Internationella Skogsdagen
Att känna hur volymen i bröstholan växer
En vacker molnig dag förra sommaren strövade min granne och skogsbonde, Jonas, med mig runt i min lilla skog för att spekulera tillsammans med mig. Vi inspekterade bland annat granar som granbarkborren hade gjort till sitt boende som också betydde död på granarna. Jag skulle vilja ha några större skogstallplantor för att plantera här, sa jag till Jonas, om ohyran skulle göra slut på mina granar. Dessa plantor kan du hitta under kraftledningen där borta och ta så många tallar du bara vill för att plantera här sa han. De kommer att bli nedtrampade av maskiner om ingen tar dem. Jonas kallar jag ofta för skogsbonde för att han har skog men han är också civilingenjör på maskinområdet.
Lördagen 7 mars åkte jag iväg på min bil och hade med min gamla kärra. Jag åkte en liten bit norrut och sen österut mot kraftledningen längs en smal skogsväg där jag parkerade. Sen gick jag ut på terrängen med en nyslipad och vass spade och en stor grensax.
Sett på avstånd kan man tro att områden under och bredvid kraftledningarna är släta och väl farbara, men det är långt ifrån. De är täckta med djupt fjolårsgräs och där är mycket och kraftigt sly. Diken och bäckfåror med mjuka bottnar ligger tvärs och kurs, i alla fall på detta område under denna årstid. Ofta är svårt att veta var man skall sätta när foten.
Men i vilket fall som helst lyckades jag få upp sex tallar som var 80 till 120 cm och för säkerhetens skull tog jag fem tallar som var en del mindre. Jag bar detta till kärran, åkte med hem och satte dem provisoriskt på sina framtida ställen där jag hade förberett och grävt rymliga gropar, tagit bort stenar och förbättrad jorden. Efter detta var jag trött och styv och slutade mitt bökande den dagen, kvällen var också framme. Jag hade gått sju och en halv kilometer på en riktigt obehaglig terräng.
Dagen efter, en söndag, värnade jag om plantorna, spädde på lite sand och planteringsjord på och slog ner bambuspinnar för att binda plantorna vid. Samma dag beskar jag många ekar för att nu var rätt tid för det. Sen var det kväll igen efter att jag hade gått runt sju km men på slätare mark en dagen innan.
Susanne jobbade på sin gamla arbetsplats alla dessa dagar och efter att hon åkte till jobbet på måndagen satte jag mig framför TVen för att veta det nyaste om coronavirusets utveckling. Nyheterna var tunga, det var en mörk skugga bakom orden och världen verkade stå framför en våda som bara fanns i historien sen generationer till baka.
Jag kände obehag, fruktan, som jag hade fram till detta varit något lyckligt befriad ifrån. Och jag fortsatte följa med. Brösthålan verkade bli för trång, det blev som det inte fanns plats där inne för allt och jag höll sannerligen på att bli sjuk. Det var som luften jag drog in inte kom fram hela vägen.
Jag vet att alla känner igen detta i olika sammanhang och om någon i diskussion skulle vidhålla att aldrig ha gjort det, då vare inte så mycket mera att prata om för att då hade sanningen lagts åt sidan. I början av nittiotalet lärde jag mig att ta itu med såna saker och sittande i stolen hemma hos mig under skogsbrynet tog jag beslutet att leva med livet.
Jag gick ut för att slutföra utförandet med tallarna som jag hade slitit upp från sina hemtrakter för att låta dem växa till min behag i min skog. De hade inte heller haft framtid där som sagt var i början.
Jag hade med skottkärran som var laddad med sand och planteringsjord, sax och snöre. Jag lade mig på knä vid första plantan, band henne vid bambuspinnarna, strök varsamt med omsorg över jorden runt om och spädde på om jag tyckte det behövdes. Jag reste upp mig och tittade på livet som jag hade försökt göra mitt bästa för så det kunde trivas så bra som möjligt i den miljö som jag hade valt för det att leva i.
Jag kände hur brösthålans volym hade vuxit igen och luften gick så lätt och utan hinder längst ner i lungorna och jag kände så väl att jag inte var sjuk. Jag kände hur luften smekte varsamt inuti mina lungor i varje inandning. Jag hade värnat om livet i min omgivning, livet som vi människosläktet har börjat ruinera så häftigt att det är på bristningsgränsen. Samtidigt värnade jag om mig själv.
Jag hade kunnat hoppa över att berätta om promenaden i skogen tillsammans med Jonas och en hel del annat som jag har sagt här för att uttrycka mig om sakerna. Men under våran promenad i min lilla skog gick diskussionen, utan att vi tänkte på det, ut på att värna om livet bakom våra hus för att vi vet båda att det påverkar vårat mående och livskvalité.
Det vare inte als för alla människor att bekämpa svårigheter på samma sätt och jag gjorde efter allt lyssnande på nyheter om coronaviruset, även om det var alldeles fantastiskt för mig. Var och en måste hitta sin väg för att leva livet vidare tillsammans med livet.
