Nya tider för en snurrig man
Det var en hel del att komma ihåg i morse innan jag och Susanne åkte i väg till Fjugesta för att träna i lokalen hos sjukgymnasten. Efter det skulle vi till Västerås där hon skulle besöka sin mamma. Med en väska i ena handen och rena kläder på vänster arm stod jag i ytterdörren och kom då ihåg mobilen. Jag vände om och letade på de vanligaste ställena där mobilen oftast är men hittade den ej. Jag tog hemtelefonen och ringde till mobilen som om några sekunder började vibrera i handen under de rena kläderna. Låter detta obekant för någon? Knappt. Ibland önskar jag att kunna ringa till min kamera, bilnycklarna eller plånboken för att inte behöva leta.
Var hittade du mobilen frågade Susanne lite senare. Jag visste jag kunde hitta på en lögnhistoria runt detta men gjorde det inte. Vi har pratat om att aldrig ljuga åt varandra, inte heller om småsakerna. Sen åkte vi till Fjugesta och hade det roligt angående mobilen.
Alla större projekt är färdiga hos oss på landet men många småsaker kvar. Jag jobbar också mindre och Susanne har flyttat även om hon har kvar att gå igenom mycket av sitt bohag. Det börjar bli mera balans och förmodligen mindre sökande efter mobil, kamera och bilnycklar.
Jag är mycket tacksam för min hälsa och nu är på tiden att jag tar tid för att bevara den hälsa jag har, att jag tar mitt ansvar. Därför har jag börjar träna i en träningslokal hos sjukgymnasten i Fjugesta. Susanne är med i detta och det behöver hon också. Vi har också gott på riktigt genom vår kost och där har Susanne initiativet. Det är som det är nya tider och roliga tider som vi förhoppningsvis lyckas göra till vår nya livsstil framöver.
Vi hade tränat och hade åkt i väg till Västerås. Vi kom till Arbåga och köpte pepparkryddad rökt lax. När vi hade satt oss ner vid ett matbord såg jag vit sås på Susannes tallrik. Jag frågade henne var hon hade fått såsen och hon pekade på likadan sås som fanns på min tallrik och sade att hon hade fått den på samma ställe som jag hade fått min sås. Just det, jag hade inte sett min sås. Mobilhändelsen återkom med några timmars mellanrum. Det är lika bra att det börjar bli balans.
Jag sitter på Kalle På Spången i Västerås och väntar Susanne. Hon skall komma hit efter besöket till mamma och då skall vi få oss choklad och baguetter som värden här är expert på att göra. Det var här som vi träffades första gången efter att inte ha träffas i några år. Det var den 27 november förra året så att utvecklingen har gått snabbt för sig. För snabbt har vi ofta frågat varandra men vi har inte kunnat set det så.
Nu börjar det kanske bli onödigt personligt kan man tänka, men vad med det. Vi har nämligen varit tillfrågade om det inte har gått lite väl fort. Vi har inga problem med att prata om sakerna. Susanne säger ofta: "Men vad vi har det bra." Ja, så är det och vi är ansvariga för mycket. Vi är ansvariga för att fortsätta att ha det bra så länge som vår skapare inte bestämmer något annat.
Det är gott att besöka Kalle På Spången och där är man inte snurrig, där är man väl om händer tagen och livet är skönt. Här kommer tre bilder därifrån.
