Härliga tider
Det har regnat och det är ganska så varmt ändå. Nysådda gräsfröt växer så man ser skillnaden mellan morgon och kväll. Träden började många vexa igen efter torkan och gula, nästantill vita fläckarna på vår tomt vexer så att man nästan kan höra gräset växa som Åsarna gjorde förr i tiden.
Men i dessa härliga tider har vi också haft besök. Den vuxna dottersonen från Island som hade jobbat ett tag i Denmark stod vid ytterdörren hemma hos oss klockan halv sex en morgon och ringde i mobilen. Han frågade om vi ville släppa in honom vilket vi också gjorde ganska så omgående. Han hade kommit till Hallsberg med ett natttåg och en vän hade så skjutsat honom sista biten hem till oss. Han är snickare och är duktig med tumstock, hammare och såg med mera. Vi som håller på med att bygga ut vårt hus fick njuta av detta.
Så kom dottern från Uppsala med yngsta barnbarnet, Hannes Gudjon. Jag tycker inte det är så länge sen jag höll honom på mina armar i en bostad vid Kungsholmsgatan i Stockholm, lite blyg, och såg första gången på denna fantastiska varelse, blott två månader gammal. Jag tyckte det vara ett stort ansvar att vara morfar till honom och tänkte som så att min ansvarskänsla hade vuxit genom åren. Ansvarskänslan har jag fortfarande och pojken springer numera längs och tvärs över golven hemma.
Här träffas de två pojkarna, våra barnbarn, den ene är den 27 år gamla snickaren som kom klockan halv sex på morgonen och den andre elva månader och med ännu obestämd yrke. Denna bänk står mitt emellan blåbärsbuskar bakom vårt hem på landet.
Så ser det ut på blåbärsbuskarna just nu. De är inte helt mogna bären men ett fåtal var dock färdiga att ätas.
Att se en elva månader gammal pojke upptäcka att där är något som smakar så jätte gott som bara blåbär kan göra, det är en upplevelse. Så plockade han blåbär och han visste mycket väl att de skulle ätas.
Nu ångrade jag mig för att inte ha någon bild av mamman så jag hämtade en bild från den 4. juni när hon dusputerade i antrophologi vid KTH i Stockholm. Det var en stor dag och jag har sagt att på denna bild är Hannes Gudjon att säga; mamma, nu är det lugnt, du är färdig. Koppla nu av och jag är så nära dig.
Men i dessa härliga tider har vi också haft besök. Den vuxna dottersonen från Island som hade jobbat ett tag i Denmark stod vid ytterdörren hemma hos oss klockan halv sex en morgon och ringde i mobilen. Han frågade om vi ville släppa in honom vilket vi också gjorde ganska så omgående. Han hade kommit till Hallsberg med ett natttåg och en vän hade så skjutsat honom sista biten hem till oss. Han är snickare och är duktig med tumstock, hammare och såg med mera. Vi som håller på med att bygga ut vårt hus fick njuta av detta.
Så kom dottern från Uppsala med yngsta barnbarnet, Hannes Gudjon. Jag tycker inte det är så länge sen jag höll honom på mina armar i en bostad vid Kungsholmsgatan i Stockholm, lite blyg, och såg första gången på denna fantastiska varelse, blott två månader gammal. Jag tyckte det vara ett stort ansvar att vara morfar till honom och tänkte som så att min ansvarskänsla hade vuxit genom åren. Ansvarskänslan har jag fortfarande och pojken springer numera längs och tvärs över golven hemma.
Här träffas de två pojkarna, våra barnbarn, den ene är den 27 år gamla snickaren som kom klockan halv sex på morgonen och den andre elva månader och med ännu obestämd yrke. Denna bänk står mitt emellan blåbärsbuskar bakom vårt hem på landet.
Så ser det ut på blåbärsbuskarna just nu. De är inte helt mogna bären men ett fåtal var dock färdiga att ätas.
Att se en elva månader gammal pojke upptäcka att där är något som smakar så jätte gott som bara blåbär kan göra, det är en upplevelse. Så plockade han blåbär och han visste mycket väl att de skulle ätas.
Nu ångrade jag mig för att inte ha någon bild av mamman så jag hämtade en bild från den 4. juni när hon dusputerade i antrophologi vid KTH i Stockholm. Det var en stor dag och jag har sagt att på denna bild är Hannes Gudjon att säga; mamma, nu är det lugnt, du är färdig. Koppla nu av och jag är så nära dig.
Kommentarer
Trackback
