Vad går livet ut på?

Det var för några veckor sedan. Takpappen var på plats på utbyggnaden vid vårt bostadshus och vindpappen på ytterväggana. Jag var inne i blivande farstu och snickrade upp i taket och tappade något verktyg som hamnade nere på bottnen i torpargrunden under huset. Det var öppet mellan golvbjälkarna och jag hade staplat på dem några säckar isolering. Jag klättrade ner mellan säkckarna och bjälkarna, ner på bottnen. När jag kom ner dit var torrt där, ett stilla lugn och otroligt behagligt. Jag halv låg på sidan och ena armbågen och betraktade torra och rena lecastenarna i torpargrunden och tänkte på snickaren Anders ord efter en av sommarens hetaste dagar när han hade murat 150 stenar i grunden. Du borde göra murblanda i hink och fylla i de största hålen så detta ser hyvsat ut innan vi lägger golvet.

Dagen efter detta murarbete var lika varmt, 32 gader varmt i skugga bakom huset, och solen skickade sina varma strålar ner i torpargrunden där jag jobbade med att fylla i de största hålen. När jag hade tömt första hinken  tyckte jag deta så roligt att jag bestämde mig för att fortsätta och vara lite petig med arbetet och fortsatte tills ett av det mesta åskväder som vi har upplevt sedan vi kom till Sverige gick över trakten.

Anders hade sagt; så detta ser hyfsat ut innan vi lägger golvet färdigt. Nu låg jag där på sidan några veckor senare och mindes hans ord, men jag mindes också ett besök året 2002 i mina föräldras första bostad på det isländska sydlandet söder om Vatnajökull. De byggde detta hus under sina första boskapsår runt 1930, det vill säga runt 70 år före detta besök. Men de flyttade sen därifrån några månader innan jag föddes.

Vi som deltog i detta besök uppmärksammade att huset hade tydligen varit byggt av omsorg, mer än vi hade anat. Vi kom ner i en förrådskällare under huset som egentligen hade torpargrundens egenskaper och vi blev riktigt förvnade. Denna 70 år gamla förrådskällare var så otroligt torr och renlig. De måste ha dränerat från källaren ut i nerförsbacken lite söder om huset. Som gjutform hade de använt korrugerat plåt och det är inte svårt att förstå att om plåtarna inte möts helt korrekt eller lutar lite olika åt olika håll blir det väldigt synligt i betongen. Men man kan också lita på att det inte är helt enkelt att få alla plåtar att passa korrekt på det här sättet. Men ingenstans i denna källare gick att uppmärksamma någon minsta skillnad någonstans. Allt var rakt och utseendet så jämt och fint. Detta arbete utförde min far och min morbror men ingen av dem var snickare. Ändå hade de lyckats lämna till framtiden ett arbete utfört av så mycket omsorg att det väckte en riktig beundran 70 år senare.


Men nu igen till vår bostad som vi håller på med att bygga ut. Det närmade sig att Anders skulle komma för att lägga golvet. Jag skulle göra allt i ordning så det vare bara att lägga själva golvet den dagen han kom. När jag tittade över bottnen under golvegt funderade jag över hur mycket tid jag skulle ta i att krypa där och göra renligt och snyggt. Jag bestämde mig för att ta den tid jag behövde. Sen hämtade jag kameran och fotografera för att senare kunna se vad jag hade gjort där. Efter det hämtade jag kvast, plasthink för skrep och kratta med kort skaft. Sedan gjord jag jobbet med välvilja och omsorg. Jag sopade betongsyllan. Inte en spik fick ligga kvar, inte en träflis, stenulltott eller takpappsnudde men allt detta låg lite hit och dit.


Ett antal timmar senare såg det så här ut. Jag hade jämnat ut sanden, isolerade med ett lag lecakulor, tätade med ålderbeständigt byggplast som var högst in till mitten och lecakulor igen och inget ovanligt med detta. Jag hade kunnat utföra detta på någon timme, låta skräpet ligga och göra det andra som hastigast. Men nu är det så att jag vill så gärna att om 70 år kan någon krypa under golvet och käna som så att folk som inte lever längre har gjort sakerna här av omsorg och någrannhet.

Så bygger man ett hus. Man gör inget slarvigt eller hänsynslöst när man bygger ett hus som skall bli bostad för människor, i alla fall inte när jag bygger ett hus för mitt folk. Det är inte min stil. Många säger också att det är viktigt med hus med själ. Är möjligt att man kan kan ge ett hus själ med omsorg? Jag vill njuta av att bygga ett hus och ge det av min omsorg och därför är jag inte snål på gott arbete. Att tänka sig om det vare möjligt att göra så över allt. Jag kan inte heller neka att jag tycker det ha betydelse att efter min dag kan man se på huset att det byggdes med denna tanke. Denna tanke heter dygd och är viktig för innehållsrikt liv.

Grunden i mina foräldrars första bostadshus som jag nämnde tidigare är egentligen torpargrund även om den är guten av betong men inte murad av lecastenar. De som skötte byggnadsarbetet är avlidna men jag jag kan se framför mig min far och min morbror när de hade tagit bort gjutformen, de korrigerade plotarna, och såg sitt arbete. De var nu ganska glada men jag vet också att de varken apploderade eller sjöng av glädje. Det var inte stilen i 1930-talet i de svårbodda och avlägsna trakterna jag kommer ifrån. Men jag kan tänka mig att de med sina valkiga arbetshänder strök över betongen och sa; det lyckades väl.


Anders hann i fatt mig. Jag lagde i trossbotten, isolering och gjorde slutarbetet med bottnen steg för steg så jag inte skulle trampa på plastfolin. Anders lagde golvsponskivorna. Sponskivorna är tunga men Anders är stark. Han kanske tycker jag gå lite långt med omsorgen men han respekterar det. Han sa också en gång; "så det ser hyvsat ut innan vi lägger golvet".


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0