Och så sjöng han aaaaaa aaaaaa
Jag "måste" inte skynda upp från sängen i morse och sätta igång med byggnadsarbetet som jag har gjort det senaste året och drygt det. Visst finns det en rad saker att göra färdigt men nu kan jag säga att jag behöver göra det inom rymlig tid i stället för att jag måste göra det snarast. Jag har jobbat en del i veckan och faktiskt jobbar jag nästan heltid ett tag nu. Men i helgen är jag ledig och därför var det så fantastiskt mysigt att med ett gott samvete kunna mysa under varmt täcket nu på lördagsmorgonen. Jag lekte med gamla och nya minnen och här är några få exempel.
Här om dagen stod jag i Mariebergs köpcentrum vid stora ingången mot söder, mot Forema, IKEA, K-rauta och flera storaffärer. Min fru var i livmedelsaffären att göra inköp för hemmet. Eftermiddagssolen lyste upp skogen mot väster på andra sidan av motorvägen, också tallskogsdungen mot söder mellan Forema och och affärerna längst söderut. Jag väntade två vänner som skulle komma på en äldre Mitsubitsi. De var tillhörande en gemenskap som träffas varje onsdagskväll i Fjugesta för att dela med sig av sina erfarenheter, förhoppningar och sin styrka och med detta gör vi våra liv meningsfulla.
Bilar kom och åkte, folk gick av och an på parkeringen och till och från huset. Vissa verkade bekanta och hälsade på varandra, vissa gick hand i hand, vissa var glada och verkade ha något att berätta. Livet brusade och jag betraktade det. Plötsligt hände detta: "Jag står här, just här, och deltar i detta brusande liv." Jag som ofta kallar Marieberg för Mammons högkvarter i Örebro kände som jag var fångad i något mycket mäktigt på detta ställe just detta ögonblick.
Jag landade på Arlanda med ett plan från Icelandair den 9 februari 1994. Jag var djupt sjunken i mina tankar om vad jag höll på med. Att vara att komma till ett främmande land för att jobba, 51 år gammal, och kunde nästan inte ett enda ord i språket. Så såg jag de blå ljusen i landningsbanan och tyckte som de var spridda oregelbundet hit och dit men ändå visste jag att så var det inte fallet. Lite innan planet kom till terminalen tänkte jag: Har jag verkligen blivit galen, vad i hela världen håller jag på med? Där jag nu sitter i detta samma land och skriver dessa rader tycker jag inte som jag var galen på Arlanda i februari 1994
Vi firade jul hos vår dotter med familj i Uppsala 2009. Jag höll på med små reparation dagen före juleafton och gick i en rask takt till Clas Ohlson för att köpa lite grejer. Det var kalt och på vägen tillbaka gick jag ganska fort för att jag tyckte jag hade en aning bråttom med det jag höll på med. Det var mycket folk i rörelse och framför mig gick två yngre kvinnor och jag tog mig tätt intill ett stort butiksfönster för att komma förbi dem. Plötsligt hade jag en stor lerkruka rakt framför mig så jag kunde inte undvika att knuffa till den ena kvinnan. När jag kom förbi tittade jag tillbaka och sade förlåt. Då log kvinnan jag hade knuffat till fantastiskt fint när hon sade okej och hennes bruna ögon var otroligt vackra. Då kände jag mig endast 35 år gammal.
Lite senare fortsatte jag med mina reparationer på ett bord där hemma och vid bordet satt min fru med barnbarnet Hannes Gudjon på sitt knä, då endast två och en halv månader gammal. Hon sjöng isländska julvisor för barnet och de gungade lite fram och tillbaka i takt vid melodin och de tittade på varandra. Så började pojken också sjunga. Han sjöng alldeles entonigt aaaaaaa aaaaaaa aaaaaaa, men det var en mycket, mycket vackert sjungit ändå. Detta både lät och såg så otroligt avkopplad och harmoniskt ut att det var en stor upplevelse att få vara med om det. Jag försökte göra mitt arbete så ljudlöst som möjligt. En otroligt lång tid och utan avbrott sjöng de och jag måste säga att detta var ett av de allra bästa minnen från julen 2009.
Det var i augusti 1948. Då hade min mamma haft en stor mage som gjorde mig lite förvånad och jag tycker jag minns att jag klappade på magen och pratade om att hon var fet. Inte kommer jag i håg om jag fick någon förklaring för denna stora mage men mycket är möjligt att jag fick det ändå. Så kom en kvinna som kallades barnmorska och det kom också en läkare. Så skickades min äldre bror med mig och en annan yngre bror ut att fördriva tiden i en liten backe nära gården. En bra lång stund har vi troligen varit där, men när vi kom tillbaka hade vi fått en liten syster, Frida, som var sjunde barnet i familjen och också det sista. Ja, det hände märkliga saker på den isländska landsbygden förr i tiden.
Här om dagen stod jag i Mariebergs köpcentrum vid stora ingången mot söder, mot Forema, IKEA, K-rauta och flera storaffärer. Min fru var i livmedelsaffären att göra inköp för hemmet. Eftermiddagssolen lyste upp skogen mot väster på andra sidan av motorvägen, också tallskogsdungen mot söder mellan Forema och och affärerna längst söderut. Jag väntade två vänner som skulle komma på en äldre Mitsubitsi. De var tillhörande en gemenskap som träffas varje onsdagskväll i Fjugesta för att dela med sig av sina erfarenheter, förhoppningar och sin styrka och med detta gör vi våra liv meningsfulla.
Bilar kom och åkte, folk gick av och an på parkeringen och till och från huset. Vissa verkade bekanta och hälsade på varandra, vissa gick hand i hand, vissa var glada och verkade ha något att berätta. Livet brusade och jag betraktade det. Plötsligt hände detta: "Jag står här, just här, och deltar i detta brusande liv." Jag som ofta kallar Marieberg för Mammons högkvarter i Örebro kände som jag var fångad i något mycket mäktigt på detta ställe just detta ögonblick.
Jag landade på Arlanda med ett plan från Icelandair den 9 februari 1994. Jag var djupt sjunken i mina tankar om vad jag höll på med. Att vara att komma till ett främmande land för att jobba, 51 år gammal, och kunde nästan inte ett enda ord i språket. Så såg jag de blå ljusen i landningsbanan och tyckte som de var spridda oregelbundet hit och dit men ändå visste jag att så var det inte fallet. Lite innan planet kom till terminalen tänkte jag: Har jag verkligen blivit galen, vad i hela världen håller jag på med? Där jag nu sitter i detta samma land och skriver dessa rader tycker jag inte som jag var galen på Arlanda i februari 1994
Vi firade jul hos vår dotter med familj i Uppsala 2009. Jag höll på med små reparation dagen före juleafton och gick i en rask takt till Clas Ohlson för att köpa lite grejer. Det var kalt och på vägen tillbaka gick jag ganska fort för att jag tyckte jag hade en aning bråttom med det jag höll på med. Det var mycket folk i rörelse och framför mig gick två yngre kvinnor och jag tog mig tätt intill ett stort butiksfönster för att komma förbi dem. Plötsligt hade jag en stor lerkruka rakt framför mig så jag kunde inte undvika att knuffa till den ena kvinnan. När jag kom förbi tittade jag tillbaka och sade förlåt. Då log kvinnan jag hade knuffat till fantastiskt fint när hon sade okej och hennes bruna ögon var otroligt vackra. Då kände jag mig endast 35 år gammal.
Lite senare fortsatte jag med mina reparationer på ett bord där hemma och vid bordet satt min fru med barnbarnet Hannes Gudjon på sitt knä, då endast två och en halv månader gammal. Hon sjöng isländska julvisor för barnet och de gungade lite fram och tillbaka i takt vid melodin och de tittade på varandra. Så började pojken också sjunga. Han sjöng alldeles entonigt aaaaaaa aaaaaaa aaaaaaa, men det var en mycket, mycket vackert sjungit ändå. Detta både lät och såg så otroligt avkopplad och harmoniskt ut att det var en stor upplevelse att få vara med om det. Jag försökte göra mitt arbete så ljudlöst som möjligt. En otroligt lång tid och utan avbrott sjöng de och jag måste säga att detta var ett av de allra bästa minnen från julen 2009.
Det var i augusti 1948. Då hade min mamma haft en stor mage som gjorde mig lite förvånad och jag tycker jag minns att jag klappade på magen och pratade om att hon var fet. Inte kommer jag i håg om jag fick någon förklaring för denna stora mage men mycket är möjligt att jag fick det ändå. Så kom en kvinna som kallades barnmorska och det kom också en läkare. Så skickades min äldre bror med mig och en annan yngre bror ut att fördriva tiden i en liten backe nära gården. En bra lång stund har vi troligen varit där, men när vi kom tillbaka hade vi fått en liten syster, Frida, som var sjunde barnet i familjen och också det sista. Ja, det hände märkliga saker på den isländska landsbygden förr i tiden.
