Det var så länge sen
I morse var jag på jobbet och tänkte att i kväll skall jag blogga på svenska. Efter att jag kom hem blev det lite byggnadsarbete, så kvällsmat och efter det öppnade jag min blogg och skrev en rubrik; Det var länge sen, som betydde att det var länge sen jag bloggade på svenska. Så kom inget mer. Jag säger återigen; så kom inget mer. Jag reste mig upp från datorn och gick besviken fram till TVen. Just då var det nyheter från Avganistan och sen från Gaza. Där gav att se sprängda bilar, soldater, gevär och mycket sand, mycket torr sand. Oj, oj, vad sjutton skall jag göra med att titta på detta tänkte jag. Inte får jag inspiration av det. Jag kastade blicken ut om fönstret mot söder och såg på välvda, gröna svenska trädkronor som vajade i svag västanvind och tänkte att de såg saftigare ut nu än de gjorde när värmen och torkan var mest extrema. Denna utsikt var mycket vacker och i en otrolig motsats till Avgansistan och Gaza.
Nu plötsligt hade jag några teman att skriva om. Det var den fantastiska svenska grönskan, den extrema skillnaden på människors livskvalité och en några år gammal berättelse om en fattig flicka i Avganistan. Berättelsen om den fattiga flickan drog mig intellektuellt till min arbetsplats som jag lämnade vid lunchtid i dag. Jag har ett antal gånger berättat den för våra patienter och de har tagit tacksamt emot den. Ett fantastiskt arbete jag har haft sedan i januari 1996.
Jag tänkte på min första resa till min arbetsplats, Vårnäs, i desember 1995. Det var en mörk söndagskväll och kallt var det. Det låg i luften att det var förändringar på gång i mitt liv. Och inte bara mitt liv. Det handlade också om min frus liv. Vi var fortfarande lite främlingar i detta land och jag hade plötsligt blivit arbetslös. Tankarna var spridda och jag måste i sanning erkänna att ibland tänkte jag som så; vad egentligen håller vi på med. Så tog jag detta "håller vi på med" på mig, för att jag tyckte som så att jag hade nu kanske dragit min fru med mig ut i det okända och osäkra. Eller hur? Egengtligen var hon också lite äventyrsugen när vi bestämde oss för att pröva detta gröna land i tre till fyra år.
Det är fjorton och ett halvt år sedan jag var denna mörka, kalla vinterdag på väg till Vårnäs i Södermanland första gången och det är sexton och ett halvt år sedan jag landade i ett SASplan på Arlanda och frågade mig om jag hade blivit galen. Att 52 år gammal åka till ett land där jag inte kunde mer än kanske tjugo ord i dess språk! Jag ser nu att jag har några ämnen att blogga om och jag kanske börjar någon av de närmaste dagarna först jag inte lyckades i kväll. Det är nämligen jätte roligt att blogga på svenska.
Hej gudjon ja vad ska man säga eller skriva mer än att jag känner igen känslan när jag kom tii vårnäsmänad det var i maj första ggn jag kom är 02 och hade helt förväntst mig en sekt av troende pingsyvänner. men så fel jag hade men inte gick det bättre när jag kom hem utan ännu värre år 06 i mars om jag då åter igen och har sedan dess kunnat klara mig har haft mycket operationer ej klar ännu men vill uttycka min tacksamhet till ert tålsmod och att inte förglömma mimmi och maria samt hela personalen som varit underbara idag har jag ett liv men tyvärr en sambo som lider svärt av sin sjukdom men han får a sit eget beslut denna gången och ta tiden han behöver till sig själv men det är sjutton vad lång tid man tar på sig själv för att komma på detta,ha en trvlig kväll och ta tillvara på ögonblicken dom betyder mer än man tror...kram
Jag tycker visst att du lyckades! Åtminstone väckte du en massa tankar i mitt huvud. Jag tänker på hur modiga ni var, du och din fru, som vågade språnget. Jag tänker på att jag alldeles snart är lika gammal som du var när ni flyttade till Sverige, kanske, kanske vågar jag flytta til Norge, till mina kära. Jag tänker på den fina svenska sommaren som du alltid väver in så fint i dina ord, jag ser så väl hur mycket naturen betyder för dig. Jag tänker också på Afghanistan där jag har mycket känslomässigt engagemang och en hel del åsikter om militär inblandning. Tänker på Gaza och Israel och alla människor jag mötte där i mitten av sjuttiotalet när jag var på Kibbutz. Alla dessa äldre kvinnor och män som kom från alla jordens hörn och hade fantastiska och, inte minst, fasansfulla berättelser ur verkliga livet som de delade med sig av för att vi aldrig får glömma. Hur kunde det gå så fruktansvärt fel i denna del av vår värld?
Jag tänker naturligtvis också på ditt arbete på Vårnäs, och det gör jag, som du vet, med stor tacksamhet och en hel del ödmjukhet och respekt.
Så jag ser fram emot många fler svenska bloggar från dig!!!
