Är vi parasiten?
What do you want to do ?
New mailTänk er om människan är parasiten som växer utan kontroll medan Covid-19 är moder Jords imunförsvar? Luften är renare. Vattnet är renare. Naturen har börjat återhämta sig, djur har börjat smyga in i städerna. . . .”Tänk om människan är parasiten som växer utan kontroll medan Covid-19 er Moder Jords immunförsvar? Luften är renare. Vattnet är renare. Naturen har börjat återhämta sig, djur har börjat smyga in i stederna. . . .”
Det är annan dag påsk och det var Susanne som hittade detta på FB och läste det för mig. Jag bad henne skicka det till mig och sen bytte jag plats och började skriva. Det har nu tagit mig två veckor att skriva, tänka efter och förändra.
Mina sista bloggar har i stora drag varit upprepningar om just det samma, bara med lite förändrade ordalag och namn, och det har handlat om att leva livet nestan enbart inom mina egna tomtgränser.
Det finns siffror om det att år 0 har jordens invånare varit 300 miljoner och att år 1500 har de varit 500 miljoner. Detta är obekreftade siffror och blir sannolikt alldrig bekreftade, men dessa siffror är ändå använda av stora namn. År 2010 var vi ungefär 6800 miljoner, eller 23 gånger flera än år 0, och många av oss har enorma krav.
Den levande naturen och Jorden hinner inte med att skaffa och ber om barmhärtighet. Men i vårt högmod och girighet pratar vi inte med dem.
Skall jag skriva något om detta och förmoda att någon lyssnar på mig och lägger märke till det jag säger, behöver jag faktiskt läsa i ett universitet i några år. Men så kommer jag sannolikt inte att göra.
Jag skrämmdes ofta av stormarna som slog hänsynslöst mot fönstren och bar med sig sand från öknar som låg intill mina barndomstrakter, så att efter årtionden var fönsterrutorna tunnare in till mitten än de var under fönsterlisterna.
Jag har inte aning om vem är författaren till orden i början av denna blogg, jag tyvärre lade inte märke till det, men det är just så som vetenskapsmännen gör. Men från min synvinkel borde vi begrunda detta. Jag hoppas det blir flera bloggar av detta slag som jag skriver nu i närmaste framtiden.
Jag tror, men är mera säker på, att medan folk bodde mera ostört i naturens famn befriad från nutidens oväsen, mobiltelefoner och komplexta elektriska grejer av många slag, samt oändlig mängd information, att då kände folk mera intuitivt än vi gör i dagens läge.
När jag skriver mina bloggar skriver jag ofta utifrån detta. Så när vetenskapen är över ens med mig blir jag på visst sätt glad, men kan ändå göra mig skraj som min fars mössa gjorde för ungefär 70 år sedan.
Livet på landet våren 2020
Det är tisdagsmorgonen 7 april. Det är en molnig morgon och nära åtta grader varmt. Gårdagen var alldeles en underbar dag med värme upp till 17 grader eller så.
Denna bild av min lilla villa under skogsbrynet i Kräcklingesocken är tagen den 20 maj förra året. Lövverket hade då för det mesta slagit ut och miljön kommit i den boning som jag älskar mest, när altanen är som en lyxig hotellplats och strövandet bland de lummiga kronorna är som att vara i fjärran länder. Bara att skriva detta gör värderingen ännu klarare och ljuvligare.
Denna bild av lönnarna och närmast en ek var tagen två veckor senare. Hela denna linje vid stenmuren hämtade jag in i skogen för tio till tolv år sedan och var speciellt tänkt för att lugna för västanvindar. Rakt framför huset är dock en fri utsikt mot väster till Kilsbergen. Dessa träd klarade väl att flyttas och varje vår, just under dessa dagar som vi upplever nu, har jag börjat följa med knopparnas utveckling. Det har jag också börjat göra nu i år och det ser riktigt bra ut, lovar en bra tillväxt kan jag påstå.
När jag gör detta tycker jag som jag kollar hur jag har lyckats med att utföra mina arbeten och jag känner som jag har lyckats väl. Att flytta ekar är inget att leka med men det var som denna ek var tacksam för att få flytta, mitt innifrån skogen och få en nästan milsvid utsikt. Allra första åren bar jag vatten på dessa träd i trädgårdskannor, totalt tonnvis på varje träd och i första hand på kvällar. Jag vattnar inte träd som jag tycker om med iskalt vatten från en slang.
Denna hästkastanj bar jag ut från en trädgårdsaffär i Örebro för kanske fjorton år sedan. Hon var lite lägre än jag och vacker var hon, mycket vackrare än jag. Hon var så vacker att folk jag som mötte i huvudingången sade "wow", vilket vackert träd. Oj, men hur mallig jag var. Hon kostade denna kastanj men jag ångrade mig inte. Pengar är ingenting när man är förälskad. Hon fick mycket omsorg och i år blir hon sannolikt dubbelt så hög som huset.
Och i tidig ålder blev kastanjen könsmogen och på sensommaren låg blänkande och fina kastanjer på marken men aldrig i så rikliga mängder som förra året.
För drygt en vecka sedan sådde jag åtta av dessa kastanjer i fin planteringsjord i lite större blomkrukor. Jag försökte göra det med omsorg och eftermiddagssolen omfamnade oss, kastanjerna och mig, och Susanne som läste en bok på altanen nära kastanjmamman som nu bär stora och glänsande knoppar som verkar helt beredda att klä trädet i sitt täta lövverk.
Jag drog jorden varsamt över kastanjerna även om de är stora och hårda. Sen satte jag krukorna i ena pallkragen där pumporna växte förra året, vattnade och såg nöjd över det gjorda. När jag sår för pumporna senare får jag flytta på blomkrukorna men jag vet inte helt ännu var de hamnar och hur jag gör. Men i alla fall tänker jag sätta två av dem till prydnad på altanen. Jag hoppas också att två av dem hamnar på altan i Stockholm.
Nu är kastanjerna väl skyddade där under plastduken. Men vad exakt händer nu på en centimeters djup under plastduken vet jag inte, men jag jag vattnar måttligt och lyfter lite plasten för att se om något har börjar hända.
Solen som vi här på landet förväntade oss att den skulle kika ner till oss av och till denna morgon har inte gjort det. Det blåser lite och är lite ruskigt men dock skall det bli tretton grader varmt. Det blir inte frukost på altanen denna morgon men frukosten blir härlig ändå.
