Där jättarna bor
Från den 26 mars till 14 april var vi i Island jag och min fru. Jag skrev två gånger i min svenska blogg under denna resa och tänkte göra det för tredje gången också men det blev inte av. Dock hade jag sparat bilder för detta och jag tycker jag inte kan låta bli att använda bilderna för sitt syfte, även om det är lite sent. Alltid när jag kommer till Västmannaöarna går jag på vulkanen Eldfell. Det tillhör inga dåd att klättra upp till toppen på detta berg för att det är endast 131 meter upp dit. Men det är oförnekligen speciellt att komma upp dit, fundera över de naturkrafter som bildade berget, titta över ett landskap som bildades för några få årtionden och inte sist på grund av att berget är varmt så gott som upp till ytan.
Men promenaden var speciell trots den låga höjden. Det nämligen var tät dimma denna dag, sikten kanske 20 till 40 meter, och jag tänkte som så att det fanns inget löfte om ett bättre tillfälle innan vi skulle lämna öarna igen. Jag hade också gott upp dit i dimma en gång tidigare. Dimman gjorde denna resa annorlunda och det var som någon ny hämlighet fanns efter vart enda steg jag tog. Det är viktigt att släppa inspirationen fri och njuta av så mycket som möjligt. Men nu pratar bilderna.
Detta är på toppen och det är mina promenadstavar som står vid kinden på en jätte som verkar bo där uppe. Ögonbryn och näsa märks väl strax till vänster om stavarna. Rakt emot den stora näsan ser vi ett mindre huvud och bakom detta huvud verkar ett djur sticka näsan mot dimman och troligen känna efter lukten av mig.
Här är endast några meter kvar upp till toppen
Som på första bilden är detta på toppen också. Här går att se näsor hit och dit och förmodligen dansar jättarna på denna bild.
Man skall ta sig försiktigt fram för att krönan är inte bred och om man faller om kull kan man falla långt ner i dimman.
Här kan var och en använda sin inspiration.
Jag tyckte jag såg ett svinhuvud också, näsan längst till höger och örat visar upp mot dimman. En drake tittar mot dimman bakom svinhuvudet.
På telefonen kan man se att denna grop jag grävde med handen inte är djup. Men -dock var det ljummigt under telefonen. Senare fick jag veta att om jag hade grävt endast lite djupare hade det blivit riktigt varmt.
Nära toppen finns det lite forskarinstrument och grejer. Detta namn fick mig att fundera lite. Eyglo är ett isländskt kvinnonamn. Hette en forskare Eyglo som jobbade där uppe efter utbrottet -eller var en forskare förälskat i en Eyglo kanske? Svara du som vet. Dessa bilder är inte så intressant om man inte släpper loss inspirationen.
Det finns mycket att se i Island.
