Guðjón Björnssons svenska blogg

Det känns för mig som det är vår för andra gången detta år. Vilken förändring det är efter regnet och när det nu har blivit varmt igen. Här i skogen bakom vårt hus hade en del lövblad på björkarna blivit gula. Nu är de gula borta och skogen är så saftig och nöjd att se och några av bokarna från Kjeseter har börjat växa igen. Tomten som hade blivit gul eller kanske närmare vit och riktigt hård och nerpressad av lastbilar och maskiner. Men vad har hänt? Nu är den grön igen och inte så farligt illa däran som den såg ut innan regnet. Det nästan märks inte att maskinerna har varit här. Härligt.

På vägen hem från jobbet i går lade jag märke till att landet hade fått färska nyanser. Skogsbrynen näran och fjärran var vackert grönare, mera levande. Åkrarna hade tydligen fått något de behövde, de vajade finare och mycket om de inte var gladare som allt annat verkade vara i naturen. Landet var mycket vackert. Vi åkte också till Örebro efter att jag kom hem och skogsbrynen som vi så ofta pratar om att är fina var så förtjusande vackra där de omringar åkrarna på Örebroslätten mot Täby och Götabro. Ja, visst är detta land mycket vackert, inte bara där jag nu har pratat om, landet är vackert över allt.

Vårt första år i Sverige, 1994, kom mamma på besök, då 85 år gammal. Då bodde vi i den lilla idyllen Svärdsjö i Dalarna. Vi åkte ganska mycket i trakterna där uppe, Falun, Borlänge, Siljan, och upp till Gästrikland. En underbar sommarkväll åkte vi till kyrkan i Sverdsjö och stannade mellan kyrkan och sockenstugan nära riktigt stora och härliga lövträd. Bakom träden på kort avstånd låg Svärdsjön, spegelblank, och vyn var förtrollande vacker. Efter en tyst stund frågade jag mamma hur hon trodde det skulle vara att vexa upp och bo i denna miljö. Hon var tyst en stund men svarade sedan mycket alvarlig; det måste göra folk till bättre människor. Jag kommer väl i håg att när hon sade detta verkade det vara så oundvikligt sant.