Så blir livet vanligt igen
I början av förra veckan skrev jag om min dotter Rósa, hennes dröm om Súlumbabí och doktorsavhandlingen om kommunikationen mellan människor och dator med antropologiskt inslag. Jag sade också att hon skulle disputera den 4 juni. Så har inte kommit något mer. Om det inte kommer något mer om detta på mina svenska bloggsidor kan man mistänka att disputionen inte gick så bra. Men. Vi kan gå här igenom lite av det som ägde rum den 4 juni.
Vi kom in i sal D2 på KTH strax före klockan tio den 4 juni och detta på bilden var något det första jag iaktog där inne. Jag kände hur gåshuden spred sig om kroppen, jag kände blandning av vemod, glädje, samhörighet och stolt. Så vet jag att det var med min fru också. Minnen svävade förbi som diabilder som den ena efter den andra visas på ett stort tält. För mer än 35 år sedan ägde hon röda stövlar som användes ofta när hon hoppade jämnfota i pölar och skrattade så hjärtligt åt kaskaderna som ibland hamnade rakt i hennes ansikte. När hon var trött i sina korta ben skulle mor eller far bära henne gränsle över axlarna och helst springa också för att det var så roligt. Nu stod hennes namn på en stor duk i en högskola i ett annat land och något stort var på gång.
En långskäggig, smal man hade kommit nästan över halva jordklotet för att vara opponent när flickan som en gång hoppade i vattenpölar skulle försvara sin doktorsavhandling offentligt. När denna bild är tagen är han att presentera avhandlingen för nära 30 åhörare, ett föredrag på 60 minuter.
Jonathan Grudin heter mannen som kom från Nordamerika och efter presentationen ställde han många frågor till Rósa. Kravet hon hade på sig var givetvis att kunna ge grundliga svar vid alla dessa frågor. Jag kände hela tiden på mig att detta skulle hon lösa utan hinder men inget är säkert förrän det är färdigt gjort. På denna bild är Rósa att svara frågor som ställdes till henni från åhörare i sal. Det ser ut för att gå bra och Jonathan verkar "gilla läget".
Nu är det färdigt och nu skall det autograferas. Betygsnämnden har meddelat sitt godkännande. Ingegerd har kommit med ett ex av avhandlingen för autografering. Att skriva en doktorsavhandling är mycket arbete, det kan jag bevittna även om jag inte alls känner till hela processen. Jag har inte alltid varit utan bekymmer, långt ifrån.
När jag först såg denna bild slog mig en tanke. Hannes Guðjón står där på bordet, lutar sig framåt och tittar på sin mamma og säger utan ord: Älsklings mamma! Nu är det färdigt och nu kan du koppla av. Jag är här så nära dig och stödjer dig mamma min, koppla bara av.
Jonathan Grudin och Rósa Guðjónsdóttir pratas vid under kvällen efter disputationen. Rósa bjöd till lite festligheter i en fin lokal nära Kaknästornet. Det är märkligt att även om detta ställe är inom Storstockholmsområdet är det på landet i alla fall, i själva miljonstaden. Sjöfartsklubben! det var lite roligt med det för att Rósa härstammar från ett fiskesamhälle på norra Island där varannan man var sjöman. Jonathan har varit högskolelärare men arbetar nu hos Microsoft Research.
Så blir livet vanligt igen hos Pétur, Hannes Guðjón og Rósa. Hon jobbar med sitt äget företag, www.pinkpuffin.com men Pétur språkvetare jobbar hos Uppsala Universitet. Klockan halv åtta dagen före disputationen undertecknade de köpekontrakt till en bostadsrätt i Stockholm. Livet är i ordning hos denna familj.
Där ser vi, vår dotter lyckades med denna etapp också.
Härligt va! ;) Om än i vanliga skolsammanhang, så kände jag också igår, hur vackert det kan vara när människor som är så nära en själv, gör något stort. Man får vara en del av någonting fantastiskt och se människor utvecklas. Nästa dag kan det vara grå vardag och det är då man kan plocka fram dessa goda händelser ur historien och inse att livet kan vara rätt ok ;)
