På en helig mark
Årets kortaste dag är förbi och julen är på ingång. Det är leverkorv till havregrynsgröten på morgnarna vilken håller mörkret borta med hjälp av olika slags hemmaodlade bär. Det är fattigt med snö men marken är frusen. Fåglarna är trogna till maten de får och med ekorrens hjälp är de snabba at äta upp det de får. Visserligen gör detta utsikten från matbordet levande.
Vad skall jag så göra till jul? För några veckor sedan hade jag tanke på att förmodligen åka till Island och fira jul på Västmannaöarna tillsammans med min dotter med familj, men den tanken höll jag hemlig. Det vr lika bra det för att som jag ser det är inte tider för något resande. Jag kommer att åka till Stockholm i morgon, dagen före julafton. Jag gillar inte munskydd men det får jag ändå acceptera och stol får jag på tåget där ingen sitter vid min sida. Susanne kommer att fira jul tillsammans med sina söner och deras familjer i Eskilstuna.
Frå Stockholm kommer jag om några få dagar tillbaka till landet där jag har spridit rötter på det sättet jag aldrig trodde att skulle bli. De rötterna är fasta som ekens rötter. Eken är så rotfast att som en liten planta är svårt att slita upp den om inte över huvud omöjligt.
Det var en dag under JAS månaderna i höstas, juli-augusti-september, månaderna som skall vara bästa för att klippa till och snygga många träd. Jag var ensam hemma. Den dagen hade varit för mig det ena provet efter det andra och ingenting gick väl för mig långt fram på dagen.
I eftermiddagen tog jag ett beslut, nu skulle jag bekämpa spöket som ville mig illa. Jag tog min sekatör och strövade ut i skogen där jag visste om många plantor och små träd som jag tyckte behöva min hjälp. Det var just rätta tiden. Jag gick till första plantan och snyggade till den. Jag såg åckså att den hade konkurenter som ville äta av samma bord. Jag lade mig på knä för att ta bort dessa konkurenter. De kan bli så otroligt många. Medan jag klippte bort dem, den ena efter den andra, såg jag hur myrorna började krypa på mina byxor och snart skulle en del av dem börja ta sig under min skjorta. Så var första plantan färdig, jag reste upp mig, skakade livet av byxorna och gick vidare.
Det var fullständigt stilla i skogen och jag betraktade trädstammarna och mindes en diktrad där det talas om att "livet sjuder bakom barken". En och en annan fågel flög tystlåtet förbi, stora skalbaggar tog sig sakta fram lite tvärs och kurs på en stig, myrorna kom lika fort och jag stannade och ville upp mina ben. Jag höll på med plantorna, flera än jag hade anat, och de fick på sig bättre form. Så småningom uppmärksammade jag mera och mera hur livet brusade tystlåtet allt omkring mig och jag fick vara med i det. Jag kände mig hjärtligt välkommen. Jag var en fullgiltig deltagare i livet i skogen.
Dagens motgångar var bortblåsta och det var som de aldrig hade funnits. Jag befann mig på en helig mark och ville inte alls tillbaka till min bostad som jag såg i skymundan en kort bit borta. Inte förrän mörkret hade blivit så tät att jag inte skulle kunna fortsätta arbetet.
Jag har hittat dessa heliga marker lite över allt. Här hemma hos mig, i isländska bergskädjor, i norrländska skogar där människans oväsen är långt borta, där vidder plötsligt öppnar sin famn, och på tystlåtna fjällvägar. Det är bara att ge sig hän tillvaron utan vilkor och då blir platsen helig. Det behövs så litet bara att det är vilkorslöst till den närmaste naturen och till världsaltet. Ge fåglarna sin mat, ekorren med. Ge igelkotten. Plocka bort stenen som står i vägen för en ståtlig trädptlanta och sätta planteringsjord i gropen. Det behöver inte vara så storvulet. Det storvulna bara står i vägen. Så skadar inte att lägga märke till stjärnhimlen.
En man heter Richard Foster och han är författare och teolog, född samma år som jag. Han skrev en recension om en bok som heter DET INRE LJUSET och är skriven av en man som heter Thomas R Kelly. Foster skrev följande i sin recension:
"Jag kommer än i dag ihåg den regniga februarimorgonen för många år sedan på en av Washingtons flygplatser. Som vanligt hade jag tagit med mig material att läsa för att på ett bra sätt använda lediga stunder. För första gången i mitt liv öppnade jag Thomas Kellys DET INRE LJUSET.
. . .där stt jag ensam på flygplatsen och såg hur regnet slog mot fönsterrutan. Tårar rann över mina kinder och ner på min överrock. Jag var på helig mark, stolen jag satt på var ett altare. Jag skulle aldrig mer bli den samme. . ."
Inte har jag kommit så långt att kunna se en flygplats som en helig mark, men efter att ha läst denna recension för många år sedan i en bokaffär i Örebro, då köpte jag boken DET INRE LJUSET och läste den. Nu känner jag att jag bör läsa den igen
Jag önskar er som detta läser god jul och gott nytt år. Må det inre ljuset nå att lysa bland oss alla i denna jul, framåt vägen också, nu och alltid. Och god jul också till alla andra som inte läser detta.
Nöjd med mitt initiativ
Jag var hos Volvo i Örebro för ungefär fyra veckor sedan och hämtade en ny bil. För mig är det en hel del att investera i en ny bil, även om det är en liten bil. Liten men inte pytte liten. Denna affär har tagit plats i mitt huvud i tre eller fyra år, till och med mera. Jag har skjutit upp, väntat lite till, väntat på nya uppfinningar och bara nämn det, men i första hand har jag varit håglös. Men jag har hela denna tid varit säker på att detta skulle jag komma att göra. Det handlar om mitt samvete.
Affären fullföljdes med att jag skrev på otroligt mycket papper som krävdes för att leasa en bil. Men det var inte bara det. En elbil kräver en ny kunskap, i alla fall för mig. Hon hade mycket tolamod säljaren när hon försökte få mig att förstå en del av detta. Till slut kände jag mig ganska snurrig och jag tittade mot porten jag snart skulle köra genom för att komma ut. Vi var färdiga för den här gången och jag sa; Pethra, vill du köra ut bilen för mig. Det var så sälvklart och så körde hon ut bilen utan att skratta åt mig. Där satte jag mig bakom ratten och åkte iväg hem, lite skamsen för att inte köra ut själv.
Jag hade ofta provkört elbilar under de håglösa åren men nu var det helt annorlunda. Vilken grej Björnsson! Om några kilometer åkte jag av motorvägen mot röda bostaden på landet. Då kom heljusen automatiskt på och lite senare kom en bil från andra hållet och halvljusen kom på. Nöjd med mig själv bankade jag livligt med fingrarna på ratten och tänkte att nu behöver den motsatta traffiken inte längre blinka för att få mig att sänka till halvljus. Växellådan automatisk, saunden i radion visserligen underbar även om jag valde i första hand tystnaden på vägen hem. Navigatorskärmen är stor och så väl synlig och säljaren kopplade min mobil in på systemet. Inte dåligt det!
Om någon frågar vad festen kostar kommer jag att säga att jag inte bryr mig om det. Jag har varit lite i försvar angående kostnaden men jag har släppt det. Jag som morfar, gammalmorfar -och invånare på moder jord vill helhjärtat delta i att lätta under med dens tillfrisknandeprocess, vara lite en vis man. Jag är snart åttio år gammal men på väg hem var jag riktigt lycklig, jag hade gjort det! och jag kände mig långt under min ålder. Och en annan sak; detta är inte den "manvänligaste" bilen jag har haft, detta är den mycket "manvänligaste". Det kanske påverkar mig i denna sak att jag är mycket nöjd med mitt initivativ.
Några slutord. Jag tittade för ett antal år sedan på ett TV-program om Samer och där pratades bland annat med en yngre renskötare. Utan att använda exakt hans ord tror jag att jag kan dela det han menade i en viktig sak: Vi har jorden endast till låns och vi bör lämna tillbaka den så som vi tog över den.
Ordförklaring: En manvänlig bil betyder en bil som värnar om sin förare och passagerare.
