Guðjón Björnssons svenska blogg

Jag hittade en bild på facebook som min brorson har lagt in och i följande text säger han att landet det blå är vacert. Det är de långa vyerna som gör Island speciellt, egentligen skall man inte säga speciellt, men kanske inspirerande, mystiskt, på vissa orter skrämmande, fantastiskt, vackert, ljust, mörkt, hårt i väldiga snöstormar och flera uttryck skulle jag kunna rekna upp. Detta land är mitt fosterland.


Här är så denna bild jag nämnde ovan och vi kan läsa fotografens namn. Detta är utsikten som jag växte upp vid, utsikten mot öster. Berget närmast jökeln bär det konstiga namnet Lómagnúpur. Jätten står med järnstav i handen / jämt vid Lómagnúp, sade en skald en gång i en mäktig dikt. Om man lägger sig på skarp stupkanten och tittar när är det lodrätt bergstup på flera hundra meter. Jag kan lova att det är mäktigt och jag kan också lova att jag inte gick fram till stupkanten, jag kröp.

Jökeln heter Öræfajökull och är en del av Vatnajökull. Vatnajökull, som är 2000 kvadratkm srörre än Södermanland, ligger in på höglandet men Öræfajökull ligger på en fjällkädja som ligger tvärt på Vatnajökull med riktning söderut mot Atlanten. Öræfajökull är landets högsta berg, 2119 m. När jag såg bilden kände jag nästan att jag hade på mig kortbuxorna som förr i tiden och sprang barfota i gröngräset. Det var en behaglig känsla.