Resan norrut
Jag sitter i ett tåg som nyss åkt från Kristinehamn på väg norrut genom Värmland med slutstation i Mora. Där skall vi stiga ombord på inlandsbanan. De närmaste dagarna kommer resan att ligga långt norrut, längre norrut än jag någonsin har kommit i verkligheten. Jag har hit in tills bara gjort det i mina drömmar.
Vid min sida sitter Susanne, kvinnan som har blivit min livskamrat. På många sätt är vi lika. Det är till exempel därför som vi nu är på en resa tillsammans norrut. Det har varit min dröm i åratal och under många år har hennes resor just legat till norra Norrland, gärna till trakter där som är på gränsen till rena obygder. Jag hade inte aning om att detta var hennes intresse när vi först började träffas men så var det ändå i all sin enkelhet.
Vi har det gemensamt att kunna sitta tystlåtna eller i tysthet röra oss på dessa områden. Tystnaden skrämmer oss inte och att träffa vårt eget inre gör oss inte oroliga. Dessa omständigheter helt enkelt ropar på oss att vara med. Susanne är min absoluta vän.
Hon bär på egenskaper som jag gärna vill förstärka i min egen personlighet. Hon dömer inte men hon kan bli förvånad. Hon är så långt ifrån att prata illa om men hon kan bli sårad. Hon vill hjälpa dem som har kommit i underläge i livet och är förvånad över att tidigare i livet ha valt ett industriellt arbete. Hon kan hjälpa människor med sina fysiska behov som jag inte alls skulle kunna göra och sen säga till dem att de är intressanta, roliga, fina, vackra eller vad det nu kan heta. Hon kan säga något som lyfter för stunden en trött människa från det livsöde som hon eller han har utsatts för och upp till något mera uthärdligt. Allt detta måste göras säger Susanne och så gör hon det.
Och just därför håller hon på med att fortfarande vidareutbilda sig till denna hjälp. Att vara människorna till hjälp som har kommit till livets slutskede, det är hennes kallelse. Detta kan ingen enbart utbilda sig för, egenskapen måste också finnas hos människan. Då blir det som hon lär sig till hennes arbete och kallelse. Där är vi lika. Mitt arbete sista tjugotvå åren har inte bara varit ett arbete, det har också varit min kallelse.
Jag kan inte lura Susanne. Ingen kan lura henne. Där har hon det sjätte sinnet. När jag inte tycker om något och är riktig bestämd att dölja det, då lyckas jag inte. Då säger hon helt enkelt; Gudjon, du vet att du inte kan lura mig. Och jag kan inte det mera än någon annan.
En riktigt tidig morgon för en månad sedan tänkte jag på vår Norrlandsresa sittandes på altanen bakom huset hemma. Då dök upp dessa tankar. Senare satte jag dem i ord som jag nu delar.
Nu fortsätter vår resa norrut genom Värmland det sköna. Förmodligen hör jag av mig igen om resan. Jag har redan presenterad reskamraten.
