Sommardagen den förste
Jag kommer väl i håg denna dag när jag var barn. Det var en speciell dag och mina minnen om dagen är att den alltid var solig och fin. Jag tror nog det var i första hand psyglogiskt. Efter den långa isländska vintern som ofta var besvärlig var våren och sommaren riktigt välkommen. Långvariga blåsväder och flera minusgrader, ja, det var påfrestande tider.
Ett riktigt fint minne om våren, jag tror inte det var speciellt förknippad med den första sommardagen, var när vi fick ta på oss kortbyxorna. Den dagen var livet annorlunda, det verkade som kroppen vägde bara en liten del av kroppstyngden, och i alla fall för min del blev jag som kalvarna när de fick komma ut första gången på våren. Jag hoppade och sprang och slog kullerbyttor och livet var otoligt gott.
I dag läste jag i en isländsk tidning att folket som bor i den mest härjade trakten vid södra delen av Eyjafjallajökull bjöds till en sommardagsfest i huset vi ser på bilden. Några företag skaffade allt som handlade om mat och dryck och folk från Röda korset arrangerade festen och skötte arbetet. Det som har hänt i denna trakt är litet med hänsyn till Chile eller Haiti jordbävningarna. Men när naturkatastrofer äger rum är det alltid värst där det händer just då.
När askan hade blivit upp till 20 cm djup och det regnade, då blev det som en betongplatta som låg på åkrarna och vallarna dagen efter. Det blir inget hö eller spannmål i sommar på de gårdarna även om den första sommardagen var röd på alamnackan.
Mörkret gruvar över trakten mitt på dagarna och de sömnlösa nätterna blir fruktansvärt långa och overkliga med vulkanen dunkande och dånande i jökeln lite norr om bergskammen som vilar bakom och ovanför gården. Barnen börjar hosta och föräldrarna lyssnar på hostan och känner själva hur andningen har blivit svårare de sista dagarna. Jag tror denna skildring stämmer ganska så bra och är i enlighet med det jag har läst och hört om situationen. Jag hoppas det har varit en bra dag de har haft där tillsammans och med människor från andra trakter som villiga lyssnar och ger tröst i en svår situation. Vissa bönder har redan börjat sälja sin kreatur. Ingen kan bo på vissa gårdar de närmaste åren. Men solen kommer att fortsätta komma upp i öster på morgnarna och en vacker dag blir livet gott igen.
Ja de som händer på Island kanske inte är så stort om man tittar på andra naturkatastrofer runt om i världen. Men på något vi berör det, mig i alla fall, starkare. Kanske för att det är så nära, kanske för att det talas mer om det, kanske för att du skriver så fint om din ö, ditt land. Kanske för att jag alltid varit faschinerad av Island och alltid velat komma dit. Kanske för att jag läser SÅ mycket om hur flyget drabbas och SÅ lite om hur islänningarna drabbas! Tänker på alla de som får lämna sina gårdar, med mark som inte är brukbar. Tänker på människorna, hur känns det att behöva lämna sitt hem. Tänker på djuren. Hur KÄNNS det? Hur klarar man en sådan katastrof i sitt liv? Hur oroliga är människorna över Katla? Kan de sova på nätterna? Hur påverkas natur och människor framöver?
Sen hittar du det fina när sommar möter vinter. Kortbyxorna på och allt är sol i livet. Jag hoppas islänningarna hitter kraft att önska varandra en glädjerik sommar i år också, mitt i eländet. Det behövs nog extra mycket, att värna om varandra i svåra tider är väl den bästa medicinen mot ont i hjärta och själ. Själv har jag, som varje vår, tå ångest. Tårna sprattlar vilt i strumpor o skor. Vill ut och vara bara till oktober, minst!
Jag fick faktiskt chansen att besöka denna fantastiska ö för ungefär ett år sedan. Sen dess har Island verkligen fått en plats i mitt hjärta. Alla hjärtliga invånare jag stötte på, Den magiska kulturen och så klart naturen. Jag kommer återvända nån dag. Det vet jag. Kanske för att gifta mig i den blåa Lagunen. Fast då får jag väl börja med att hitta kvinnan jag ska gifta mig med :)
Det som sker nu på Island är kanske tragiskt men Islänningarna värkar både vara seglivade å påhittiga så det kommer helt säkert ljusa dagar där också.
Monica, tack för alla dina kommentarer. De vecker tankar och du är inte snål på orden i dina uttryck. Jag tror somrarna vi hade som barn, du långt upp i Norrland och jag i Island, inte är så olika. De kommer efter långa vintrar och är så oerhört efterlängtade. De långa dagarna, dagsljus dygnet runt i några veckor, ja det är mycket att minnas när jag tar tid att tänka på det. Dina minnen om lappkvinnan och speciellt när du satt på hennes knä och tittade i hennes visa ögon. Då fick jag gåshud. Vi har troligen båda stått på ett berg och haft vidsträckt utsikt, på flera mil, och sett landet försvinna i en magisk fjärran där man kanske har varit eller aldrig varit. Hur ser det ut där och vilka bor där? Ja Monica, sådant motiverar människan på ett fint sätt är jag säker på.
Roligt att du har varit i Island Magnus och känner till en del jag känner till. Blå lagunen är ett riktigt enastående ställe. Och även om några Islänningar har sista åren gjort helt galna saker säger det inte sanningen om de stora majoriteten. De är påhittiga och snabba att söka lösningar när det händer svåra saker. De har varit illa tvungna att kunna göra det i sin isolering genom århundraden.
