Ett vissnande grässtrå
Det var runt 1980 att jag jobbade på en karanten där man arbetade med rasförädling på nötkreatur. Man flyttade sperma från Skotland och befruktade med det isländska kor. Sen gjorde man om detta återkommande tills den skotska rasen hade odlas nästan upp till 100 %. Att det var karanten berodde på att isländska kor hade varit isolerade i flera hundra år och en främande sjukdom som kanske inte var så farlig i ett annat land skulle bli en väldig, dödlig pest om den smittade de isländska korna. Detta är ett exempel på naturens känslighet.
Karantenen var en och en halv kilometer utanför samhället där jag bodde och under vintertiden åkte vi som jobbade där ofta på en snöskoter till jobbet. Någon gång var jag ensam på väg dit mitt på dagen och det var en väldig snöstorm. På en slät myr mitt på vägen blåste det riktigt kraftigt och snön vräkte ner. Plötsligt var det var ingen sikt alls, allt var vitt och jag kände att jag måste stanna och vänta tills det klarnade tillräckligt upp för att kunna fortsätta resan. Om jag hade fortsatt några hundra meter till hade jag kunnat köra utför en klippa och hamna i havet. Att vänta där var en märlkig erfarenhet. Jag visste om vindriktningen och tänkte som så att jag kunde i alla fall säkra att jag inte hade åkt åt fel. Vare jag på rätt väg skulle vinden blåsa tvärt på må min höger sida. Men när jag tänkte känna efter kunde jag omöjligten fatta varifrån den kom. Detta oändligt vita oväsen gjorde mig så fullkomligt vilsen.
Detta var ganska otäckt men det var inget annat att göra än vänta och jag tittade i det vita virrvarret som virvlade runt om mig åt alla håll och det fanns inget annat än detta virrvarr. Min väntan pågick inte mer än kanske någon minut och plötsligt kom jag till verkligheten igen och kunde känna hur vinden blåste på kroppen. Ju, den blåste på min höger sida som den skulle göra. Vad var det som fick mig att plötsligt kunna känna detta igen. Det var ett enda grässtrå som jag såg fläkta i den vita snön vid min vänster fot. Märkligt! ett litet vissnat grässtrå som hade sina rötter i marken gav mig balans igen. Så svagt men ändå så otroligt starkt. Lite senare hade det klarnat tillräcklig upp och jag fortsatte resan och nu visste jag vad ett litet vissnat grässtrå kan göra för en människa.
Karantenen var en och en halv kilometer utanför samhället där jag bodde och under vintertiden åkte vi som jobbade där ofta på en snöskoter till jobbet. Någon gång var jag ensam på väg dit mitt på dagen och det var en väldig snöstorm. På en slät myr mitt på vägen blåste det riktigt kraftigt och snön vräkte ner. Plötsligt var det var ingen sikt alls, allt var vitt och jag kände att jag måste stanna och vänta tills det klarnade tillräckligt upp för att kunna fortsätta resan. Om jag hade fortsatt några hundra meter till hade jag kunnat köra utför en klippa och hamna i havet. Att vänta där var en märlkig erfarenhet. Jag visste om vindriktningen och tänkte som så att jag kunde i alla fall säkra att jag inte hade åkt åt fel. Vare jag på rätt väg skulle vinden blåsa tvärt på må min höger sida. Men när jag tänkte känna efter kunde jag omöjligten fatta varifrån den kom. Detta oändligt vita oväsen gjorde mig så fullkomligt vilsen.
Detta var ganska otäckt men det var inget annat att göra än vänta och jag tittade i det vita virrvarret som virvlade runt om mig åt alla håll och det fanns inget annat än detta virrvarr. Min väntan pågick inte mer än kanske någon minut och plötsligt kom jag till verkligheten igen och kunde känna hur vinden blåste på kroppen. Ju, den blåste på min höger sida som den skulle göra. Vad var det som fick mig att plötsligt kunna känna detta igen. Det var ett enda grässtrå som jag såg fläkta i den vita snön vid min vänster fot. Märkligt! ett litet vissnat grässtrå som hade sina rötter i marken gav mig balans igen. Så svagt men ändå så otroligt starkt. Lite senare hade det klarnat tillräcklig upp och jag fortsatte resan och nu visste jag vad ett litet vissnat grässtrå kan göra för en människa.
Kommentarer
Trackback
