Guðjón Björnssons svenska blogg

Nu pratar vi inte om stugan mer för att det som tidigare var vår stuga är nu vårt hem. Redan första året vi hade stugan kallade vi den för Solvellir som betyder vallarna där solen skiner. Visst är dett inte något offentligt namn men nu är det oss emellan namnet på vårt hem. Vi är nästan färdiga med att ordna våra bohag i detta nya hem och i dag var det dags att ta lite ledigt och komma ner på jorden igen. Jag kan lova er att när männen från flyttföretaget som hjälpte oss hade burit in vår bohag från lastbilen och fått en riklig smörgås och kaffe hos min fru, då såg det kaotiskt ut. Men som sagt var, vi är nästan färdiga och det ser ganska så hyggligt ut. Jag är gift med en kvinna som är i släkt med vikingar og ishavsfiskare och hon ger sig inte mitt i mödan, hon gör det färdigt och det är nästan färdigt.

Vi tog ledigt sade jag. Vid lunchtid bröt vi upp från Solvellir och åkte till Uppsala på besök till dottern och hennes familj. Vårt sex månader gamla barnbarn, Hannes Gudjon, välkomade oss måttligt pigg i början men om en liten stund fick vi se hans vackra leende och visst var vi välkomna. Jag tror han kom i håg oss från i slutet av januari när vi var här och vi fick båda ta han på våra armar. Men för honom var det kväll när vi kom och i morgon blir det riktigt roligt att träffa honom igen.

På vägen hit kändes det på riktigt som våren var på gång. Motorvägen var torr och fin utan att snön vid mitträcket smältes i solen och när snön smälts i solskenet, då är våren på gång, eller hur? Detta gav en fin känsla och det var något som kändes riktigt äkta. Om tre veckor blir det en helt annan omgivning vi lever i skall ni veta! Det kittlar lite i bröstet att uppleva detta och det är som livet får en ny mening. På hösten känner jag vemod och saknad efter sommaren men så blir det bra och vi har haft många, många så riktigt vackra vinterdagar. Men nu är det dags för en ny årstid som jag ser mycket framemot.

Resan hit var riktigt fin och vad den stora smörgåsen och kaffemuggen smakade gott i Arbåga, oj oj. Nu är jag trött, riktigt trött, och då börjar jag prata på ett annat sätt. Det är som begränsningarna ger vika och jag kan säga det jag inte säger på dagarna. Därför är säkrast att lägga huvudet på kudden och gå hand i hand in i drömlandet tillsammans med John blund.