Ja, man kan bara undra hur ljuset kan finnas
Det var en vinter och det var en kväll, juleafton, troligen 1985. Julen i island börjar klockan 18 på juleafton och då är det högtid på riktigt. Vi hade ätit julmaten och öppnat våra julklappar och jag tittade ut. Det var full måne, stjärnklar himmel och så fullständig vindstilla. De andra i familjen tittade på julprogram i TV, eller läste, så jag pratade om att åka skidor till fyren som är belägen fem kilometer norr om samhället på ön där vi bodde. Detta var ovanligt på juleafton i vårt hem men det godkändes och jag åkte i väg. Något jämn snö låg över allt men runt husen i samhället var det djupa snödrivor. Jag åkte mot norr, mot öppet hav, mot norra Atlanten och Ishavet. Ön ligger mitt i en sex mil lång fjord, Eyjafjörður. Jag kom in i en fin sinnesstämning och njöt av resan och den fina utsikten åt alla håll.
När jag kom till fyren tog jag av mig skidorna och började titta mot fjordmynningen vilken ön var belägen i, mot det öppna havet som månen lyste upp så det blänkte. På båda sidor var det höga berg med branta sluttningar. Allt var stilla. Sen tog jag mig upp stegen upp i fyren, gick runt tornet och så satte mig ner. Jag lutade ryggen mot tornet och tystlåten fyrljusen blinkade ovanför mitt huvud. Jag såg mot söder längs ön som låg där valvformad med många mjuka åvala höjder under den djupa snön vilken flackade mellan vita och ljusblå färger i månskenet. Längst borta till söder befann sig samhället denna stilla juleafton. Bergens branta sluttningar på båda sidor var rent vita med ljusblå skuggor i fåror, under berghällar och in i dalar där det också fanns folk som firade jul. Havet, mer mörkblått intill fastlandet men glänsande mitt i fjorden, omfamnade ön och kysste stränderna längre borta.
Lysande månen sken där lugn och stilla på himlen, bara fanns där utan någon som höll uppe honom och stjärnorna blinkade allt från bergskrönorna och mitt upp på himlavalvet. Bakom detta vilade den blå himlen. Det var juleafton. Hade det kommit en snöskoter eller en människa hade ropat hade det blivit fullständigt fel. Vi var tillsammans, jag och världsaltet.
När jag kom tillbaka hem var det lugnt och jag verkade inte ha stört julen med mitt påhitt. Denna kväll försökte jag första gången i mitt liv beskriva i ett brev till en släktning och vän hur jag hade känt en upplevelse men inte hur kalla faktan var. Detta var under svåra år men denna juleafton var inte svår. Det lyste ljus denna vinterkväll.
"I ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnet det." (Johannes 1:4-5)
Denna långfredagsförmiddag har varit lugn på landet. En traktor har åkt förbi och ett litet flygplan har åkt mot flygplatsen. Annars har allt varit stilla tills TV-mässan började. Jag tänkde se mässan men jag valde dock att göra denna långfredagsblogg färdig så nu kan jag flytta mig till TVen
När jag kom till fyren tog jag av mig skidorna och började titta mot fjordmynningen vilken ön var belägen i, mot det öppna havet som månen lyste upp så det blänkte. På båda sidor var det höga berg med branta sluttningar. Allt var stilla. Sen tog jag mig upp stegen upp i fyren, gick runt tornet och så satte mig ner. Jag lutade ryggen mot tornet och tystlåten fyrljusen blinkade ovanför mitt huvud. Jag såg mot söder längs ön som låg där valvformad med många mjuka åvala höjder under den djupa snön vilken flackade mellan vita och ljusblå färger i månskenet. Längst borta till söder befann sig samhället denna stilla juleafton. Bergens branta sluttningar på båda sidor var rent vita med ljusblå skuggor i fåror, under berghällar och in i dalar där det också fanns folk som firade jul. Havet, mer mörkblått intill fastlandet men glänsande mitt i fjorden, omfamnade ön och kysste stränderna längre borta.
Lysande månen sken där lugn och stilla på himlen, bara fanns där utan någon som höll uppe honom och stjärnorna blinkade allt från bergskrönorna och mitt upp på himlavalvet. Bakom detta vilade den blå himlen. Det var juleafton. Hade det kommit en snöskoter eller en människa hade ropat hade det blivit fullständigt fel. Vi var tillsammans, jag och världsaltet.
När jag kom tillbaka hem var det lugnt och jag verkade inte ha stört julen med mitt påhitt. Denna kväll försökte jag första gången i mitt liv beskriva i ett brev till en släktning och vän hur jag hade känt en upplevelse men inte hur kalla faktan var. Detta var under svåra år men denna juleafton var inte svår. Det lyste ljus denna vinterkväll.
"I ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnet det." (Johannes 1:4-5)
Denna långfredagsförmiddag har varit lugn på landet. En traktor har åkt förbi och ett litet flygplan har åkt mot flygplatsen. Annars har allt varit stilla tills TV-mässan började. Jag tänkde se mässan men jag valde dock att göra denna långfredagsblogg färdig så nu kan jag flytta mig till TVen
Kommentarer
Postat av: Eva
Hej vännen, tack för en otroligt fin berättelse. Jag kan riktigt känna hur du åkte skidor och andades in islänska havslukten, vackert.
Trackback
