Livsviljan
I dag tog jag kädjesågen och kapade en björkstubbe så nera marken som möjligt. Plötsligt såg jag ett ormyngel, trodde jag först, men det var så litet och hade en så konstig färg att jag var tväksam. Denna små varelse bara var där plötsligt strax intill den skriande kädjan men försvann i skreckslagna rörelser ner i en spricka i stubben. Jag fortsatte såga och när jag var färdig med detta hämtade jag en skottkärra sand för att fylla i runt stubben. Plötsligt förstod jag vad detta hade varit. Det var ett kopparödlasyngel.
Vad är detta frågade jag en granne för några år sedan och visade honom något kopparfärgat ormliknande litet djur. Han svarade; nu det är en kopparödla, helt menlös sade han, helt menlös. Nu var jag framme vi stubben med skottkärran full med sand og jag visste att om någon sekund hade detta yngel som jag såg ingen möjlighet till livet mer. Men en liten kopparödla har troligen en lika stark vilja till fortsatt liv och jag. De skräckslagna rörelserna verkade i alla fall uttrycka det. Jag lossade skottkärran och om denna småvarelse fanns där fortfarande var nu utvägen stängd.
Jag målade ett rum på Vårnäs under senvintern. Fönstret till detta rum är fyra till fem meter från marken och takhöjden är troligen nära att vara tre meter. Det var något konstigt på väggarna, inte vanligt damm, men det liknades björkfrö. Jag dammsugade väggarna och när jag kom med röret längst upp i ett hörn bakom två stålrör blev jag säker på att detta var björkfrö. Jag lämnade denna fläck kvar fär att kunna fråga någon annan om det verkligen var så eller om jag var helt fel ute. Men han jag frågade bekreftade bara det jag tyckte så det var inga tväksamheter mer.
När han hade gått satte jag mig på en stol och tänkte hur otroligt stark livsdriften är. Träden där ute producerar frö för att föröka sig. Frön kommer inom ett fönster ganska långt från marken, fönster som för det mesta är stängt, i alla fall när det blåser. De faller inte enbart på golvet, heller hamnar långt upp på väggarna och förblir där. Det gick inte att kvikna till liv där och sprida rötter men över allt skall försöka, över allt, för att på det bästa möjliga sättet försäkra förökningen
Jag var på väg hem från Örebro och såg en sprattlande talgoxe på asfalten. Jag bestämde mig för att vända om och förkorta dens lidande. På vägen tillbaka tänkte jag att det var något konstigt med tallgoxen men troligen var det bara det att den var illa skadat. När jag kom dit den fortfarande sprattlade på asfalten blev jag mycket förvånad. Det var inte en tallgoxe, de var två tallgoxar. Den ene försökte få den andre på fötter, eller i alla fall att få upp huvudet, och det var som om den ville få den andre av vägen. Detta hade jag aldrig, aldrig sett tidigare att småfåglar höll på med bärgningsarbete. Här kunde jag inte göra något, jag kunde inte tvinga ena fågeln att avbryta bärgningen och döda den andre, det var otänkbart. En bil kom och jag som var mitt på vägen fick flytta på mig. Jag vände om igen och kom fram till detta otroliga bärgningsarbete för tredje gången och just när jag kom till fåglarna hade den som höll på med bärgningen fått den skadade fågeln ut i kanten utanför asfalten. Då blev det lugnt. Bärgningsfågeln försvann och den andre låg stilla men verkade levande.
Vägen var smal och det kom en bil och jag fick lämna denna märkliga plats. Tro mig eller tro mig inte, men detta är ändå så sant som jag sitter här och skriver detta. Nu har det gått några veckor men jag kan fortfarande se framför mig kampen som ägde rum på vägen. Jag vet tydligen väldigt litet om livet men en sak är säker; att driften att leva vidare är mycket stark.
Vad är detta frågade jag en granne för några år sedan och visade honom något kopparfärgat ormliknande litet djur. Han svarade; nu det är en kopparödla, helt menlös sade han, helt menlös. Nu var jag framme vi stubben med skottkärran full med sand og jag visste att om någon sekund hade detta yngel som jag såg ingen möjlighet till livet mer. Men en liten kopparödla har troligen en lika stark vilja till fortsatt liv och jag. De skräckslagna rörelserna verkade i alla fall uttrycka det. Jag lossade skottkärran och om denna småvarelse fanns där fortfarande var nu utvägen stängd.
Jag målade ett rum på Vårnäs under senvintern. Fönstret till detta rum är fyra till fem meter från marken och takhöjden är troligen nära att vara tre meter. Det var något konstigt på väggarna, inte vanligt damm, men det liknades björkfrö. Jag dammsugade väggarna och när jag kom med röret längst upp i ett hörn bakom två stålrör blev jag säker på att detta var björkfrö. Jag lämnade denna fläck kvar fär att kunna fråga någon annan om det verkligen var så eller om jag var helt fel ute. Men han jag frågade bekreftade bara det jag tyckte så det var inga tväksamheter mer.
När han hade gått satte jag mig på en stol och tänkte hur otroligt stark livsdriften är. Träden där ute producerar frö för att föröka sig. Frön kommer inom ett fönster ganska långt från marken, fönster som för det mesta är stängt, i alla fall när det blåser. De faller inte enbart på golvet, heller hamnar långt upp på väggarna och förblir där. Det gick inte att kvikna till liv där och sprida rötter men över allt skall försöka, över allt, för att på det bästa möjliga sättet försäkra förökningen
Jag var på väg hem från Örebro och såg en sprattlande talgoxe på asfalten. Jag bestämde mig för att vända om och förkorta dens lidande. På vägen tillbaka tänkte jag att det var något konstigt med tallgoxen men troligen var det bara det att den var illa skadat. När jag kom dit den fortfarande sprattlade på asfalten blev jag mycket förvånad. Det var inte en tallgoxe, de var två tallgoxar. Den ene försökte få den andre på fötter, eller i alla fall att få upp huvudet, och det var som om den ville få den andre av vägen. Detta hade jag aldrig, aldrig sett tidigare att småfåglar höll på med bärgningsarbete. Här kunde jag inte göra något, jag kunde inte tvinga ena fågeln att avbryta bärgningen och döda den andre, det var otänkbart. En bil kom och jag som var mitt på vägen fick flytta på mig. Jag vände om igen och kom fram till detta otroliga bärgningsarbete för tredje gången och just när jag kom till fåglarna hade den som höll på med bärgningen fått den skadade fågeln ut i kanten utanför asfalten. Då blev det lugnt. Bärgningsfågeln försvann och den andre låg stilla men verkade levande.
Vägen var smal och det kom en bil och jag fick lämna denna märkliga plats. Tro mig eller tro mig inte, men detta är ändå så sant som jag sitter här och skriver detta. Nu har det gått några veckor men jag kan fortfarande se framför mig kampen som ägde rum på vägen. Jag vet tydligen väldigt litet om livet men en sak är säker; att driften att leva vidare är mycket stark.
Kommentarer
Trackback
