Nästa etapp redan undertäcknad
I förrgår skrev jag om mina solpaneler men jag har vetat att den etappen endast är början på ett större mål. För att komma vidare måste jag tänka på mitt bilägande för att jag, som och alla andra som har avkommlingar, måste se över den saken helt seriöst. Jag har för min del tre valmöjligheter. Det första är att flytta till en tätort där jag helt enkelt inte måste ha bil. Det andra är att investera i en bil som är renare än min gamla bil. Det tredje är att inte göra någonting alls.
Sista valmöjligheten kom inte på tal för min del och då var två kvar. Av de två möjligheterna har jag redan bestämt mig. Jag har gjort en affär. Egentligen var denna affär lite som ett äventyr som pågick en halv vecka. Jag var på väg till en bilfirma i norra Örebro där jag hade bestämt mig för att köpa en elbil, en bil som hade gott om plats för deras fötter som skulle sitta i baksätet och 40 mil skulle den dra på ett battery på bästa väglag och vid bästa omständigheter över huvud.
När jag hade kvar att åka rakt fram cirka 300 meter till bilfirman svängde jag mycket plötsligt till vänster utan att det hade funnist en tanke på det, det bara var en ögonblicklig handling som gjorde mig själv förvånad.
Där gick jag in på en annan bilaffär och så gott som raka vägen fram till denna bil. Tre dagar senare undertäcknades en ordersedel om privatlysing på exakt en likadan bil och denna på bilden. Denna bil har inte lika stort utrymme för passagerarnas fötter i bakseten men ändå kan jag väl sitta där själv men det beror dock på hur stor människa sitter rakt framför mig. Men vad med det? Jag kan komma ihåg att en gång under året ha haft en passagerare i baksetet i min bil. Och knappt 40 mil skulle den dra under de allra bästa omständigheterna. Varför i hela världen skulle en 79-åring behöva köpa en bil som kan ta en flock storskankade mäniskor i baksätet?
Storsintheten kan vara nära -också hos mig. Jag hade en väldig tur att det blev vänster kurvan. Månadshyran av denna bil är kanske en tredje del av den ökade boendekostnad om jag lämnade huset här i Kräcklingesocken. Den kommer också att kosta mig nära 25 % mindre i månaden än bilen som jag var på väg att köpa. Största delen av elen på denna bil förmodar jag att jag får från mitt eget tak under sommarhalvåret.
Jag sitter vid ett fönster mot öster medan jag skriver denna blogg och har utsikten som vi ser på bilden. Så var det också när jag skrev bloggen därförinnan. Den färskaste lövfärgen har börjat blekna lite, men det påverkas faktiskt av soljuset timme för timme, och svag trötthet hos träden har börjat bli synlig. Dessa träd har också visat sitt mest dyrbara och vackra i flera månader. Äldre män som arbetade i en pytteliten byggaffär på norra Island för några årtionden sedan pratade ibland om ädelved. Träden där utanför mitt fönster är ädelträd.
Vissa av dem har ett tät lövverk och vissa har stora lövblad och en del av dem bär bådadära. De är ovärderliga vid att rensa luften vi drar ner i lungorna och de är oundvikligt nödvändiga för att produsera syret som ger oss möjligt att leva våra liv. De är allt gott värda av mig. De har givit mig oräkneligt många så fina stunder på altanen bakom huset i sommar och många tidigare somrar. De är mina vänner och de vackraste konstverken som jag har möjlighet på att ha framför mina ögon här hemma.
Det är lätt att dra in luften i deras närhet. Jag hoppas att vi som skall vara ansvariga för så mycket här på jorden lyckas att ta ansvar för att våra unga avkomlingar inte behöver sedermera bära på ett tungt lidande under svårigheterna vid att dra andan i en brännhet och skadad värld.
"Solkraftverket" på mitt tak
Det var tidigt våren 2020 som jag höll på att städa på tomten här framför huset efter att yrkesmän hade varit uppe på taket och installerat solpaneler. Jag var lite mallig över mina solpaneler och initiativet med att slutligen ha drivit i att göra denna dröm till verklighet. Jag hade ingenting emot att vara på denna sida av huset när folk gick förbi och ville så gärna höra kommentarer.
Men det blev inga kommentarer, det var som ingen såg vad jag hade gjort, inte förrän efter ett tag när en man som bor i trakten gick förbi och hälsade muntert. Sen nämnde han att jag hade blivit den första i trakten med att investera i solpaneler. Jag fick lite "wow" känsla för att nu hade någon uppmärksammat mitt initiativ. Där näst frågade han hur många år det skulle ta tills jag hade fått tillbaka pengarna som investeringen hade kostat mig.
Jag gav honom ett egendomligt svar, nämligen att det inte intresserade mig. Jag sa däremot att jag hade haft pengarna för att betala detta kontant och att jag förväntade mig att det skulle sänka boendekostnaden upp till 600 kronor per månad. Ja, han sa att så kunde man också tänka, men på grund av att jag vet att han jobbar med företagsekonomi var hans fråga helt naturlig.
Vidare sa jag till honom att jag hade några barnbarn och barnbarnbarn som jag ville ta hänsyn till. De flesta av dem vare fortfarande så unga att de inte kunde delta i att ta ansvar i miljöfrågor. Jag ville visa dem ännu större hänsyn än dem som hade blivit så pass gamla att det vare rymligt att kräva ansvar av dem. Jag märkte väl på hans röstläge att han förstod mig.
Lite efter detta samtal fick mitt solkraftverk på taket auktorisering och jag njöt av att på produtionsmätaren läsa siffrår som var ännu högre än jag någonsin hade förväntat mig.
Jag kan inte alls säga att mitt solkraftverk på taket är någon "gårdsprydnad", men om det kan vara en miljards bråkdel av promille i att göra världen mera bebygglig för mina barnbarn och barnbarnbarn -plus alla andra av världens barnbarnbarn, då är det allt värt. Så är det också en annan historia att jag sitter mycket sällan på en stol utanför huset och glor upp på taket. På det sättet stör detta mig ingenting.
I sammanhanget med denna installering träffade jag intressanta och roliga människor. Till exempel mannen som jobbade med och styrde arbetet på taket. I en kafferast stod han på sina fyra på golvet i vardagsrummet och beundrade en motorcykel som Susanne hade gjort av lego. Han är nämligen en mc-man. Av stor hänsyn ville han göra detta utan att röra vid något.
Mannen som kom för att auktorisera arbetet minns jag också så väl. Det var under den tiden när folk inte längre fick skaka hand med varandra. Det goda samtalet som vi hade över en kopp kaffe suddade ut det sista tveksamheterna om jag hade gjort rätt eller inte med min investering. Så sannerligen skakade vi hand med varandra när han åkte.
