En en gång om Eyjafjallajökull
Jag hade bloggat så ofta om vulkanutbrottet i Eyjafjallajölull og trodde inte jag skulle blogga om det en gång till. Men nu är jag här igen med bilder från detta utbrott som aldrig slutar förvåna mig. Utbrottet på Västmannaöarna var en stark upplevelse och ett utbrott på norröstra Island som pågick med uppehåll i åratal, ja visst var detta väldigt mäktigt. Så har det varit många mer kortvariga utbrott under resans gång under min tid på jorden. Jag måste svamla lite nu och gå från det ena till det andra. Jag tycker nästan förvånadsvärt hur bra det går för de många människorna i TV och radio att säga namnet Eyjafjallajökull.
Först vräkte Eyjafjallajökull ur sig aska som påverkade halva jordklotet. Sen blev det lava som rann under is på ett okänt område och gjorde ingen skada det bäst jag vet. Nu har det blivit aska igen och nu har det blivit aska lite över allt på en del av landbruksområden på sydöstra Island. Lite aska kanske gör inte så mycket men till slut blir det för mycket aska. Här har jag några bilder som jag tänkte använda mig av.
Visst har han zommat in lite fotografen, men i vilket fall som helst är vulkanen väldigt nära gården. Avståndet är endast några kilometer. Nu är det som sagt var i första hand aska som kommer upp och det hörs väldiga explutioner och dånande. Det pratas om att dånandet har hörts hela vägen till de innersta gårdarna på Norlandet och hur kan det då låta på nätterna på denna gård när bekymrade människor försöker vila och koppla bort sin ängslan över hur det kommer att gå. Ibland sägs det att man inte skall bekymra sig över morgondagen för att den inte har kommit ännu men i vissa fall blir det bara löjligt att påstå sånt. Jag läste i en isländsk tidning nu på fredagskvällen att det är inget som tyder på att utbrottet snart är över.
Man kan inte säga att himlen ler på denna bild. Det finns gamla skildringar av väldiga utbrott förr i tiden och när jag tittar på denna bild påminns jag om det jag har läst tidigare. Det finns ovisshet, oro och ängslan i vissa skildringar och vem skulle inte bli orolig om himlen skulle se ut på det här sättet en morgon när man tittade ut och inte visste varför. Förr i tiden kunde det ta dagar, veckor eller till och med månader tills folk fick höra att det hade varit utbrott i en annann landsdel.
En stark bild. Jökeln är svart och rök- och askpelaren uppnår till och med en mils höjd. Där ser vi den isländska sydkusten och från denna kust kan vi säga att det är öppet hav hela vägen ner til Sydpolsisen.
Men det finns också många riktigt vackra bilder av detta utbrott som till exempel denna som min dotterson, Kristinn, tog från Västmannaöarna någon allra första utbrottsdagen.
Samhället Vik några mil öster om Eyjafjallajökull. Där har nu fallit aska i dagar och luftföroreningarna överskrideder alla gränser. Jag läste också om det i tidningarna nu på fredagskvällen att en tionde del av de 300 invånarna har flyttat hemmifrån tills vidare och flera är i startgroparna. Vik är i samma sysla och mina barndomstrakter men där har det inte varit så mycket askregn det bäst jag vet. Det är mycket, mycket vackert i Vik men just nu är det troligen mycket gråsvart där
Först vräkte Eyjafjallajökull ur sig aska som påverkade halva jordklotet. Sen blev det lava som rann under is på ett okänt område och gjorde ingen skada det bäst jag vet. Nu har det blivit aska igen och nu har det blivit aska lite över allt på en del av landbruksområden på sydöstra Island. Lite aska kanske gör inte så mycket men till slut blir det för mycket aska. Här har jag några bilder som jag tänkte använda mig av.
Visst har han zommat in lite fotografen, men i vilket fall som helst är vulkanen väldigt nära gården. Avståndet är endast några kilometer. Nu är det som sagt var i första hand aska som kommer upp och det hörs väldiga explutioner och dånande. Det pratas om att dånandet har hörts hela vägen till de innersta gårdarna på Norlandet och hur kan det då låta på nätterna på denna gård när bekymrade människor försöker vila och koppla bort sin ängslan över hur det kommer att gå. Ibland sägs det att man inte skall bekymra sig över morgondagen för att den inte har kommit ännu men i vissa fall blir det bara löjligt att påstå sånt. Jag läste i en isländsk tidning nu på fredagskvällen att det är inget som tyder på att utbrottet snart är över.
Man kan inte säga att himlen ler på denna bild. Det finns gamla skildringar av väldiga utbrott förr i tiden och när jag tittar på denna bild påminns jag om det jag har läst tidigare. Det finns ovisshet, oro och ängslan i vissa skildringar och vem skulle inte bli orolig om himlen skulle se ut på det här sättet en morgon när man tittade ut och inte visste varför. Förr i tiden kunde det ta dagar, veckor eller till och med månader tills folk fick höra att det hade varit utbrott i en annann landsdel.
En stark bild. Jökeln är svart och rök- och askpelaren uppnår till och med en mils höjd. Där ser vi den isländska sydkusten och från denna kust kan vi säga att det är öppet hav hela vägen ner til Sydpolsisen.
Men det finns också många riktigt vackra bilder av detta utbrott som till exempel denna som min dotterson, Kristinn, tog från Västmannaöarna någon allra första utbrottsdagen.
Samhället Vik några mil öster om Eyjafjallajökull. Där har nu fallit aska i dagar och luftföroreningarna överskrideder alla gränser. Jag läste också om det i tidningarna nu på fredagskvällen att en tionde del av de 300 invånarna har flyttat hemmifrån tills vidare och flera är i startgroparna. Vik är i samma sysla och mina barndomstrakter men där har det inte varit så mycket askregn det bäst jag vet. Det är mycket, mycket vackert i Vik men just nu är det troligen mycket gråsvart där
Kommentarer
Trackback
