Svarta hål
För en stund såg jag på ett programm i TV om svarta hål. Jag tycker detta spännande ämne som jag förstår väldigans lite ändå. Men i vilket fall som helst tittade jag på programmet tills jag somnade i fåtöljen. Det var en drömlös sömn. Men min sömn är inte alltid drömlös.
Vi var på Arlanda, jag och min fru, och vi hade blivit mycket gamla. Hon sat inne på någon kaffeteria men jag befann mig utanför huvudingången. Jag tittade ut över parkeringar, gator och virrvarr av bilar och folk. Jag behövde hitta min bil men jag hade ingen aning om var jag hade lämnat den. Jag vidste inte heller vilken sorts bil vi hade och inte vilken färg den hade. Registeringsnummer var det inget prat om. Såna tråkiga bokstäver och siffror var inget som intresserade mig. Därför kunde jag inte utantill registeringsnummret. Detta bekymrade inte mig för att jag hade en nyckelknyppa i fickan och där hade jag min bilnyckel som hade en fantastisk egenskap. Om jag tryckte på en knapp på nyckeln och min bil var nära hörde jag knäppa till i den och dessförutan blinkade det ljus på bilen. Så jag tänkde ströva tvärs och längs alla parkeringar vid behov tills jag hörde knäppa till någon bil och ljusen skulle blinka.
Jag vidste inte klart heller på vilken teria där inne min fru var och väntade mig. Det bekymrade inte mig inte så mycket. Jag vidste att hon skulle lugnt vänta tills jag kom tillbaka. Hon hade något att läsa. Jag hade all tid som fanns i världen, en gammal man, för att hitta min bil och senare min fru och hon hade lika mycket tid och jag för att vänta mig där inne. Inget var i vägen. Jag drog upp nyckelknyppan ur min ficka och kände efter att bilnyckeln satt rätt i min hand. Sen gick jag i väg. Det var endast en sak som förvånade mig lite. Det var konstigt att jag fortfarande hade körkort.
Det var då jag vaknade. Jag mådde utmärkt bra och var mycket, mycket väl utvilad. Jag hade mått fint i drömmen och jag mådde ovanligt fint när jag vaknade från den. Jag beundrade hur vacker denna dröm hade varit.
Snuva
Mitt barnbarn
Min höftoperation
Jag blev tillfrågat här på bloggen nyligen hur det är med min höft. Detta skall jag svara på nu.
När jag låg på operationsbordet och fick bedövningsmedlet sprutat in mellan ryggkotarna var jag väl på min vakt och tänkde känna efter hur värken skulle försvinna. Jag var mycket sällan fri från värk och den kunde vara över allt ibland och ibland på olika ställen i benet. Just då hade jag värk på framsidan av låret, värk som jag skulle ha haft svårt med om inte jag hade vetat att snart skulle den försvinna. Bedövningsmedlet verkade mycket snappt och värken försvann först nere vid knäet och uppe vid ljumsken. Några ögonblick senare försvann värken mitt på framsidan av låret också. Sedan då har värken varit borta. Makalöst, eller hur?
När jag vaknade efter operationen var jag mycket förvirrad. Jag såg över mig tre ansikten som tittade ner till mig men jag förstod inte att de hade kropp. Jag vidste inte att jag hade namn, var gift, hade familj och huvud tagit förstod jag ingenting. Det var också det första jag sade, att jag förstod ingenting. Jag sade det på isländska (ég skil ekki nokkurn skapaðan hlut) och ansikten utan kropp som tittade ner till mig sade tillbaka att allt skullle bli enklare om jag pratade svenska. Trotts min förvirring började jag prata svenska när jag fick detta goda råd.
Något senare, innan jag förstod till exempel att jag hade familj, tänkde jag ner i benet och min reaktion var den att något elakt hade försvunnit därifrån. Och det jag kan fortfarande i dag säga är att detta elaka inte har kommit tillbaka. Det verkar ha försvunnit för all framtid.
Vad skall säga
Det handlar mycket om att flytta nu för tiden och att bygga ut stugan och göra till ett riktigt bostadshus. Men det har också handlat mycket om att jobba och denna månad blir det jobb nästan på heltid. Därför har detta med att bygga ut stugan lägat på is, men arbetet på Vårnäs, att sortera, åka med flyttlådor till stugan, åka till tippen och i Myrorna har tagit tiden i överlag. Så, om jag är helt ärlig, är det min fru som har gjort det huvudsakliga jobbet här hemma. Jag har varit bäst som springpojke till dessa resor hit och dit.
Nu har det lite tid gått sedann jag skrev de första raderna men det blev några rader i alla fall. Min fru satte på TVen och det handlade om Haiti. Det är svårt att undvika gråta när man ser på folk och spesiellt de små barnen som har utsatts för så mycket. Men otrtoligt nog kan dessa barn le i många legen. Den lilla pojken som bärgades efter en veckas instängning sträckte ut armarna när han lyftes upp från ruinerna. Han jubblade. Livslågan brann fortfarande starkt i honom. Helt otroligt.
Jag vill gärna jobba något men det blir mer än jag kanske skulle vilja om jag hade makten över det. Den isländska elendiga ekonomihistorian påverkar också starkt mitt och min frus liv även om vi bor i sverige så jag måste helt enkelt jobba om jag vill kunna gå med rak rygg framöver. Därför ropar jag inget hurra när jag tänker på de krafter som orsakade den isländska ekonomikrisen. Men, och nu kommer något positivt, jag måste säga att jag beundrar allt som gjorde det möjligt att den isländska internationella bergningskåren (eller vad det nu heter på svenska) blev den första som anlände på Haiti. Stolt blev jag också.
Men mina vänner. Nu blir det inget mer drömliv eller skrivövningar första kastet här hemma. Nu är det allvar. Vi skall gå genom många pärmar med en massa gamla fakturor, lönespecifikationer och annan skreppapper och slängas skall det som aldrig förr!
Vinterväder
Jag såg intressanta saker att läsa på Facebook och klickade på olika länkar, men jag gav upp efter ett antal misslyckade försök där jag fick upp "Denna sida kan inte visas". Kanske var det lika bra det för att jag skall till jobbet tigit i morgon bitti så jag tänker ha en lugn kväll och gå tidigt till mötes vid John blund. Jag visste inte om detta med jobbet förrän efter lunch att jag blev uppringd. Det är länge sen jag har jobbat dagtid så det blir något annorlunda att vara tillsammans med mina arbetskamrater en hel dag.
Nu har jag haft en skrivövning på svenska. Jag hoppas jag håller ut med min svenska bloggsida för att jag vill så gärna öva svenskan på det här sättet. Det jag skriver på jobbet är mycket likadana upprepningar från dag till dag och ökar inte så mycket mitt ordförråd. Även om jag är snart 68 år gammal pensionär vill jag så gärna fortsätta lära mig.
På jobbet igen
Bernt kommenterade min blogg i går och frågade om jag ångrade mig något att ha opererat höften vilket jag inte gör. Jag skall dikta något om detta vid ett bra tillfälle men nu vill jag bara säga att när jag sprang nerför trapporna på Vårnäs förra veckan, då tänkte jag att detta hade jag inte gjort på flera år.
Hemma packar vi, eller mäst min fru, och vi åker titt som tätt till tippen, till myrorna och med bilen fylld med kartånger till stugan. Vi håller på att flytta. Om några veckor tror vi att vintern ger sig och om mindre än tre månader kommer jag att gå ut i vår skog bakom stugan och se om inte knopparna är på gång. Vi har härliga tider framför oss med blommor och grönska, älskade dofter, fågelkvitter och det allra bästa; jag tror det kommer en liten pojke på besök som vill se sig om på landet och prata med morfar och mormor på sitt barndomsspråk. Men tidigare än vi anar börjar han bilda ord som sen blir til korta meningar. Det blir en upplevelse att få följa med i denna fantastiska utveckling.
Välkommen till min nya blogg!
Hej ni svenskar!
Som ni ser har jag öppnat en ny bloggsida på svenska men ärligt sagt är inte äran min. Det är min dotter i Uppsala som är skaparen till denna sida. I går var jag på jobbet och mellan klockan sju och åtta på kvällarna kan vi som jobbar kvällar haft lite tid för oss själva. Då skrev jag lite text, den första i denna blogg, men innan jag hann färdigt uppstod en oförväntad händelse och jag hade lite bråttom. Och vad tror ni hände när jag hade bråttom med min bloggtext? Halva texten försvann och halvan som fanns kvar är inte längre aktuell.
Nu är jag hemma igen efter en så ovanligt lång arbetshelg och är lite trött. Det blir inte så mycket mer jag bloggar i kväll. Jag vill bara säga att jag hoppas jag engegerar mig en del på min svenska blogg för att genom det kan jag lära mig bättre svenska än jag har gjort hit in tills.
