Guðjón Björnssons svenska blogg

Det är en riktigt sen kväll, nästan midnatt och regnet hörs droppa på taket vid skorstenen. Ett behagligt ljud det. Jag var i Fjugesta tidigare i kväll på ett möte där människor pratar från hjärtat. Det är härligt när människor gör det. Där det finns öppenhet och ärlighet, där finns det också andlighet. När jag kom tillbaka hem på landet gick jag ut i skogen en runda och tittade på några knoppar som hade brustit eller höll på att brista. Vissa träd är i det här stadiet och andra, som till exempel björkar och rönnar, har kommit mycket längre och fått lite lövverk. Denna runda som jag tog nu under kvällen, just i skymningen, var inte den första i dag. Jag tror det var för fjärde gången jag tittade till mina vänner där ute i skogen. I vår skog säger vi, skog som är 6000 kvadratmeter och ligger intill en något gammal granskog mot norr och ost. Jag känner till knopparna på vissa grenar och jag ser hur de förändras från morgon till kväll och från kväll till morgon.

Så är det bokarna, detta älsknings experiment vi håller på med här. Nya boklöv är tror jag de allra finaste lövblad jag någonsinn har sett. Särskilt en av dessa bokar har kommit långt med lövsprickningen och den står strax här bakom bostadshuset. Det första jag gör i morgon bitti blir att titta till den och se vad har hänt under natten. Vi flyttade hit 21 bokträd under åren 2006 till 2008 och alla lever. För övrigt finns det inga bokar här i grannskapet.

Det är helt overkligt att tänka sig att för två till tre månader låg denna skog och hela trakten under 60 till 70 cm djup snö. Under den tiden försökte jag inte ens ta mig ut i skogen. Men nu är en annan tid och det är en härlig tid. Den svenska våren är ett mirakel, lika mycket mirakel den ena våren efter den andra. Det räcker att bara finnas och vara med, då är livet gott. Men jag är ganska aktiv och värnar om skogen och våra ägodelar här.

Om inte jag hade en gång tagit ett beslut att förändra mitt liv, då hade jag inte suttit här vid midnatt och skrivit dessa rader. Då hade jag mycket sannolikt inte heller träffat en enda av alla människor jag har träffat i detta land. Då vare jag mycket fattigare om inte . . . nej inga gissningar. Det jag vet är att jag vet vad jag har i dag. Tack ni svenskar för att detta land är som det är.


Och något så oerhört viktigt som vi har i dag är vårt yngsta barnbarn, Hannes Gudjon i Uppsala. Jag skryter lite med de här bilderna som jag fick från min dotter tidigare i kväll.

Hur kan man annat än tycka om en så liten man? Hur kan man annat än önska sig att livet går bra för honom? Mormor och morfar tycker han riktigt fin i gungan.


Och det är samma sak att säga om denna bild. Det blir roligt när han kommer på besök på landet och mormor och morfar kan ta honom vid sin hand och gå ut i skogen, titta på krypen i marken, de kraftiga stammarna, höra fågelkvittret och fundera över livets frågor. Det blir nog svårt att ge svar vid alla frågor.