Det nya landet
Följande skrev jag och publicerade i januari förra året och jag publicerar det igen, av samma orsak och då, lite förändrad och anpassad till det nya året.
Nu i januari är det för mig två riktigt viktiga dagar att minnas. Den första av dessa två dagar är den 17 januari och den andre är den 25 januari. Jag har bestämt mig för att dela med mig av dessa minnen och erfarenheter förknippade med dessa dagar och jag börjar med den 17 januari.
Den 17 januari 2012 var 21 år sedan Kuwaitkriget började, samma dag började vulkanutbrott i vulkanen Hekla i Island och min svärmor fyllde 82 år. Det var också denna dag som jag vaknade på Hotell Saga i Reykjavik och tog mig en återställare men jag var där på en arbetsresa från min kommun som är belägen på det isländska norrlandet. Runt två timmar senare brast det sista som fanns kvar av mitt livs grundpelare, bägaren var full och det började rinna över. Med gråten i halsen ringde jag till ett känt behandlingshem jag ofta hade tänkt på genom många år och berättade för en främmande människa att jag inte orkade mer. Lättnaden var obeskrivlig.
Denna dag fick jag besök på hotellet av min yngsta dotter och hennes väninna. De kom för att visa sympati och medglädje i mitt beslut som verkligen var aktuellt och hade varit länge. Det lindrade skammen som är inrotad i alkoholistens liv och deras besök var också avgörande för att det bekräftade att jag var att göra det enda rätta. Även om jag var säker på det själv, behövde jag bli ännu säkrare. En eller två dagar senare åkte jag till Västmannaöarna där jag fick bo hos min äldsta dotter och hennes familj tills jag fick komma till behandlingshemmet. Jag vågade inte ta mig hem på grund av att jag var alldeles för rädd för en sak. Om jag skulle nyktra till och börja jobba skulle jag ta till baka mitt livs viktigaste beslut. Det fick bara inte hända. På Västmannaöarna satt jag gärna vid fönstret mot norr på dagarna när jag var ensam hemma, såg på eldarna i Hekla och funderade över mitt livs öde.
Nu kommer jag till det andra datumet som är den 25 januari. Då åkte jag rädd och ledsen med ett litet flygplan från Västmannaöarna till Reykjavik. Sen raka vägen från flygplatsen till behandlingshemmet tillsammans med en AA man från Reykjavik och min yngsta dotter som ville se farsan ta sig hela vägen till hemmet. Min behandling började på ett stort avgiftningssjukhus i Reykjavik med ungefär 60 inskrivna patienter i pyjamas och morgonrock. Vi väntade ett tag i en stor entré tills en sjuksköterska kom och tog hand om mig. Jag var tankfull, rädd och mycket ledsen. Sorlet hördes fram i entrén från de inskrivna. Jag tittade mycket på en tröskel jag visste jag skulle snart gå över och tänkte: När jag stiger över denna tröskel går jag över gränsen till det nya landet jag har längtat till så mycket, mycket och länge.
När jag skrev detta för ett år sedan låg på mitt nattduksbord en svensk bok, Hjärtats nycklar, av Martin Lönnebo före detta präst och biskop. Bokmärket jag använde i denna bok är ett kort av mig tagit några år innan jag gick över tröskeln mot det nya landet. Flesta kvällar jag läste i denna bok såg jag också på kortet och jag blev högst förvånad och tänkte: Var befinner han sig denna man, vad döljer sig bakom detta tagna, sorgsna ansikte och dessa livlösa ögon? Detta kort var tagit under åren jag på många svåra stunder tröstade mig med en enda sak; att solen skulle sannerligen komma upp i morgon också hur som allt skulle gå till i dag, och jag skulle överleva för att vara med om det.
Vistelsen i behandlingen under fem och en halv veckas tid var en stor sorgeperiod. Vem blir inte sorgsen som anammar det strax efter medelåldern att ha misslyckas leva livet han fick till en gåva, och att inte heller ha lyckats utnyttja de talanger som följde med i gåvan? Det nya landet visade sig vara ett gott land -ett nytt liv. Det tar tid för en medelålders människa att bli vuxen i detta sammanhang, men jag har lyckats i alla fall att bli vuxnare. Från avsats till avsats, från bergskam till bergskam fortsatte jag mot målet och utsikten blev vidare för varje förhöjning jag hade bakom mig. Resan pågår fortfarande och jag hoppas att jag lyckas fortsätta min resa till mitt livs sista dag. När jag rastar på resan och ser tillbaka över den gångna leden är utsikten vacker och klar. Mannen på bilden på bokmärket har fått ett nytt utseende och han får aldrig, aldrig börja träda spåren tillbaka.
På många sommarmorgnar när solen kommer upp silar den vackert genom lövverket mot öster utanför fönstret jag har framför mig där jag nu sitter i detta ögonblick och skriver. Nu har jag vinterkvällen utanför fönsterrutan. Jag har slutat hämta tröst i det att soluppgången kommer att äga rum i morgon också, hur som allt nog blir. Däremot kan jag beundra sommarmorgonens skönhet och njuta av att finnas och jag kan förnimma i vintermörkret att ljuset finns där trots allt. Till och med, även om jag är 69 år gammal, kan jag många kvällar önska mig att natten går snabbt för att det blir så roligt i morgon. På så sätt kan jag se ljuset i mörkret och då är mörkret inte alls svart. Det nya landet är ljusets land.
Framme i vardagsrummet sitter kvinnan som har följt mig i 50 år. Å ena sidan syr hon i en duk och å andra sidan tittar hon på skidåkning i TV. Hösten 1993 blev jag uppringd av en man som visste att jag sökte jobb och han gick rakt på sak och frågade: Gudjon, kan du tänka dig att flytta till Sverige och jobba där. Jag blev väldigt överraskad men jag tänkte inte "nej". Jag såg som hastigast på min fru och sade att mannen hade frågat om vi ville flytta till Sverige för att jobba. Jag såg på hennes reaktion att hon inte heller sade "nej". Det var inte så vanligt att ett sånt erbjudande bara föll från klar himmel, och för folk som var på väg att fylla femtitvå som vi var då, var det ännu mera ovanligt. Det var helt säkert att vi aldrig oftare skulle få ett sånt erbjudande. Det var otänkbart att säga nej till detta.
Det nya landet kom i en tvåfaldig mening, i bildspråket och i verkligheten. Vi befinner oss i ett nytt land som är den största oförväntade sidovinsten av att ha gett upp inför övermakten för tjugoett år sedan, våga att ta ett viktigt beslut och att sätta det i handling. Den 17 januari var beslutet tagit och den 25 januari var det satt i handling. För mig är januari alltid en månad att tänka tillbaka och se över de gångna åren i det nya landet. Tack till det nya landet att ha öppnat famnen mot oss och tack alla ni som har taget emot oss med omtanke och värme.
Gud
giv mig sinnesro
att acceptera
det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden
