Det goda samtalet
För några veckor sedan var Susanne hos en näringsexpert som gick igenom en hel del med henne och rekommenderade henne bland annat att ta daglignen in c-vitamin. Jo, men hon sa att hon åt appelsiner nästan dagligen. Då svarade experten att om hon skulle få tillräckligt med c-vitamin från appelsiner behövde hon äta kanske upp till 50 styck dagligen på grund av att jorden var numera så utarmad att det inte var längre mera att ha från en apelsin. (Kanske överdrev han lite för att lägga vikt vid örden)
När Susanne komm tillbaka och berättade detta för mig tyckte jag det vara så lätt att förstå att jorden var utarmad, men skulle jag förklara det i tal eller i skrift, då skulle jag inte kunna göra det. Som jag har sagt tidigare är jag inte vetenskapsmannen, men jag får ofta aningar om olika saker som senare bekreftas plötsligt. Så tror jag det är för många, både kvinnor och män. Men vetenskapsmannen kan argumentera och stå för sin sak.
En elektriker ringde upp mig i mitten av mars och meddelade att han skulle komma på bestämd tid dagen efter för att stutföra ett projekt.
Dagen efter på bestämt tid knackades det på ytterdörren och ute stod en gubbe, rätt som jag själv, utan att han var något yngre. Jag hade aldrig träffat honom tidigare. Vänlig var han men vi hälsades inte med att skaka hand, kändes ändå som vi båda hade viljat göra det. Han gick rakt på sak och gjorde sitt arbete på kort tid.
Av en god vana bjöd jag på kaffe och julkaka som han tacksamt tog emot. Vi satte oss ner vid matbordet, inte alls för nära varandra. Han fick syn på de 16 vindkraftverken på Kilsbergen där de ses allihopa, just där utsikten är mest öppen mellan två skogsdungar mot väster. Där var de nu rakt framför honom sett genom västfönstret. Det ledde vårat prat till elektrisitet, ren luft, till naturen och coronasjukdomen och att naturen verkade visa näven mot girig mänsklighet.
Vi tyckte märkligt hur påhittig människan er när det kommer fram till att tvinga fram av den så mycket avkastning som möjligt, så mycket att den ropar efter barmhärtighet. Att tänka sig, sa elektrikern, att vid naturliga omständigheter kan ett apelsinträd producera en viss mängd apelsiner, men nu lyckas människan tvinga fram tio gånger så mycket av ett träd, och större apelsiner också, med mycket gödsling och kanske några kemiska ämnen som vi vet ingenting om.
Märkligt! Igen kom talet om apelsiner.
Han berättade att han hade tänkt på att investera i solpaneler på sitt tak hemma, men "gumman min är emot det", sa han. Han sa att de var över ens i det mesta, bara i allt, men i detta sammanhang hade de olika åsikter. Ändå hade de väl råd med att investera i detta enligt honom.
Så pratade vi om förnöjsamhet, att vara nöjd med sitt. Vi var förvånade över så många människors oro som far världsdelarna emellan i sökande efter glädje och lycka, tänkande ingenting alls om den värld som vi kommer till med att lämna över till framtiden när vi slutligen somnar in. Han pratade om att han och hans gumma hade det mycket fint, att de inte var i behov av något mera än de redan hade och så vidare. Han talade vackert om gumman sin. Jag tyckte likadant. Vi var måttligt gammaldags båda två, förnöjsamma, och vi kände igen oss i varandra.
I dessa rader gav jag elektrikern ordet för det mesta men diskussionen var bådas. Jag bladdrar så mycket om mig själv och jag tycker behagligt att låta en annan man bekräfta mina åsikter.
Han såg på klockan och reste upp sig från stolen. Han skulle vara på ett annat ställe om några minuter, var redan något försenad, men sa att han ville sitta här ett bra tag till, vi hade haft så behaglig diskussion. Jag var härtligt överens med det. Vi såg på varandra och sa adjö med att skaka hand.
Han åkte iväg till nya projekt och jag tvättade händerna och spritade mig efteråt. Jag gick också till mina projekt och tänkte som så att innehållet i våran diskussion hade i första hand handlat om behov av mera dygd och gott uppsåt, begrepp som ty värre hade sjunket så mycket på värderingsskalan i överbefolkad och girig värld.
DET ÄR VI, JAG OCH DU
Í sænskum sjónvarpsþætti frá í febrúar, um kórónavírusinn, spurði þáttastjórnandinn prófessor í veirufræði við sænskan háskóla spurningar með nokkurn veginn þessum inngangsorðum:
Dýrum er haldið föngnum við viðbjóðslegar aðstæður, meira að segja friðlýstum dýrum. Er mögulegt að náttúran sé að slá til baka, að hefna sín á okkur mannólkinu?
Prófessorinn svaraði meðal annars með þessum orðum:
Það er mjög góð spurning sem þú spyrð. Alþjóða heilbrigðismálastofnunin hefur lýst yfir neyðarástandi ekki minna en sex sinnum á síðustu tíu til ellefu árum og í öll skiptin er orsökin vírus. Við erum mjög margar manneskjur á jörðinni akkúrat núna og við breiðum úr okkur og ryðjum öðrum tegundum úr vegi. Við getum kannski sagt að náttúran sé að hringja viðvörunarbjöllu og segja -halló manneskja, þú mátt róa þig niður dálítið.
Þagar þáttastjórnandinn bar fram spurninguna get ég lofað að ég hallaði mér fram í stólnum og hugsaði; hverju kemur vísindamaðurinn til með að svara.
Þessi spurning hefur vakað með mér í mörg ár ásamt fleiri tilvistarspurningum, en ég hef farið varlega með þær alla tíð og hugsað sem svo að þetta er vandmeðfarið. Geti ég ekki staðið fyrir máli mínu með rökum er ég bara sérvitur, hjátrúarfullur og skrítinn -sem ég auðvitað er. En svo fékk ég stuðning frá hámenntuðum vísindamanni.
Árið 2009 hringdu þau dóttir mín og tengdasonur sem búa í Stokkhólmi og þau töluðu við okkur Valdísi bæði í sama samtali. "Hvað er í gangi núna?" hugsaði ég, það hlaut að vera eitthvað mikilvægt fyrst það var stofnað til símafundar um málið, þeim fyrsta og og kannski þeim eina sem ég hef verið þátttakandi í.
Og svo fengum við Valdís að heyra að fjórða barnabarnið væri á leiðinni.
Þetta barnabarn mundi verða lang yngsta barnabarnið mitt og ég man ennþá vissa hluti mjög vel sem runnu í gegnum huga minn og bærðust innra með mér þegar ég heyrði þessa frétt. Ég fann mig sem fullorðnari og þroskaðri mann en ég hafði gert þegar ég heyrði um að fyrstu barnabörnin þrjú, börn Valgerðar, væru á leiðinni. Í fyrsta lagið varð ég mjög glaður að heyra þetta en við hlið við hlið, þétt saman, var það tvennt sem stóð hæst og ekkert, ekkert annað var áþreifanlegt um stund. Þessi atriði voru gleðin yfir að Rósa og Pétur væru að fá fyrsta barnið sitt, og svo hitt;
hvernig kemur veröldin sem við lifum í til með að taka á móti og taka höndum um þetta barn?
Þessa spurningu lifi ég með innra með mér enn i dag og hvernig veröldin sem við lifum í komi til með að taka á móti og taka höndum um öll heimsins börn. Það erum við sem erum orðin fullorðin og ábyrg sem stjórnum því og enginn annar.
ÞAÐ ERUM VIÐ, ÉG OG ÞÚ.
What do you want to do ?I ett TV-program om coronaviruset som visades i februari ställde programledaren en fråga till en professor i virologi vid ett svenskt universitet, en fråga med någorlunda denna inledning:
Djur hålls fångna vid vidriga förhållanden, till och med fridlysta djur. Är möjligt att naturen är att slå tillbaka, att hämnas på oss människor?
Professorn svarade bland annat med dessa ord:
Det är en mycker bra fråga som du ställer. Världshälsoorganisationen har utlyst nödlege inte mindre än sex gånger på de sista tie eller elva åren och varje gång har det orsakast av ett virus. Människan har brett ut sig, vi är jätte många människor på jorden just nu och konkurerar med och röjer andra arter ur vägen. Vi kan kanske säga att naturen ringer en varningsklocka och säger; hallå människa, du får lugna ner dig lite grann.
När programledaren ställde frågan kan jag lova att jag lutade mig framåt i stolen mot TV-en och tänkte; hur kommer vetenskapsmannen till med att svara denna fråga.
Denna fråga har varit aktiv i mig i många år samt flera existensiella frågor, men jag har varit något försiktig med dem och tänkt som så att detta är ett problematiskt område. Kan jag inte argumentera för saken är jag helt enkelt excentrisk, vidskeplig och konstig (som jag givetvis är). Men sen fick jag stöd i just i denna fråga från en högt utbildad vetenskapsman.
År 2009 ringde min dottet och svärson som bor i Stockholm och de startade ett telefonmöte med mig och min fru. "Vad handlar det om"? tänkte jag, det måste vara något viktigt först det hölls ett telefonmöte i frågan, det första och kanske det enda som jag har varit involverat i.
Sen fick vi veta att det fjärde banrbarnet var på gång.
Detta barnbarn skulle bli mitt mycket yngsta barnbarn och fortfarande kommer jag väl ihåg vissa saker som gled genom mitt sinne och rördes inuti mig när jag fick höra denna nyhet. Jag kände mig som en vuxnare person än jag hade gjort när jag fick höra om mina tre första barnbarn, barnen till min äldsta dotter, när de var på gång. För det första blev jag mycket glad att höra detta, men tätt sida vid sida var det två saker som stod högst och ingenting, ingenting annat var påtagligt en stund. Dessa två saker var glädjen över att min yngsta dotter skulle få sitt första barn, och sen det andra;
hur kommer världen som vi levar i att ta emot och och ta hand om detta barn?
Denna fråga lever inom mig ännu i dag och hur världen som vi lever i kommer till med att ta emot och ta hand om alla världens barn. Det är vi som är vuxna och ansvariga som styr det och ingen annan.
DET ÄR VI, JAG OCH DU.
