på att detta skulle jag komma att göra. Det handlar om mitt samvete.
Affären fullföljdes med att jag skrev på otroligt mycket papper som krävdes för att leasa en bil. Men det var inte bara det. En elbil kräver en ny kunskap, i alla fall för mig. Hon hade mycket tolamod säljaren när hon försökte få mig att förstå en del av detta. Till slut kände jag mig ganska snurrig och jag tittade mot porten jag snart skulle köra genom för att komma ut. Vi var färdiga för den här gången och jag sa; Pethra, vill du köra ut bilen för mig. Det var så sälvklart och så körde hon ut bilen utan att skratta åt mig. Där satte jag mig bakom ratten och åkte iväg hem, lite skamsen för att inte köra ut själv.
Jag hade ofta provkört elbilar under de håglösa åren men nu var det helt annorlunda. Vilken grej Björnsson! Om några kilometer åkte jag av motorvägen mot röda bostaden på landet. Då kom heljusen automatiskt på och lite senare kom en bil från andra hållet och halvljusen kom på. Nöjd med mig själv bankade jag livligt med fingrarna på ratten och tänkte att nu behöver den motsatta traffiken inte längre blinka för att få mig att sänka till halvljus. Växellådan automatisk, saunden i radion visserligen underbar även om jag valde i första hand tystnaden på vägen hem. Navigatorskärmen är stor och så väl synlig och säljaren kopplade min mobil in på systemet. Inte dåligt det!
Om någon frågar vad festen kostar kommer jag att säga att jag inte bryr mig om det. Jag har varit lite i försvar angående kostnaden men jag har släppt det. Jag som morfar, gammalmorfar -och invånare på moder jord vill helhjärtat delta i att lätta under med dens tillfrisknandeprocess, vara lite en vis man. Jag är snart åttio år gammal men på väg hem var jag riktigt lycklig, jag hade gjort det! och jag kände mig långt under min ålder. Och en annan sak; detta är inte den "manvänligaste" bilen jag har haft, detta är den mycket "manvänligaste". Det kanske påverkar mig i denna sak att jag är mycket nöjd med mitt initivativ.
Några slutord. Jag tittade för ett antal år sedan på ett TV-program om Samer och där pratades bland annat med en yngre renskötare. Utan att använda exakt hans ord tror jag att jag kan dela det han menade i en viktig sak: Vi har jorden endast till låns och vi bör lämna tillbaka den så som vi tog över den.
Ordförklaring: En manvänlig bil betyder en bil som värnar om sin förare och passagerare.
Nästa etapp redan undertäcknad
I förrgår skrev jag om mina solpaneler men jag har vetat att den etappen endast är början på ett större mål. För att komma vidare måste jag tänka på mitt bilägande för att jag, som och alla andra som har avkommlingar, måste se över den saken helt seriöst. Jag har för min del tre valmöjligheter. Det första är att flytta till en tätort där jag helt enkelt inte måste ha bil. Det andra är att investera i en bil som är renare än min gamla bil. Det tredje är att inte göra någonting alls.
Sista valmöjligheten kom inte på tal för min del och då var två kvar. Av de två möjligheterna har jag redan bestämt mig. Jag har gjort en affär. Egentligen var denna affär lite som ett äventyr som pågick en halv vecka. Jag var på väg till en bilfirma i norra Örebro där jag hade bestämt mig för att köpa en elbil, en bil som hade gott om plats för deras fötter som skulle sitta i baksätet och 40 mil skulle den dra på ett battery på bästa väglag och vid bästa omständigheter över huvud.
När jag hade kvar att åka rakt fram cirka 300 meter till bilfirman svängde jag mycket plötsligt till vänster utan att det hade funnist en tanke på det, det bara var en ögonblicklig handling som gjorde mig själv förvånad.
Där gick jag in på en annan bilaffär och så gott som raka vägen fram till denna bil. Tre dagar senare undertäcknades en ordersedel om privatlysing på exakt en likadan bil och denna på bilden. Denna bil har inte lika stort utrymme för passagerarnas fötter i bakseten men ändå kan jag väl sitta där själv men det beror dock på hur stor människa sitter rakt framför mig. Men vad med det? Jag kan komma ihåg att en gång under året ha haft en passagerare i baksetet i min bil. Och knappt 40 mil skulle den dra under de allra bästa omständigheterna. Varför i hela världen skulle en 79-åring behöva köpa en bil som kan ta en flock storskankade mäniskor i baksätet?
Storsintheten kan vara nära -också hos mig. Jag hade en väldig tur att det blev vänster kurvan. Månadshyran av denna bil är kanske en tredje del av den ökade boendekostnad om jag lämnade huset här i Kräcklingesocken. Den kommer också att kosta mig nära 25 % mindre i månaden än bilen som jag var på väg att köpa. Största delen av elen på denna bil förmodar jag att jag får från mitt eget tak under sommarhalvåret.
Jag sitter vid ett fönster mot öster medan jag skriver denna blogg och har utsikten som vi ser på bilden. Så var det också när jag skrev bloggen därförinnan. Den färskaste lövfärgen har börjat blekna lite, men det påverkas faktiskt av soljuset timme för timme, och svag trötthet hos träden har börjat bli synlig. Dessa träd har också visat sitt mest dyrbara och vackra i flera månader. Äldre män som arbetade i en pytteliten byggaffär på norra Island för några årtionden sedan pratade ibland om ädelved. Träden där utanför mitt fönster är ädelträd.
Vissa av dem har ett tät lövverk och vissa har stora lövblad och en del av dem bär bådadära. De är ovärderliga vid att rensa luften vi drar ner i lungorna och de är oundvikligt nödvändiga för att produsera syret som ger oss möjligt att leva våra liv. De är allt gott värda av mig. De har givit mig oräkneligt många så fina stunder på altanen bakom huset i sommar och många tidigare somrar. De är mina vänner och de vackraste konstverken som jag har möjlighet på att ha framför mina ögon här hemma.
Det är lätt att dra in luften i deras närhet. Jag hoppas att vi som skall vara ansvariga för så mycket här på jorden lyckas att ta ansvar för att våra unga avkomlingar inte behöver sedermera bära på ett tungt lidande under svårigheterna vid att dra andan i en brännhet och skadad värld.
"Solkraftverket" på mitt tak
Det var tidigt våren 2020 som jag höll på att städa på tomten här framför huset efter att yrkesmän hade varit uppe på taket och installerat solpaneler. Jag var lite mallig över mina solpaneler och initiativet med att slutligen ha drivit i att göra denna dröm till verklighet. Jag hade ingenting emot att vara på denna sida av huset när folk gick förbi och ville så gärna höra kommentarer.
Men det blev inga kommentarer, det var som ingen såg vad jag hade gjort, inte förrän efter ett tag när en man som bor i trakten gick förbi och hälsade muntert. Sen nämnde han att jag hade blivit den första i trakten med att investera i solpaneler. Jag fick lite "wow" känsla för att nu hade någon uppmärksammat mitt initiativ. Där näst frågade han hur många år det skulle ta tills jag hade fått tillbaka pengarna som investeringen hade kostat mig.
Jag gav honom ett egendomligt svar, nämligen att det inte intresserade mig. Jag sa däremot att jag hade haft pengarna för att betala detta kontant och att jag förväntade mig att det skulle sänka boendekostnaden upp till 600 kronor per månad. Ja, han sa att så kunde man också tänka, men på grund av att jag vet att han jobbar med företagsekonomi var hans fråga helt naturlig.
Vidare sa jag till honom att jag hade några barnbarn och barnbarnbarn som jag ville ta hänsyn till. De flesta av dem vare fortfarande så unga att de inte kunde delta i att ta ansvar i miljöfrågor. Jag ville visa dem ännu större hänsyn än dem som hade blivit så pass gamla att det vare rymligt att kräva ansvar av dem. Jag märkte väl på hans röstläge att han förstod mig.
Lite efter detta samtal fick mitt solkraftverk på taket auktorisering och jag njöt av att på produtionsmätaren läsa siffrår som var ännu högre än jag någonsin hade förväntat mig.
Jag kan inte alls säga att mitt solkraftverk på taket är någon "gårdsprydnad", men om det kan vara en miljards bråkdel av promille i att göra världen mera bebygglig för mina barnbarn och barnbarnbarn -plus alla andra av världens barnbarnbarn, då är det allt värt. Så är det också en annan historia att jag sitter mycket sällan på en stol utanför huset och glor upp på taket. På det sättet stör detta mig ingenting.
I sammanhanget med denna installering träffade jag intressanta och roliga människor. Till exempel mannen som jobbade med och styrde arbetet på taket. I en kafferast stod han på sina fyra på golvet i vardagsrummet och beundrade en motorcykel som Susanne hade gjort av lego. Han är nämligen en mc-man. Av stor hänsyn ville han göra detta utan att röra vid något.
Mannen som kom för att auktorisera arbetet minns jag också så väl. Det var under den tiden när folk inte längre fick skaka hand med varandra. Det goda samtalet som vi hade över en kopp kaffe suddade ut det sista tveksamheterna om jag hade gjort rätt eller inte med min investering. Så sannerligen skakade vi hand med varandra när han åkte.
Till Island
Det var lördag, den första i juli, och grannarna Astrid och Lars kom vid tio tiden och fikade tillsammans med oss. Susanne hade kommit från Katrineholm från sitt jobb på fredags eftermiddagen. Grannarna skulle under nästan tre veckors tid se till att Kotte (igelkotten som bor under altanen) fick sina avokado och vatten att dricka samt att ta hand om våran post. Vänner i Örebro tänkte sköta blommorna inne. Ute var inga blommor att sköta för att denna sommar skulle bli annorlunda. Susanne skulle jobba i en annan trakt och jag skulle resa till Island. Efter det åker vi upp till Jämtland för att filosofera i och vid en stuga på Kolåsen på närmare 500 meters höjd över hav där frisk luft och utsikt finns i överflöde.
Grannarna gick och Lars och jag stannade vid stenmuren på tomtgränsen och då hade vi för våra ögon just den vy som vi ser på bilden. "En härlig oas det har blivit" sa Lars och sen gick han. Jag har lagt mycket arbete i att denna oas skall bli verklighet, inte minst nu under det sista halvåret. Han sa detta med värme i rösten och jag var mycket tacksam för denna korta och enkla mening.
Dagen efter åkte Susanne tillbaka till Katrineholm och dagen där på åkte jag till Island.
Min syster Frida och hennes man Sigge hämtade mig till flygplatsen och på vägen därifrån såg vi en rökpelare över vulkanutbrottet som är i närheten av Keflavik och ett konstigt dis låg över allt, dis som tog bort den klara sikten som vanligen kännetäcknar Island.
Jag sitter hemma hos Frida och Sigge och skriver detta. I dag besökte vi också svägerskan Gudrun som sitter till vänster i bilden. Så kan det se ut på ett isländskt matbord när vi som är födda runt och före 1950 träffas över en kopp kaffe.
Det börjar med en bild från Sverige och slutar med en annan bild från Island.
Skrivit den 31 maj 2021
Det hade pratas om det i väderprognosen, i alla fall i min mobiltelefon, att om några dagar skulle det regna mera än det hade gjort på länge. Allt var redan blött på grund av långvariga men mindre regnperioder och kallt väderlag. Jag var mitt i ett projekt och tävlade mot detta kommande regn och behövde dessutom få en lastbil jord, trodds att jord inte är roligt att jobba med i regniga tider. Så kom jorden, en fullastat lastbil och efter det kom regnet som prognosen hade förutspått, första dagarna måttliga små skurar, men till slut regnade mycket mera än man hade trott.
Såhär såg det ut hos en av mina grannar och mycket mera var det på vissa andra ställen. Åkrar blev till mindre sjöar och i min skog fick jag ha stövlar för att ta mig fram.
Jag hade inget val annat än börja med jorden och hålla på medan regnet inte blev för mycket. Men på bilden ovan var inget annat att göra än ta en paus. Regnet ser man mitt i bilden.
Innan det verkliga regnet till slut började hade jag lyckats flytta mera än hälften jordlasset på detta ställe och några andra lite runt om. Mera än ett halvt lass av jord är till exempel 86 skottkärror som i mitt tillfälle nu. Ibland gör det mig helt förvånad vad jag egentligen håller på med, om det är okej med mig. Att grannarna ibland är lite förvånade skulle inte vara konstigt men de bara pratar vänligt med mig över stenmuren när de går förbi och jag med dem.
* * *
Sätter jag mig på altanen mot skogen och blundar och ser framför mig en sprillans ny lägenhet i Örebro eller i någon annan stad i Sverige, en lägenhet med alla bekvemligheter inomhus och allt om kring, det kan vid vissa tillfällen vara över allt annat underbart på denna jord.
Nej, det handlar inte om det, det handlar om att göra färdigt projektet som jag började med året 2003.
Det var när jag lurade min fru att komma på en liten utflykt och jag åkte tillsammans med henne till en stuga på landet, en stuga som jag hade sett i en annons -och jag blev förälskad. Men inte bara det, hon blev också förälskad trotts att hon hade blivit så väldigt trött på mitt ändlösa stugprat och sökande. När vi hade stått en stund på vägen framför stugan, helt tysta, sa hon lugnt och med djupt allvar i rösten; "här kan jag tänka mig att vara".
Så var vi båda i denna stuga tills hon blev kallat till den osynliga kontinenten. Efter detta kom aldrig något annat på tal för min del än att fullfölja projektet. I och för sig drog jag upp ärmarna lite väl mycket vad handlar om stugprojektet och det tog längre tid än menat var i början. Lika bra att jag inte insåg det då.
* * *
Det är måndag, sista dagen i maj, och nu sitter jag i Susannes lägenhet i Katrineholm och skriver dessa rader medan hon är på jobbet. När jag är här i måttligt avstånd från mina projekt är som sinnet blir friare på sina lätta vingar. Jag kom hit i sena eftermiddagen i går och när jag skulle åka i väg hittade jag inte mina bilnycklar hemma. Jag var tvungen att ta till reservnyckeln.
Efter mycket sökande kom jag ut på altanen med reservnyckeln i fickan och stannade ett andertag och tog denna bild. Sen satte jag mig i bilen och backade lite, stannade och gick till stället där bilen hade stått och kollade om nycklarna hade tidigare hamnat under bilen. Men, nej.
Jag tittade hem till huset, såg över en del av pågående projekt och såg på träden som jag hade flyttat innifrån skogen genom åren -och från andra skogar också. Träd som trivs så väl där de nu är. Jag såg in till skogen, på träden som tidigare var i ett dunkel men är nu till en prakt för stället. Jag beundrade lövhavet som sannerligen verkade njuta av solen. Jag tänkte på viktigheten av allt detta för en värld som nu försöker sätta ner hälarna mot en utväckling som verkar kunna orsaka fara för allt liv. Där är varje friskt lövblad betydelsefullt. Jag kände mig mitt i bärgningsarbetet även om mitt bidrag är så pytte litet.
Den stora tomten var ovanligt välvårdad och det var mycket behagligt för mig att känna att allt detta var mitt hem. Det var inte bara behagligt, det var lycka. Där jag stod där bilen hade tidigare stått kände jag hur det strömmade om mig en uppmuntran att slutföra projektet på ett riktigt praktfullt sätt. Tur jag hade att ha tappat mina bilnycklar.
Så ser en bok ut som har det gott där den står efter en regnig dag.
* * *
Och till slut nu på midsommardagen när jag delar bloggen som jag skrev i slutet av maj: Bilnycklarna hittade jag senare i en byxficka. Det var som det hade varit mening med att jag stoppade innan jag åkte iväg till Susanne i Katrineholm. Det gav mig tid för att se över min fläck här på jorden och det som då svävade genom mitt sinne stimulerar mig i dag i det jag håller på med, jag är inte förvånad över mig själv längre.
Koronan är lömsk
Jag kommer faktiskt inte exakt ihåg när man började på allvar varna för Covid-19 här i landet och det har egentligen ingen betydelse i sammanhanget med min berättelse. Men jag gissar att det hade kommit något fram i mars 2020 när Tegnell och de andra som vi så ofta har sett på skärmen pratade om det på mycket tungt allvar att sjuttiåringar borde hålla sig hemma och land annat inte alls vistas i större affärer med mera. Nu hade det blivit på riktigt.
Då beställde vi matvaror, Susanne och jag, för första gången på nätet, men vi behövde vänta några dagar innan vi kunde hämta varorna. Det stod så till att vi inte hade tillräckligt med mat hemma för att vänta så länge. Jag föreslog att jag skulle åka tidigt morgonen därpå till en mindre affär i grannskapet och köpa det mest nödvändiga. Så gjorde jag och trodde att det skulle bli lugnt.
När jag kom till denna affär var det inte alls så som jag hade förväntat mig. Runt i affären var unga män som for fort fram. De gick rakt emot folk, knuffade mot min axel och situationen var minst sagt jobbig. Dessa män var inte alls lika bygdens folk. Jätte konstigt. Det såg ut som de köpte till frukosten. Jag fick mycket bråttom, köpte så lite som möjligt och skyndade mig ut från affären. Jag åkte hem med ett dåligt samvete efter denna olyckliga inköpsresa. Jag skämdes för oaktasamheten
Under de här dagarna blåste om kull två granar i min skog. Jag ville vara ordningssam och hämta granarna så fort som möjligt. Jag bärjade med att gå med min kädjesåg ut i skogen och rensade bort grenarna och kapade träden. Jag tyckte som vanligt att det var jobbigt att röra mig i högar av grenar och ris.
Dagen efter tog jag skottkärran och skulle nu hämta veden. Jag fyllde skottkärran ordentligt som vanligt och sen gick jag hemåt. På vägen mot vedboden blev jag riktigt andfodd och när jag kom hela vägen flåsade jag som om jag hade gått hastigt i en uppförsbacke. Detta helt enkelt var inte likt mig, jag kände inte igen mig. Först tänkte jag att jag hade blivit för gammal för skogsarbetet men då var konstigt var hur snabbt det hade hänt. Och en sak till, jag tänkte på hjärtattack.
Jag lämnade skottkärran, jag tror utan att tömma den. Jag gick in och sa till Susanne att jag tänkte lägga mig, att jag hade blivit för gammal för skogsarbetet. Jag gick till sängen och lade mig, tog tämpen som var som den skulle vara och varken hade jag hosta eller huvudvärk. Därför avskrev jag Covid-19. Täknen som man varnades så mycket för under den tiden fanns inte. Men dock tänkte jag på att tiden från affärsresan var någonstans mellan fem och tio dagar.
Efter att jag lade mig kommer jag inte ihåg mera av denna dag och dagarna därpå var som de aldrig hade kommit. Senare, när jag tänkte tillbaka, tyckte jag som folk hade varit här på besök när jag kom in för att lägga mig men så var det inte alls. Susanne och jag kommer inte ihåg vad vi pratade om angående detta och vi är inte heller helt säkra på om hon över huvud tagit var hemma, men vi tror det. Och främmande kunde det inte ha varit, det vet vi. Under dessa veckor jobbade hon i Katrineholm men kom hem emellanåt.
Att detta var korona tyckte jag i början vara omöjligt, det var inte enligt med några skildringar som jag hade hört. Men allt efter som tiden gick funderade jag mera och mera på det. Tanken smög in och i höstas när möjligheten började finnas åkte jag in till Örebro och testades. Jo, mycket rätt, du har haft Covid sa en vänlig kvinna på ett apotek, du har antikroppar. Hon sa också att jag hade haft tur men att antikropparna hade börjat bli svaga.
Jag har kanske ingen anledning över huvud tagit att berätta detta men jag gör det ändå. Efter att jag hade fått detta bekräftat har jag varit nästan lika försiktig och jag var innan. Detta verkade så väldigt allvarligt. Jag var mycket ensam hemma under den här tiden som upplevelsen med skottkärran ägde rum och dessutom dålde jag det riktigt väl att inte allt var okej. Eller rättare sagt -jag egentligen visste det inte själv. Koronan har många lömska sidor. Jag skämdes länge för min dumma affärsresa, en sjuttiåttaåring skulle ha lyssnat på Tegnells varnande ord och avvikit omedelbart. Så har jag gjort vid senare tilfällen.
Veden kom hem till slut och en man som ofta har hjälpt mig och jobbat här fick veden för att elda i sin vedpanna.
Omsorg
När jag har delat bilder härifrån stugan har jag varit lite ohederlig. Jag har över huvud tagit undvikit att dela bilder av det som visar oreda. Ibland är det svårt att inte visa det och uppmärksamma ögon har sannolikt ibland sett detta. Jag har alltid vetat om mina begränsningar i omsorgen och jag kan inte säga att det har gjort livet lättare, eller bland andra ord; det reducerar livskvaliten. Så skadar oredan människan.
Detta var en av de synvinklar som jag inte var så stolt av och det var ofta svårt att ta bildet utan att det var synligt. Ibland kom jag på mig själv när jag tittade på ett annat håll för att inte se. Ett tag under det gångna året tänkte jag anlita en entreprenör för att utföra ett projekt, det vill säga att förbereda och lägga mellan 400 och 500 stenplattor. Entreprenören hade sannolikt kommit med en mindre grävmaskin, traktor, vagn, markvibrator och en skåpbil eller mindre lastbil, samt säkerligen en del mera. Men att be andra att byggja en sockel under ett redan byggt hus, det hade jag aldrig kunnat befinna mig i att göra.
Så var det en dag i november att jag gick förbi detta lilla förråd som bilden visar och bestämde mig för att det nästa jag gör här på fastigheten under skogsbrynet skulle bli sockeln under det och efter det att lägga stenplattor. Detta bara visade sig inuti mig på så enkelt och naturligt sätt som det alltid hade varit meningen. Jag började med sockeln mot vägen och resultatet av ett sånt arbete är så storartad att det driver, i alla fall mig, till ytterligare bedrifter.
Det är jo en del att tänka på när man utför sånna saker och jag kände väl att det som fanns i mitt gamla huvud stimulerades av att bestämma det ena och det andra. Att lägga ledare och rätta av, använda vattenpass mycket, tumstock, skottkärra, skyffel, trädgårdskratta och ännu mera rättskiva. Flytta grus och sand, trampa ofta och mycket, så mycket att det kan närma sig tio tusen steg om dagen och en flera kilometers promenad. Ställa mig ofta på knän och resa mig lika ofta upp igen. Det kom ingen med maskiner och grejer men ett lastbilföretag i trakten kom med 16 ton väggrus och tre ton sand.
Så när jag började lägga merke till resultatet blev stenplattorna bara lättare och lättare. Detta är nemligen så himla roligt.
Inte var gaveln mot vägen vacker -men bakgaveln. Jag behöver inga ord om det för att bilden visar allt. Det var bara att börja där med att gräva bort jord och skit och få i stället sockel och grus och trampa ännu mera. Lägga mig på knä och snickra. Jag är petant omsorgsfull i flästa lägen och jag mår bra med det men mina arbeten går inte precis i någon vinande fart. Men jag har gott om tid.
Jord och elende bort och i stället kom 25 skottkärror grus samt allt det andra som behövde göras. Det var alldeles i skymningen en kväll i början av januari som detta var färdigt och jag visste att natten därpå skulle frysa, vinter var på gång. Och så blev det. Enligt planen är det första jag gör när tjälen försvinner är att rätta av detta med sand, vattna och trampa och lägga stenplattorna bakom detta lilla förråd. Sen tillkommer ytterligare stenläggning på andra ställen.
Lerfläckarna på väggarna orsakast av att det är lättara för mig att stödja mig när jag reser upp mig när väggarna är tillräckligt nära. När våren träder in blir väggstädning.
Efter kvällsmaten denna kväll i början av januari gick jag ut med min nya pannlampa, bara för att tillåta mig att glädjas med det gjorda. Då bestämde jag mig för att nästa projekt skulle vara att ta hand om det som finns under den vita duken där framme. I skrivandets stund är det redan gjort. Det ena kräver att det andra görs. Så fungerar det.
Jag är lik hundarna på det sättet att jag behöver röra på mig flesta dagar och ägna mig åt något som kan kallas för arbete. Annars blir jag fysiskt stelnad människa, också inne i huvudet, och då skulle jag troligen komma dit att behöva mediciner för att klara av vardagen. Jag är nämligen ansvarig för mycket.
Detta är skrivet på isländska den 23 januari och översatt till svenska i dag. Ha det gott alla svenska vänner och alla de andra ocskå.
En dag på landet
När jag vaknade tio över åtta i morse handlade mina första tankar om hur behagligt jag hade sovit. En gång under natten var jag i rörelse och då regnade kraftigt. Och vad hade jag gjort för att njuta av en god sömn? Jag i och för sig visste det inte men i tankarna svävade jag lite genom gårdagen.
Jag hade fullgjort ett projekt som jag hade hållet på med då och då sista två veckorna i alla fall, och när jag såg nöjd över det var skymningen på gång. Jag bestämde mig för att gå runt i min lilla skog och stanna hos många av mina gröna vänner och fråga dem hur de mådde. Björkarna, men dock speciellt bunkarna, höll på att ta på sig höstkostymen, men för övrigt var så grönt och fint. Efter det gick jag en annan runda och stannade hos andra vänner.
Efter detta satte jag mig i en behaglig stol bakom huset mot skogen och tog upp min mobil för att se väderprognosen inför morgondagen. Sedan läste jag nyheter här och där ifrån i världen. Jag läste om hur Tegnell och den isländske Thorolfur samt makthavare hit och dit i världen bönade till folk att gå försiktigt fram. Jag läste också om protester och högljudda människor som inte tyckte om att inte få göra bara som de ville. Vissa var missnöjda med att inte kunna dricka och roa sig som de ville och andra var missnöjda med att försörjningsmöjligheterna togs ifrån dem. De sistnämnda förstod jag bättre.
Jag kom ihåg en dag när covid var att börja här i Sverige och jag var ensam hemma. Den dagen verkade inget annat få plats i radio- eller TV-program än denna våda som verkade komma till med att lägga ner för gott det moderna samhället. Någon sa också att förmodligen skulle kunna dö upp till 80000 svenskar. Jag hade sett på detta länge efter att Susanne åkte till jobbet och det var inget bra för mig, jag började må dåligt. Därför gick jag ut i skogen för att pyssla färdigt med några tallar som jag hade hämtat under närliggande kraftledning och planterat hos mig.
Jag gjorde det av stor omsorg och befann mig i att stödja livet men inte älende och död. Efter detta har jag inte känt fruktan för covid men jag har sett det som en plikt att i min ålder följa deras råd som gör sitt bästa i att hjälpa oss i att farnas väl. Jag har också sett det som en probersten på vem jag är och också en probersten på min inre styrka och ro som behövs för att kunna leva ett gott liv under begränsade omständigheter.
Där satt jag fortfarande bakom huset när det hade blivit helt mörkt och jag mådde alldeles fint. Jag var ensam hemma, Susanne var i sin lägenhet i Katrineholm. Vi tycker det en god sed att ibland ha det så och ibland också för att hon har jobbat där. Det var på tiden för mig att gå in och göra mat.
När jag tog av mig stövlarna under utebelysningen blev strumporna kvar i stövlarna och jag såg att jag var riktigt smutsig mellan tårna. Dock mådde jag bra men fick ändå sköta min hygien och sen äta en enkel måltid.
När jag hade som hastigast gått genom nyheterna sökte jag en TV-mässa från en helg nyligen och började se på den. Det var några få människor i kyrkan och i första hand en liten kör som ställde sig upp med långa mellanrum. Sen sjöng de vackra psalmer och andra sånger och de sjöng vackert. Till och med solisterna sjöng så fint. De lästa texterna var bekant och vackra. Det är som på AA-mötena att vissa texter används årtionde efter årtionde men det är visserligen på grund av det att det fungerar för de som är villiga att ta emot det.
Sen la sig stillhetens känsla över mig och Mr Blund kom fram till mig och drog mig och släppte växelvis men jag tyckte ändå som jag var med och lyssnade och mässan var bra. Tur jag hade att ha borstat tänderna innan jag började se på mässan. Att vara riktigt sömnig att borsta tänder är inget trevligt.
Klockan var 23:48 när jag med huvudet på kudden skickade god natt-meddelande till Susanne och hon svarade omgående. Vilken tur att genin hade redan då hittat på messenger.
Slutorden är dessa: Jag vill absolut inte bli sjuk av korona. Jag har inte tid för det och förmodligen skulle det göra mig några eller ett antal år äldre än jag är i dag.
Älven som försvann
Det hade kommit fram på sommaren 2015 och Susanne och jag var på väg upp till Norrland, något jag hade drömt om de flesta av mina år i Sverige. Nu höll det på att bli verklighet. Detta var första gången jag kom norr om Orsaoch nu blev resan så mycket längre norrut än jag någon sinn varit med om. Jag hade hört mycket om Norrland, jag hade läst om det och jag hade sett en stor mängd bilder därifrån och Susanne hade ofta, ofta berättat för mig vilka härliga trakter man hade där att beskåda. Nu var jag på väg dit, barnsligt förväntansfull.
Susanne satt bakom ratten och vi fortsatte norrut från Noppikoski i de tolv mil breda skogarna mellan Orsa och Sveg när Susanne sa; nej där är ett kraftverk. Vi bestämde oss omedelbart för att åka dit och betrakta de anläggningar som där fanns. Efter några kilometer på en smal väg med mjuka kurvor var vi framme.
När vi gick ut på vallen som håller uppe en något mindre damm (något mindre tror jag) såg jag neråt längs en torr föredetta åfåra, exakt den som vi ser på bilden. Då utsattes jag för att återuppleva något som skedde för kanske fem årtionden sedan.
I isländska nyheter berättades om människors kamp mot uppbyggnad av vissa vattenkraft i Sverige. Folk samlades i flockar på anläggningsplatserna och stod almänt i vägen för utförandena. På nätterna kedjade de sig fasta vid stora stenblock och maskiner och lyckades givetvis skapa svårigheter och försena arbeten något, men vattenkraftverken byggdes trots allt.
Jag som en ung man förstod inte helt om vad detta handlade och jag har inte minne av att det kom klart fram i de isländska nyheternamen. Men jag tänkte en hel del på det.
Där vi stod på dammvallen och tittade neråt längs den torra åfåran var som allt spelades upp för mina ögon. Jag tyckte som om det var just här som kampen ägde rum och jag förstod på ett ögonblick vad folk hade kämpat för. Men ändå, den gamla fiskeån med sin biologiska mångfald var borta. Kanske var det inte just här som folk hade kämpat men det var samma sak ändå.
Ån, Oreälven, var helt av försvunnen och kvar fanns på ena sidan torr, rödbrun, stenig årfåra där överfallsvatten tydligen rinner vid vissa tillfällen och på andra sidan tidigare flodbädd där skogen höll på att ta överhand. Nu har vi kommit två gånger ut på denna dammvall med några års mellanrum och båda gångerna såg det ut just som bilden visar.
Denna anläggning gjordes för drygt 50 år sedan och jag måste erkänna att jag förstår båda parterna, de som kämpade för att bygga och de som kämpade för Oreälvens existens med fiske och natur.
Dammen för Noppikoski kraftverket. Stor eller inte stor, jag kan inte avgöra det.
Man kan se att denna anläggning inte är alldeles nyligen byggd.
Många svenskar men inte alls alla vet vad Noppikoski är i de 12 mil breda skogarna mellan Orsa och Sveg där mycket liten bebyggelse är synlig från vägen men där finns i alla fall denna bensinmack och där kan man till och med ladda elbilar. Där har också Susanne och jag några gånger fått en smaklig måltid.
