Det mäst omöjliga av allt
Allt är möjligt säger Gunde Svan gärna, till exempel när han är programledare för Fångarna på Fortet. Men så kommer man ändå dit att man bara skakar på huvudet och tänker; nej, det är helt omöjligt. Det var kanske så man tänkte när alla isländska medier berättade om sjömannen Guðlaugur Friðþórsson, som vi kan kalla Gudlaugur, när han en natt simmade i land från en förlyst fiskebåt.
Jag kommer mycket väl i håg när jag med gåshud på armarna lyssnade på radio och såg på TV de bilder man kunde visa angående denna enastående händelse. Så gjorde de flesta av mina landsmän och kvinnor det bäst jag vet. Men nu är jag på Västmannaöarna, Hemmaö, och min andra dag här kom jag på min promenad fram till ett minnesmärke om denna händelse och om man stannar där och tar sig tid att läsa texten och tänker efter, då går man inte oberörd därifrån.
Varför står ett badkar där på bilden som tillhör detta minnesmärke? Dess roll var att vattna törstiga husdjur man betade på ön men så kom en man fram dit som hade ett stort behov av att släcka sin törst. Men nu tänker jag berätta vad texten över badkaret har att säga.
Söndagen den 11 mars 1984 klockan 21,40 förlyste en 75 brottotonn fiskebåt när båtens fiskeredskap fastnade och båten gick ögonblickligen runt. Då var båten 5,7 km sydöst från Hemmaö, en av Västmannaöarna och närmaste hamn. Besättningen sammanstod av fem män. Två av dem omkom direkt när båten gick runt men tre lyckades ta sig upp på skrovet. En av dem försökte dyka under båten och få loss livbåten men lyckades inte. En av männen på skrovet var styrmannen Gudlaugur.
På skrovet bad männen och uppmuntrade varandra men när båten sjönk försökte de simma i land, 5,7 kilometer i vintermörker. Snabbt skildes de åt och tappade av varandra. Styrmannen Gudlaugur, då 23 år gammal, höll ut, bestämd att försöka fram i det sista att ta sig i land. Något frost var denna natt och havsvärmen var +6 grader och ganska stora uthavsvågor. En fågel som kallas för sjömannens bästa vän följde med honom hela vägen. Gudlaugur bad honom flyga i land och berätta om sin nöd. En stjärna som lyste denna natt, Gudlaugur till uppmuntran, försvann aldrig av himlavalvet även om det var målnigt.
Man tror att Gudlaugur simmade i sex timmar som är en stor hjältedåd i kalt havsvatten och nattmörker. På vägen navigerade han utifrån öar han kände till, också utifrån ett ljus som lyste på den nya lavan på Hemmaö. Han tog land på den nya lavan i sitt andra försök efter att ha flyttat sig en bit längs stranden, men bränningarna gjorde nästan omöjligt för honom att ta land. Han klättrade upp en brant klippa och sen gick han barfota längs den nya, grova lavan, över stenar och grus, mest i uppförsbackar. När han kom till badkaret vi ser på bilden bröt han med bara händer is av vattnet som var i badkaret och drack.
Till första huset som Gudlaugur kom fram till är tre km från stranden. Där knackade han på dörren klockan sju på morgonen den 12 mars, nie timmar efter att båten sjönk. Han flyttades omedelbart på sjukhus där han opererades på grund av stora skador han hade fått på båda fötter.
Skäppare och styrmenn på Västmannaöarna gjorde detta minnesmärke till minne av männen som omkom och för att tacka helhjärtat för att Gudlaugur fick leva.
När detta ägde rum höll den isländska fiskeflottan på med att installera gräjer som automatiskt tog loss livbåten vid olyckor. Dessa gräjer för den förlysta båten hade kommit till Västmannaöarna när olyckan ägde rum och man väntade installeringen. Troligen hade alla överlevt om installeringen hade gjorts före denna ödersdigra kväll.
Här ser vi två av Västmannaöarna och kanske var det dessa öar som hjälpte Gudlaugur att hitta vägen till livet. Denna bild tog jag nära minnesmärket men också nära stället där Gudlaugur tog land.
Detta är så osannolikt att många kanske tänker som så att detta endast är en legend men vi skall titta på nästa bild.
Detta är Gudlaugur och jag har tagit bilden från en fotograf som heter Sigurgeir och är känd för sina bilder från Västmannaöarna sen mycket många år tillbaka. Inte vet jag hur gammal Gudlaugur är på denna bild.
Här stänger jag så cirkeln. Denna bild tog jag från en tidning och den är från 2007. Här är Gudlaugur igen. Pojken som står så stolt vid sin morfars sida hade inte haft Gudlaugur för sin morfar om han inte hade hållit ut. En riktigt vacker bild, speciellt om tänker hela sammanhanget. Nu gör man en spelfilm om denna märkliga händelse.
Till slut: här följer en länk som också bekräftar att det sagda är sant. Jag har inte läst innehållet men när jag har publicerat denna blogg skall jag göra det och se hur nära berättelserna är varandra.
http://www.islandsbloggen.com/2008/06/tre-sanna-historier.html
Jag kommer mycket väl i håg när jag med gåshud på armarna lyssnade på radio och såg på TV de bilder man kunde visa angående denna enastående händelse. Så gjorde de flesta av mina landsmän och kvinnor det bäst jag vet. Men nu är jag på Västmannaöarna, Hemmaö, och min andra dag här kom jag på min promenad fram till ett minnesmärke om denna händelse och om man stannar där och tar sig tid att läsa texten och tänker efter, då går man inte oberörd därifrån.
Varför står ett badkar där på bilden som tillhör detta minnesmärke? Dess roll var att vattna törstiga husdjur man betade på ön men så kom en man fram dit som hade ett stort behov av att släcka sin törst. Men nu tänker jag berätta vad texten över badkaret har att säga.
Söndagen den 11 mars 1984 klockan 21,40 förlyste en 75 brottotonn fiskebåt när båtens fiskeredskap fastnade och båten gick ögonblickligen runt. Då var båten 5,7 km sydöst från Hemmaö, en av Västmannaöarna och närmaste hamn. Besättningen sammanstod av fem män. Två av dem omkom direkt när båten gick runt men tre lyckades ta sig upp på skrovet. En av dem försökte dyka under båten och få loss livbåten men lyckades inte. En av männen på skrovet var styrmannen Gudlaugur.
På skrovet bad männen och uppmuntrade varandra men när båten sjönk försökte de simma i land, 5,7 kilometer i vintermörker. Snabbt skildes de åt och tappade av varandra. Styrmannen Gudlaugur, då 23 år gammal, höll ut, bestämd att försöka fram i det sista att ta sig i land. Något frost var denna natt och havsvärmen var +6 grader och ganska stora uthavsvågor. En fågel som kallas för sjömannens bästa vän följde med honom hela vägen. Gudlaugur bad honom flyga i land och berätta om sin nöd. En stjärna som lyste denna natt, Gudlaugur till uppmuntran, försvann aldrig av himlavalvet även om det var målnigt.
Man tror att Gudlaugur simmade i sex timmar som är en stor hjältedåd i kalt havsvatten och nattmörker. På vägen navigerade han utifrån öar han kände till, också utifrån ett ljus som lyste på den nya lavan på Hemmaö. Han tog land på den nya lavan i sitt andra försök efter att ha flyttat sig en bit längs stranden, men bränningarna gjorde nästan omöjligt för honom att ta land. Han klättrade upp en brant klippa och sen gick han barfota längs den nya, grova lavan, över stenar och grus, mest i uppförsbackar. När han kom till badkaret vi ser på bilden bröt han med bara händer is av vattnet som var i badkaret och drack.
Till första huset som Gudlaugur kom fram till är tre km från stranden. Där knackade han på dörren klockan sju på morgonen den 12 mars, nie timmar efter att båten sjönk. Han flyttades omedelbart på sjukhus där han opererades på grund av stora skador han hade fått på båda fötter.
Skäppare och styrmenn på Västmannaöarna gjorde detta minnesmärke till minne av männen som omkom och för att tacka helhjärtat för att Gudlaugur fick leva.
När detta ägde rum höll den isländska fiskeflottan på med att installera gräjer som automatiskt tog loss livbåten vid olyckor. Dessa gräjer för den förlysta båten hade kommit till Västmannaöarna när olyckan ägde rum och man väntade installeringen. Troligen hade alla överlevt om installeringen hade gjorts före denna ödersdigra kväll.
Här ser vi två av Västmannaöarna och kanske var det dessa öar som hjälpte Gudlaugur att hitta vägen till livet. Denna bild tog jag nära minnesmärket men också nära stället där Gudlaugur tog land.
Detta är så osannolikt att många kanske tänker som så att detta endast är en legend men vi skall titta på nästa bild.
Detta är Gudlaugur och jag har tagit bilden från en fotograf som heter Sigurgeir och är känd för sina bilder från Västmannaöarna sen mycket många år tillbaka. Inte vet jag hur gammal Gudlaugur är på denna bild.
Här stänger jag så cirkeln. Denna bild tog jag från en tidning och den är från 2007. Här är Gudlaugur igen. Pojken som står så stolt vid sin morfars sida hade inte haft Gudlaugur för sin morfar om han inte hade hållit ut. En riktigt vacker bild, speciellt om tänker hela sammanhanget. Nu gör man en spelfilm om denna märkliga händelse.
Till slut: här följer en länk som också bekräftar att det sagda är sant. Jag har inte läst innehållet men när jag har publicerat denna blogg skall jag göra det och se hur nära berättelserna är varandra.
http://www.islandsbloggen.com/2008/06/tre-sanna-historier.html
Kommentarer
Trackback
