Det goda samtalet
För några veckor sedan var Susanne hos en näringsexpert som gick igenom en hel del med henne och rekommenderade henne bland annat att ta daglignen in c-vitamin. Jo, men hon sa att hon åt appelsiner nästan dagligen. Då svarade experten att om hon skulle få tillräckligt med c-vitamin från appelsiner behövde hon äta kanske upp till 50 styck dagligen på grund av att jorden var numera så utarmad att det inte var längre mera att ha från en apelsin. (Kanske överdrev han lite för att lägga vikt vid örden)
När Susanne komm tillbaka och berättade detta för mig tyckte jag det vara så lätt att förstå att jorden var utarmad, men skulle jag förklara det i tal eller i skrift, då skulle jag inte kunna göra det. Som jag har sagt tidigare är jag inte vetenskapsmannen, men jag får ofta aningar om olika saker som senare bekreftas plötsligt. Så tror jag det är för många, både kvinnor och män. Men vetenskapsmannen kan argumentera och stå för sin sak.
En elektriker ringde upp mig i mitten av mars och meddelade att han skulle komma på bestämd tid dagen efter för att stutföra ett projekt.
Dagen efter på bestämt tid knackades det på ytterdörren och ute stod en gubbe, rätt som jag själv, utan att han var något yngre. Jag hade aldrig träffat honom tidigare. Vänlig var han men vi hälsades inte med att skaka hand, kändes ändå som vi båda hade viljat göra det. Han gick rakt på sak och gjorde sitt arbete på kort tid.
Av en god vana bjöd jag på kaffe och julkaka som han tacksamt tog emot. Vi satte oss ner vid matbordet, inte alls för nära varandra. Han fick syn på de 16 vindkraftverken på Kilsbergen där de ses allihopa, just där utsikten är mest öppen mellan två skogsdungar mot väster. Där var de nu rakt framför honom sett genom västfönstret. Det ledde vårat prat till elektrisitet, ren luft, till naturen och coronasjukdomen och att naturen verkade visa näven mot girig mänsklighet.
Vi tyckte märkligt hur påhittig människan er när det kommer fram till att tvinga fram av den så mycket avkastning som möjligt, så mycket att den ropar efter barmhärtighet. Att tänka sig, sa elektrikern, att vid naturliga omständigheter kan ett apelsinträd producera en viss mängd apelsiner, men nu lyckas människan tvinga fram tio gånger så mycket av ett träd, och större apelsiner också, med mycket gödsling och kanske några kemiska ämnen som vi vet ingenting om.
Märkligt! Igen kom talet om apelsiner.
Han berättade att han hade tänkt på att investera i solpaneler på sitt tak hemma, men "gumman min är emot det", sa han. Han sa att de var över ens i det mesta, bara i allt, men i detta sammanhang hade de olika åsikter. Ändå hade de väl råd med att investera i detta enligt honom.
Så pratade vi om förnöjsamhet, att vara nöjd med sitt. Vi var förvånade över så många människors oro som far världsdelarna emellan i sökande efter glädje och lycka, tänkande ingenting alls om den värld som vi kommer till med att lämna över till framtiden när vi slutligen somnar in. Han pratade om att han och hans gumma hade det mycket fint, att de inte var i behov av något mera än de redan hade och så vidare. Han talade vackert om gumman sin. Jag tyckte likadant. Vi var måttligt gammaldags båda två, förnöjsamma, och vi kände igen oss i varandra.
I dessa rader gav jag elektrikern ordet för det mesta men diskussionen var bådas. Jag bladdrar så mycket om mig själv och jag tycker behagligt att låta en annan man bekräfta mina åsikter.
Han såg på klockan och reste upp sig från stolen. Han skulle vara på ett annat ställe om några minuter, var redan något försenad, men sa att han ville sitta här ett bra tag till, vi hade haft så behaglig diskussion. Jag var härtligt överens med det. Vi såg på varandra och sa adjö med att skaka hand.
Han åkte iväg till nya projekt och jag tvättade händerna och spritade mig efteråt. Jag gick också till mina projekt och tänkte som så att innehållet i våran diskussion hade i första hand handlat om behov av mera dygd och gott uppsåt, begrepp som ty värre hade sjunket så mycket på värderingsskalan i överbefolkad och girig värld.
Kommentarer
Trackback
