Att bygga ut vattenfall
Men denna landsbygd har en stark dragningskraft, jag skulle vilja säga en magisk dragningskraft. Även om vi syskonen var sju var det ett fåtal lekkamrater. Därför var det viktigt att tidigt duga för sig själv och jag kan säga att jag var en stor vinnare i den saken. Jag gillade ofta att vara ensam och jag kände en stor släktskap med landet och naturen, stenarna och bäckarna, fåglarna och målnen på himlen, tystnaden och bruset från floder och forsar, den klara vattenkällan i sluttningen och den vita jökeln i öster. Sjutton år gammal lämnade jag trakten vilken jag fortfarande tycker vara en del av mig, mitt egentliga ursprung.
Strax bakom gården börjar första sluttningen upp til fjällvärlden. Först är det sluttning och sen kommer det en platå. Sen kommer det en annan sluttning och en högslätt och så fortsätter det mot en hög, fjärran, tystlåten fjällvärld i riktning mot Europas största jökel, Vatnajökull. Fjällvidden är bergig, kuperad, den är stenig, beklädd med mossa. På många ställen en mjuk, djup mossa som man inte vill skada. Gräsytor finns vid kälor och grästoppar och bergsblommor vida omkring, speciellt i mindre dalar, fåror och sänkor. Till slut blir det ingen växtlighet, enbart stenar, grus och svart sand och sen tar jökeln över.
Det har viskas om att man tänker bygga där ut vattenfall. Om så, då blir det slut med älvor och huldror, det blir slut med det orörda och guddomliga. I alla fall, om man inte kan känna för ett stycke orörd natur, kan inte känna för landsskap som kom undan jöklar för tietusen år sedan och har efter det formats av sol, värme, frost, vindar och vatten, då kan det bli riktigt olyckligt och såra djupt våra landvättar.
Jag har en dröm och jag drömmer den ofta. Drömmen är att i livets eftermiddag ta min stav vid hand vid midsommartid när natten går i ett med dagen och ensam gå mot denna fjällvärld och besöka den som den har varit i tusen år. Vila ett dygn i dennes famn och känna när jag kommer tillbaka at ha under detta dygn levt ett helt liv.
Vackert:
"ensam gå mot denna fjällvärld och besöka den som den har varit i tusen år. Vila ett dygn i dennes famn och känna när jag kommer tillbaka at ha under detta dygn levt ett helt liv"
Tack för ett helt underbart inlägg som förflyttade mig många år tillbaka i tiden. Det är som bomull för hjärtat att läsa dina fina ord om naturen, och hur du uppfattar den med hela ditt jag. Känner så väl igen känslan av hänförelse över allt det vackra, orörda som funnits där i vad kan tyckas en evighet. Jag växte också upp i glesbygd och mitt föräldrahem var öppet för lapparna som på den tiden åkte skidor med sina renar från fjäll till lågland varje höst och sen tillbaka på våren. En lapptant älskade jag speciellt mycket, hon hette Anna och var ett med naturen på alla sätt.På somrarna brukade jag få gå med henne upp till deras fjällviste, det hette joukkogask och låg 1,5 mil från närmsta lilla fjällby i väglöst land. Jag var 8 år när jag fick följa med första gången. Vi bodde i en kåta precis vid en porlande bäck på kalfjället. Då man gick upp dit var där från början små krokiga köldpinade björkar som sen tog slut vid trädgränsen. Jag minns blommorna, mossan, fjällsjöarna som var klara som kristall. Tant Anna höll mig i handen och lärde mig att vara varsam om naturen. Man drog bara upp den fisk man åt upp, plockade bara de bär man behövde och hon lärde mig känna vördnad och respekt för naturen och alla levande varelser. Jag fick följa med och sitta vid hennes bys Sejte(En gammal offerplats) En sten som stod högt uppe på en fjällsluttning, där satt hon med mig och jojkade. Olika jojkar för olika ändamål. jag fick en egen jojk som hon alltid sjöng bara för mig när jag satt i hennes knä. Jag kommer ihåg hur mycket jag tyckte om att titta i hennes ögon då hon tittade ut över"sitt fjäll", all världens klokskap bodde där. Hon berättade om huldror och vittra och allt oknytt som bara vill människan väl om man är snäll mot naturen. Många sommarkvällar skuttade jag omkring där uppe, barfota i fjällriset,dansade och sjöng med älvor och "skrömta" och var fullständigt trygg och lycklig! Tacksamhet är inte ens i närheten av den vördnad jag har inför dessa minnen. Att sen se var vi är på väg idag, bara för människans oresonliga habegär svider i mitt slumrande, vackra barndomsminne.
Många tankar har väckts i mig och jag kom att tänka på ett indianskt ordspråk från 1600 talet.
"Först när de sista trädet huggits ner, den sista älven förgiftats, den sista fisken fångats, den sista vargen dödats kommer den vite mannen förstå att man inte kan äta pengar."
Indianer och lappar(JA;jag säger lappar för när jag var barn sa lapparna lapp och inte same!)är ju naturfolk, kanske därför jag i hela mitt liv varit intresserad av hur deras historier vävs in i varandra genom sin kunskap och respekt för vår jord. Den jord som vi idag våldför oss på utan en enda tanke på den inbyggda balans som vi å det värsta rubbar. Bara tar och tar utan att ge något tillbaka. Jag tycker inte alls det är konstigt att den jord vi fått skriker av protest!!
