Guðjón Björnssons svenska blogg

Det var en vacker junidag 1995 som jag och Gísli, min landsman och dåvarande arbetskamrat, åkte tillsammans från Svartnäs i Dalarna ner till Svärdsjö där vi bodde. Behandlingshemmet Saga Svartnäs AB där vi hade jobbat, ägt av tre islänningar, hade upplevt sin sista dag. Det var nedlagt. Vi kände vemod och sorg över det som hade hänt för att vi tyckte som det var onödigt, också att mycket värdefull verksamhet nu hade försvunnit. Jag tror att jag har rätt när jag säger att vi inte pratade så mycket under resan hem, men att vi tänkte dess mera. Vår framtid måste nu tänkas över och nya tag tas. Kryckan som jag och min fru hade haft vårt första år i ett nytt land var borta.

 

Flesta islänningarna som jobbade däruppe var i startgroparna att flytta tillbaka till Island för att alla hade varet medvetna i veckor eller månader om det vilket öde väntade denna arbetsplats. Denna kväll frågade min fru, Valdís, om vi inte skulle flytta också. Jag var alldeles onödigt tvär när jag svarade att det ville jag inte alls göra. Att flytta tillbaka nu, sade jag, när kryckan inte längre fanns för att stödja oss, det vare att fly med svansen mellan benen. Att jag var så tvär berodde på att jag inte kunde svara på frågan om hur vi skulle möta vår framtid efter endast ett år i Sverige. Jag var helt enkelt osäker.

 

Nere i Varberg bodde och bor fortfarande en kvinna som heter Helga. Helga hade varit rektor vid den lilla grundskolan där vi hade bott i trettio år. Hon hade innan det bott i Sverige men ville göra ett försök att flytta till Island igen. Efter några få år flyttade hon tillbaka. Det var helt enkelt så att hon ville bo i Sverige. Jag och Valdís bestämde oss för att besöka Helga och egentligen var det våra första stapplande steg på egna ben här i landet.

 

Jag tyckte roligt att hitta vägen i detta skogarnas land och innan resan ner till Varberg tittade jag gång på gång på kartan och valde vilka vägar vi skulle åka. Sen lärde jag mig utantill vägnummer och var vi skulle åka in på nya vägar. Allt skulle hålla. En tidig, vacker sommarmorgon åkte vi i väg. Gísli med familj åkte i väg samma morgon, men de var på väg till Bergen för att ta färja till Island. De flyttade alltså tillbaka dit.

 

Vid Karlstad skildes vägarna åt. Gísli med familj åkte in till Karlstad för att äta lunch men jag och Valdis fortsatte vår resa mot Varberg. De skulle ta vägen till Norge efter lunchen i Karlstad. När vi såg efter deras bil från en vägkorsning nära Karlstad var det som starka band slets. Vi tittade efter dem tills bilen försvann i en kurva. Gísli var för mig en viktig vän och är det fortfarande, så banden alltså slets inte helt. Men vid en vägkorsning nära Karlstad stod två femtiotre-åringar, jag och min fru, ännu mera på ägna ben. Vi visste mycket väl att för yngre personer hade omständigheterna varit mycket lättare, men vi skulle visserligen klara av det också.

 

Denna vecka nere i Varberg var en mycket viktig vecka. Det var mycket att tänka på och nu var vi inte längre en del av det isländska samhälle som hade funnits i den lilla, vackra småstaden Svärdsjö. Helgas svärson, Kjell,  samt flera personer, var en del tillsammans med oss i Varberg och ännu mera i trakterna runt om Varberg. Han visade oss den makalöst fina Hyltenäskullen och han visade oss en gammal kvarn mitt i Hallandsskogarna. Jag tyckte skogen runt kvarnen annorlunda och frågade Kjell vilka träd detta var. Ek, svarade han och blev inte ens förvånad över frågan. Ja, just det, så ser eken ut tänkte jag. Jag hade ofta använt ek under mina år som snickare. Att känna igen en ek var ju en sak av tusentals saker som behövdes för att bekantas med ett nytt land.

 

Ögonblicket vid kvarnen när jag fick veta hur ekskog och eklöv ser ut, det är ögonblick jag kommer väl ihåg. Att gå runt på Hyltenäskullen och se över skogar, sjöar, gårdar och åkrar, det är en stund jag också minns mycket väl. Min beundran över detta lands skönhet växte och bekymmerna av vår framtid började rinna över horisonten till det okända landet som tar emot tankarnas skräp som plogar människor i onödan.

 

Från Varberg åkte vi till  Värnamo för att besöka Valdís släktingar som bodde där och bor där fortfarande. Det var också en erfarenhet att leta upp en villa i en liten främmande stad i nya landet där vi hade bestämt oss för att bo. Där bodde detta folk som vi hade ofta träffat tidigare, men aldrig på deras hemort. Utanför Värnamo kom vi också första gången i en stuga vid en så otroligt vacker sjö. Det fullkomligt smälte hjärtat och målet blev en stuga vid en sjö. Denna dröm grodde i många, många år. Sen blev det en stuga men inte vid någon sjö och stugan är inte längre någon riktig stuga, den är vårt kära hem på landet.

 

*

 

Jag vaknade tidigt i morse och det verkade som jag var utvilad men jag visste jag inte var det. Tankarna tog sig iväg på en resa och jag hamnade allra först på vägen mellan Svartnäs och Svärdsjö i Dalarna. Det var i en vit Volvo 740 där vi var på väg hem från jobbet i Svartnäs för sista gången, jag och min vän Gísli. Sen fortsatte denna min morgonresa lite över allt med olika starka minnesbilder och ögonblick hit och dit. Så bestämde jag mig för att ta mig upp ur sängen och öva min svenska, skriva. En del av minnesbilderna och ögonblicken har jag nu skrivit ner och det som jag har skrivit ner påminner mig också om ännu flera sådana som jag inte vill glömma. Ingen behöver läsa detta även om jag publicerar det på min bloggsida, men alla är välkomna att göra det.

 

 

 

Bilden nedan är vårt kära hem på landet.

 

 

Bilden är från Aierfotocenter LTD