Guðjón Björnssons svenska blogg

"Solkraftverket" på mitt tak

Det var tidigt våren 2020 som jag höll på att städa på tomten här framför huset efter att yrkesmän hade varit uppe på taket och installerat solpaneler. Jag var lite mallig över mina solpaneler och initiativet med att slutligen ha drivit i att göra denna dröm till verklighet. Jag hade ingenting emot att vara på denna sida av huset när folk gick förbi och ville så gärna höra kommentarer.

 

Men det blev inga kommentarer, det var som ingen såg vad jag hade gjort, inte förrän efter ett tag när en man som bor i trakten gick förbi och hälsade muntert. Sen nämnde han att jag hade blivit den första i trakten med att investera i solpaneler. Jag fick lite "wow" känsla för att nu hade någon uppmärksammat mitt initiativ. Där näst frågade han hur många år det skulle ta tills jag hade fått tillbaka pengarna som investeringen hade kostat mig.

 

Jag gav honom ett egendomligt svar, nämligen att det inte intresserade mig. Jag sa däremot att jag hade haft pengarna för att betala detta kontant och att jag förväntade mig att det skulle sänka boendekostnaden upp till 600 kronor per månad. Ja, han sa att så kunde man också tänka, men på grund av att jag vet att han jobbar med företagsekonomi var hans fråga helt naturlig.

 

Vidare sa jag till honom att jag hade några barnbarn och barnbarnbarn som jag ville ta hänsyn till. De flesta av dem vare fortfarande så unga att de inte kunde delta i att ta ansvar i miljöfrågor. Jag ville visa dem ännu större hänsyn än dem som hade blivit så pass gamla att det vare rymligt att kräva ansvar av dem. Jag märkte väl på hans röstläge att han förstod mig.

 

Lite efter detta samtal fick mitt solkraftverk på taket auktorisering och jag njöt av att på produtionsmätaren läsa siffrår som var ännu högre än jag någonsin hade förväntat mig.

 

 

 

Jag kan inte alls säga att mitt solkraftverk på taket är någon "gårdsprydnad", men om det kan vara en miljards bråkdel av promille i att göra världen mera bebygglig för mina barnbarn och barnbarnbarn -plus alla andra av världens barnbarnbarn, då är det allt värt. Så är det också en annan historia att jag sitter mycket sällan på en stol utanför huset och glor upp på taket. På det sättet stör detta mig ingenting.

 

I sammanhanget med denna installering träffade jag intressanta och roliga människor. Till exempel mannen som jobbade med och styrde arbetet på taket. I en kafferast stod han på sina fyra på golvet i vardagsrummet och beundrade en motorcykel som Susanne hade gjort av lego. Han är nämligen en mc-man. Av stor hänsyn ville han göra detta utan att röra vid något.

 

Mannen som kom för att auktorisera arbetet minns jag också så väl. Det var under den tiden när folk inte längre fick skaka hand med varandra. Det goda samtalet som vi hade över en kopp kaffe suddade ut det sista tveksamheterna om jag hade gjort rätt eller inte med min investering. Så sannerligen skakade vi hand med varandra när han åkte.