Besök til Västmannaöarna
I förrgår, lördag, åkte jag hemifrån min bostad i skogarnas land mot ön i Atlanten där kan blåsa ovälkomna vindar vid osannolika tillfällen, där det kan snö alldeles för sent på våren eller tidigt på sommaren, regna vågrätt en junidag, där vulkaner spyr upp aska eller lava kanske upp till tio tusen ton i sekunden och jorden kan skaka så att efter står stora sprickor i markytan. Detta är landet som håller fortfarande på att växa, bli större vid varje jordbävning som lämnar sprickor efter sig. Men detta land är otroligt vackert trots alla väderförhållanden och geologiska aktiviteter. Till och med en främmande kan fascineras av det vågräta regnet, den som aldrig har upplevt det tidigare, bara om det finns behövliga kläder för att skydda kroppen. Och så bubblar varmt vatten på vissa orter, likaså varm lera och rykande varmt vattne sprutas högt upp i luften.
Jag åkte från mitt hem i Kräcklingesocken i Örebrolän en vårmorgon när vädret bad om att jag inte skulle lämna det. Det var en vårmorgon när flera vitsippor på skogsbotten log mot solen än någon dag tidigare denna vår. Men jag åkte ändå. Min ena dotter, hon som bor i Stockholm med sin Pétur och Hannes Guðjón, skulle värna om mitt hem vid skogsbrynet och resmål mitt denna dag var till den andra dottern, Valgerður som bor på Västmannaöarna tillsammans med sin Jónatan, och döttrarna Erla och Guðdís. Sonen Kristinn har flugit hemifrån för ett antal år sedan till sin käraste norska på Osteröy i Bergen trakten. Visserligen vare det enklare att träffas om alla bodde inom en mindre radie men det vare kanske inte så perfekt för mänsklighetens utveckling om vi endast samlades rund varandra.
Efter en tre timmars flygresa från skogarnas land kom jag till Keflavik -utan skogar. Vårdagen följde inte med på denna resa och det blev uppenbart att resan till Västmannaöarna inte skulle bli av denna dag. Atlantshavsvågorna som skulle kunna komma rakt och ohindrat hela vegen från sydpolsisarna slog kraftigt mot sydkusten och gungade färjan som seglar mellan Västmannaöarna och fastlandet så kraftigt att det var nonsens att spekulera om en resa dit. Jag övernattade i Reykjavik hos min äldsta bror och min svägerska och dagen därpå åkte vi till bussen som skulle frakta mig till färjan. Då var det så skarpa hagelbyar att till och med pensionären jag som kom från landet i öster fick luta mig på riktigt mot stormen och med hjälp av en lagom tung resväska lyckades jag hålla mig kvar på marken. Sen började resan österut mot sydkusten.
Jag åkte från mitt hem i Kräcklingesocken i Örebrolän en vårmorgon när vädret bad om att jag inte skulle lämna det. Det var en vårmorgon när flera vitsippor på skogsbotten log mot solen än någon dag tidigare denna vår. Men jag åkte ändå. Min ena dotter, hon som bor i Stockholm med sin Pétur och Hannes Guðjón, skulle värna om mitt hem vid skogsbrynet och resmål mitt denna dag var till den andra dottern, Valgerður som bor på Västmannaöarna tillsammans med sin Jónatan, och döttrarna Erla och Guðdís. Sonen Kristinn har flugit hemifrån för ett antal år sedan till sin käraste norska på Osteröy i Bergen trakten. Visserligen vare det enklare att träffas om alla bodde inom en mindre radie men det vare kanske inte så perfekt för mänsklighetens utveckling om vi endast samlades rund varandra.
Efter en tre timmars flygresa från skogarnas land kom jag till Keflavik -utan skogar. Vårdagen följde inte med på denna resa och det blev uppenbart att resan till Västmannaöarna inte skulle bli av denna dag. Atlantshavsvågorna som skulle kunna komma rakt och ohindrat hela vegen från sydpolsisarna slog kraftigt mot sydkusten och gungade färjan som seglar mellan Västmannaöarna och fastlandet så kraftigt att det var nonsens att spekulera om en resa dit. Jag övernattade i Reykjavik hos min äldsta bror och min svägerska och dagen därpå åkte vi till bussen som skulle frakta mig till färjan. Då var det så skarpa hagelbyar att till och med pensionären jag som kom från landet i öster fick luta mig på riktigt mot stormen och med hjälp av en lagom tung resväska lyckades jag hålla mig kvar på marken. Sen började resan österut mot sydkusten.
Jag publicerdae i går två bilder från Västmannaöarna. "Väldigt speciellt och annorlunda. Det gillar jag." Så kommenderade en svenska som såg dessa bilder. Och så är det, väldigt speciellt och annorlunda. Denna bild är från en hamn på sydvästra Island, men därifrån åkte färjan till Västmannaöarna i går. Det är ingen grön växtlighet som omger denna hamn.
Denna bild är också från denna hamn, tagen från färjan. Bostadsbebyggelsen ses inte på bilden men befinner sig mera till vänster. Vad är det för ställe att bo på kan man kanske fråga. Under tiden jag väntae på färjan kom jag i ett hemmahus, fick varmt väldoftande kaffe, gott bröd, kanske bakat av mjöl från svenska gårdar och gott var pålägget. Där träffade jag också en sjuttonåring som pluggade. Han hade för en dröm att bli idrottspsykolog. Universetet i Reykjavik är faktiskt på fyra mils avstånd.
När jag reser tycker jag ännu mera om mat än annars. Min innerligaste önskan var att kunna ta en riktig smörgås i kafeterian och kaffe med lite, lite socker i. Men en kvinna i receptionen som ville mig väl sade att det vare bäst för mig att ta mig till kojs under resan. Det sade hon efter att ha mätt ut mig lite med sin blick och verkade förstå att jag inte var någon sjöman. Jag gjorde som hon sa och drog mig ner till en hytta under havsytan och la mig i en säng med ullöverkast över mig. Där låg jag under det mesta av resan, rullade något i sängen men lyckades filosofera och ha det riktigt mysigt mellan dess jag slumrade till emellanåt.
När jag visste att vi närmade oss Västmannaöarna gick jag upp. Då hade vi kommit i lä av öarna. En del av en lilla staden på ca 5000 invånare ses på bilden mellan klipporna.
Två av Västmannaöarna. På varje ö är ett hus och bild av ön till vänster har i bland rullat på facebook som exempel över ett av de ensligaste husen i världen.
På väg in till hamnen är bergväggarna nära. Det blir allt mycket bättre om kaptenen vet vad han gör och det vet kaptenen på denna färja.
Detta är enda öppningen in till hamnen och i vulkanutbrottet 1973 blev denna hamn ännu mera skyddat för Atlandshavsvindarnas vågor än tidigare.
Heimaklettur, en jätte som skyddar hamnen för vindarna från nordost.
I Hamnen.
Där jag sitter nu har jag en av världens magnifikaste utsikter som man kan ha. Om jag blir på bra humör när diset som ligger i luften försvinner, då vet man aldrig vad jag kan hitta på. Kanske blogga igen om Västmannaöarna, den unika natur som här finns och hur det känns att vistas här. Nu är på tiden att jag lämnar detta bloggande och blir mera social bland de människor som jag gästar.
Kommentarer
Trackback
