På en helig mark
Årets kortaste dag är förbi och julen är på ingång. Det är leverkorv till havregrynsgröten på morgnarna vilken håller mörkret borta med hjälp av olika slags hemmaodlade bär. Det är fattigt med snö men marken är frusen. Fåglarna är trogna till maten de får och med ekorrens hjälp är de snabba at äta upp det de får. Visserligen gör detta utsikten från matbordet levande.
Vad skall jag så göra till jul? För några veckor sedan hade jag tanke på att förmodligen åka till Island och fira jul på Västmannaöarna tillsammans med min dotter med familj, men den tanken höll jag hemlig. Det vr lika bra det för att som jag ser det är inte tider för något resande. Jag kommer att åka till Stockholm i morgon, dagen före julafton. Jag gillar inte munskydd men det får jag ändå acceptera och stol får jag på tåget där ingen sitter vid min sida. Susanne kommer att fira jul tillsammans med sina söner och deras familjer i Eskilstuna.
Frå Stockholm kommer jag om några få dagar tillbaka till landet där jag har spridit rötter på det sättet jag aldrig trodde att skulle bli. De rötterna är fasta som ekens rötter. Eken är så rotfast att som en liten planta är svårt att slita upp den om inte över huvud omöjligt.
Det var en dag under JAS månaderna i höstas, juli-augusti-september, månaderna som skall vara bästa för att klippa till och snygga många träd. Jag var ensam hemma. Den dagen hade varit för mig det ena provet efter det andra och ingenting gick väl för mig långt fram på dagen.
I eftermiddagen tog jag ett beslut, nu skulle jag bekämpa spöket som ville mig illa. Jag tog min sekatör och strövade ut i skogen där jag visste om många plantor och små träd som jag tyckte behöva min hjälp. Det var just rätta tiden. Jag gick till första plantan och snyggade till den. Jag såg åckså att den hade konkurenter som ville äta av samma bord. Jag lade mig på knä för att ta bort dessa konkurenter. De kan bli så otroligt många. Medan jag klippte bort dem, den ena efter den andra, såg jag hur myrorna började krypa på mina byxor och snart skulle en del av dem börja ta sig under min skjorta. Så var första plantan färdig, jag reste upp mig, skakade livet av byxorna och gick vidare.
Det var fullständigt stilla i skogen och jag betraktade trädstammarna och mindes en diktrad där det talas om att "livet sjuder bakom barken". En och en annan fågel flög tystlåtet förbi, stora skalbaggar tog sig sakta fram lite tvärs och kurs på en stig, myrorna kom lika fort och jag stannade och ville upp mina ben. Jag höll på med plantorna, flera än jag hade anat, och de fick på sig bättre form. Så småningom uppmärksammade jag mera och mera hur livet brusade tystlåtet allt omkring mig och jag fick vara med i det. Jag kände mig hjärtligt välkommen. Jag var en fullgiltig deltagare i livet i skogen.
Dagens motgångar var bortblåsta och det var som de aldrig hade funnits. Jag befann mig på en helig mark och ville inte alls tillbaka till min bostad som jag såg i skymundan en kort bit borta. Inte förrän mörkret hade blivit så tät att jag inte skulle kunna fortsätta arbetet.
Jag har hittat dessa heliga marker lite över allt. Här hemma hos mig, i isländska bergskädjor, i norrländska skogar där människans oväsen är långt borta, där vidder plötsligt öppnar sin famn, och på tystlåtna fjällvägar. Det är bara att ge sig hän tillvaron utan vilkor och då blir platsen helig. Det behövs så litet bara att det är vilkorslöst till den närmaste naturen och till världsaltet. Ge fåglarna sin mat, ekorren med. Ge igelkotten. Plocka bort stenen som står i vägen för en ståtlig trädptlanta och sätta planteringsjord i gropen. Det behöver inte vara så storvulet. Det storvulna bara står i vägen. Så skadar inte att lägga märke till stjärnhimlen.
En man heter Richard Foster och han är författare och teolog, född samma år som jag. Han skrev en recension om en bok som heter DET INRE LJUSET och är skriven av en man som heter Thomas R Kelly. Foster skrev följande i sin recension:
"Jag kommer än i dag ihåg den regniga februarimorgonen för många år sedan på en av Washingtons flygplatser. Som vanligt hade jag tagit med mig material att läsa för att på ett bra sätt använda lediga stunder. För första gången i mitt liv öppnade jag Thomas Kellys DET INRE LJUSET.
. . .där stt jag ensam på flygplatsen och såg hur regnet slog mot fönsterrutan. Tårar rann över mina kinder och ner på min överrock. Jag var på helig mark, stolen jag satt på var ett altare. Jag skulle aldrig mer bli den samme. . ."
Inte har jag kommit så långt att kunna se en flygplats som en helig mark, men efter att ha läst denna recension för många år sedan i en bokaffär i Örebro, då köpte jag boken DET INRE LJUSET och läste den. Nu känner jag att jag bör läsa den igen
Jag önskar er som detta läser god jul och gott nytt år. Må det inre ljuset nå att lysa bland oss alla i denna jul, framåt vägen också, nu och alltid. Och god jul också till alla andra som inte läser detta.
Kommentarer
Trackback
