Guðjón Björnssons svenska blogg

Jag jobbade med att putsa i hål i en nymurad torpargrund och värmen var strax under 30 grader i skugga. I går var det ännu varmare och luften var riktigt fuktig och så hade det varit några dagar. Det hade pratas om skurar i prognosen och sett mot Hallsberg blev molnen mörkare och mörkare. Så småningom började jag höra åska mullra på långt håll. Det närmade sig lunchtid.

Jag jobbade vid husets västra sida, strax intill väggen, och kände hur en och en droppe började falla på min rygg. Några få droppar i minuten först men sakta började dropparna falla tätare och tätare. Åskan kom närmare i takt med de fallande regndropparna. Det var något mycket viktigt som höll på att hända för att marken var alldeles hård och torr, ljusgul eller nästintill vit av torka. All växtlighet verkade ropa på vatten, skogen bakom huset också.

Plötsligt dundrade åska rakt över mig, riktigt högt, och regnet hade blivit så pass mycket att jag rensade mursleven och hinken och lade ifrån mig vid väggen mot skogen, väggen mot öster. Själv lutade jag mig mot denna vägg under takskägget någorlunda i lä för regnet och iakttog väderomslaget. Blixtrarna och åskan som verkade rakt ovanför mig bläv tätare och tätare. Det verkade som blixtrarna inte slog när till marken, hellre att de blixtrade mellan molnen där uppe. Min fru ropade att det var dags att äta lunch.

Jag tyckte hela förloppet vara alldeles för intressant för att bara gå in och äta. Regnet hade alla väntat på och det var inte frågan om att efter så mycket värme som hade varit, skulle det bli dunder och brak också. Jag väntade under takskägget en stund till. Nu blixtrade det övetrallt och åskan dundrade helt oavbrutet kors och tvärs där uppe i de mörka molnen. Gula lövblad från soltorkade björkar började falla över allt og plötsligt började dåna våldsamt i skogen på kort avstånd. Stora björkar, aspar, lönn och fågelbär började plötsligt svinga snabbt, helt hejdvilt och otroligt våldsamt i otroligt stora ovala rörelser och det jag nu var vittne till verkade var mera i släkt med en dröm än en verklig upplevelse. Skogen dansade en vild glädjedans. Där jag stod under takskägget var det helt vindstilla men regnet föll däremot ner i väldiga mängder strax framför mig. Om ett av de närmaste träden hade fallit hade det kunnat hamna på huset.

Tanken slog mig att den torra och törstiga skogen hade nu fullständigt tappat besinningen i sin gränslösa glädje över att vattnet hade nu kommit. Åskan fortsatte dåna och regnet bokstavligen östes ner. Jag tyckte plötsligt som jag kände stor samhörighet och inlevelse med prästen och psalmskalden Carl Boberg när han efter ett åskväder år 1895 skrev psalmen och lovsången O store Gud, psalmen som har varit översatt på flera språk än någon annan. Jag kände mig högt religiös.

Träden fortsatte ryckas till emellanåt, åskan fortsatte och regnet var nu riktigt skyfall. Min fru öppnade igen ytterdörren som var på nära håll och frågade om det inte stod rätt till med mig. Jag blev inte förvånad över frågan men sanningen var att det var så helt okej med mig men upplevelsen riktigt storvulen, helt underbar och drömliknande. Så plötsligt föll ner vitt hagel i kanske femton sekunder men så blev det regn igen. Nu gick jag in och vi åt och väderprognosen sade det skulle regna ett tag till. Tack för det du store Gud. På de första tio till femton minuterna hade regnat tio millimeter.

Redan då var som skogen hade blivit grönare och de solgula björklöven hade helt försvunnit. Jag gick in till datorn och började skriva denna upplevelse på isländska, ännu starkt påverkad av den. Bestämd var jag att översätta det på svenska vid tillfälle. Under tiden jag skrev fortsatte åskan och regnet föll ner i rikliga mängder men ändå så underbart harmoniskt.

Detta väder pågick den 13 juli men slutligen den 6 september blev av att jag översatte texten på svenska. Jag publicerar den nu men kommer att se över den och rätta till den efter min förmåga.