Guðjón Björnssons svenska blogg

För en stund såg jag på ett programm i TV om svarta hål. Jag tycker detta spännande ämne som jag förstår väldigans lite ändå. Men i vilket fall som helst tittade jag på programmet tills jag somnade i fåtöljen. Det var en drömlös sömn. Men min sömn är inte alltid drömlös.

Vi var på Arlanda, jag och min fru, och vi hade blivit mycket gamla. Hon sat inne på någon kaffeteria men jag befann mig utanför huvudingången. Jag tittade ut över parkeringar, gator och virrvarr av bilar och folk. Jag behövde hitta min bil men jag hade ingen aning om var jag hade lämnat den. Jag vidste inte heller vilken sorts bil vi hade och inte vilken färg den hade. Registeringsnummer var det inget prat om. Såna tråkiga bokstäver och siffror var inget som intresserade mig. Därför kunde jag inte utantill registeringsnummret. Detta bekymrade inte mig för att jag hade en nyckelknyppa i fickan och där hade jag min bilnyckel som hade en fantastisk egenskap. Om jag tryckte på en knapp på nyckeln och min bil var nära hörde jag knäppa till i den och dessförutan blinkade det ljus på bilen. Så jag tänkde ströva tvärs och längs alla parkeringar vid behov tills jag hörde knäppa till någon bil och ljusen skulle blinka.

Jag vidste inte klart heller på vilken teria där inne min fru var och väntade mig. Det bekymrade inte mig inte så mycket. Jag vidste att hon skulle lugnt vänta tills jag kom tillbaka. Hon hade något att läsa. Jag hade all tid som fanns i världen, en gammal man, för att hitta min bil och senare min fru och hon hade lika mycket tid och jag för att vänta mig där inne. Inget var i vägen. Jag drog upp nyckelknyppan ur min ficka och kände efter att bilnyckeln satt rätt i min hand. Sen gick jag i väg. Det var endast en sak som förvånade mig lite. Det var konstigt att jag fortfarande hade körkort.

Det var då jag vaknade. Jag mådde utmärkt bra och var mycket, mycket väl utvilad. Jag hade mått fint i drömmen och jag mådde ovanligt fint när jag vaknade från den. Jag beundrade hur vacker denna dröm hade varit.