Min höftoperation
Jag blev tillfrågat här på bloggen nyligen hur det är med min höft. Detta skall jag svara på nu.
När jag låg på operationsbordet och fick bedövningsmedlet sprutat in mellan ryggkotarna var jag väl på min vakt och tänkde känna efter hur värken skulle försvinna. Jag var mycket sällan fri från värk och den kunde vara över allt ibland och ibland på olika ställen i benet. Just då hade jag värk på framsidan av låret, värk som jag skulle ha haft svårt med om inte jag hade vetat att snart skulle den försvinna. Bedövningsmedlet verkade mycket snappt och värken försvann först nere vid knäet och uppe vid ljumsken. Några ögonblick senare försvann värken mitt på framsidan av låret också. Sedan då har värken varit borta. Makalöst, eller hur?
När jag vaknade efter operationen var jag mycket förvirrad. Jag såg över mig tre ansikten som tittade ner till mig men jag förstod inte att de hade kropp. Jag vidste inte att jag hade namn, var gift, hade familj och huvud tagit förstod jag ingenting. Det var också det första jag sade, att jag förstod ingenting. Jag sade det på isländska (ég skil ekki nokkurn skapaðan hlut) och ansikten utan kropp som tittade ner till mig sade tillbaka att allt skullle bli enklare om jag pratade svenska. Trotts min förvirring började jag prata svenska när jag fick detta goda råd.
Något senare, innan jag förstod till exempel att jag hade familj, tänkde jag ner i benet och min reaktion var den att något elakt hade försvunnit därifrån. Och det jag kan fortfarande i dag säga är att detta elaka inte har kommit tillbaka. Det verkar ha försvunnit för all framtid.
