Söndag på Hansjö stugby
Jag vet inte hur långt hemifrån Orsa är, eller närmare sagt Hansjö stugby utanför Orsa. Men det är i alla fall meningslöst att tänka på ogräset jag har sett växa de sista dagarna bland grönsaker och blommor hemma hos mig. Det är också meningslöst att tänka på att jag skulle behöva ordna det ena eller det andra eller att reparera gräsklipparen. Det är för långt hem för det. Jag är fullständigt bekymmersfri här i en otroligt behaglig stuga och i en härlig tystnad som omger oss.
Vi åkte hemifrån vid halv tolv tiden i går, senare än vi hade tänkt men vad med det. I en matlåda hade vi två rikligt gjorda smörgåsar med stekta ägg och flera godsaker. I en annan matlåda hade vi upprullade pannkakor med lite strösocker i. I en termos hade vi varmt choklad och därmed hade vi allt det bästa vi kunde önska oss. Vi är för det mesta enkelhetens människor. När vi sen fikade vid en liten sjö i södra Dalarna i någorlunda tystlåten miljö på några hundra meters avstånd från väg 50, då var vi helt enkelt lyckliga med tillvaron.
Det var behagligt varmt där, en mycket svag vind smekande med våra ansikten, en sedesärla sprang omkring med sina sedvanliga huvudryckningar och omgivningen med en mindre sjö i närheten var riktigt fin. Några bilar åkte sakta förbi på måttligt avstånd längs en smal väg men det gjorde ingenting. Samvaron var enkel, helt otvingad och fylld med vänskap. Chokladen och matsäckens innehåll var bättre än någonsin. Det krävdes ingenting mera, livet var som lyriskt ändå.
Vi hade åkt från Kräcklingesocken genom Örebro, förbi Lindesberg, genom Dalaporten, Grängesberg, Ludvika, Borlänge, Insjön, Rättvik och förbi Mora till slutstationen Orsa. Där träffade vi glada människor, deltog i 5-års födelsedagskalas och hade svårt med att stå emot tårta och andra godsaker. Efter några timmars samvaro åkte vi till en stuga vi hade hyrt i Hansjö stugby.
Stugan är en halva av ett parhus, är på två våningar och sovrummet är på övervåningen där vi håller oss nu när jag håller på med att skriva ner det jag tänker på och började tänka på i går. Jag tycker som alla stugor är likadana i planering och utseende, har ingen personlighet och är billigt byggda och med enkelt ändamål. Men stugan vi befinner oss i nu är av en helt annan typ. Den har personlighet, är vänlig och tillmötesgående. Denna stuga andas av att vara en mänsklig bostad. Ändå är den så otroligt billig.
Igen far tankarna iväg till Kräcklingesocken. Det känns ännu lättare efter att jag såg att gräsmattorna här är nästan lika igenvuxna och hemma. Men ändå finns det många projekt och plikter som jag behöver ta itu med om allt skall vara väl. Jag skall också fortsätta åka till jobbet, inte av plikt och inte emot min vilja, heller på grund av att det är livsnjutning att göra bra saker och att känna att jag har funktion i samhället. Mitt jobb är härligt och så har jag känt länge. Jag vill inte ännu börja slöas av att vara inaktiv samhällsborgare eller bo i en tvåa in i stan där jag inte behöver göra annat än sopa altanen några gånger om året och lägga mig efter måltider.
Min bostad i Kräcklingesocken är inte gjord av marmor eller ved av cedrus. Den är inte inredd av ekonomisk rikedom. Den är enkel, men väl byggd och gjord med hjärtats omsorg. Jag känner här och nu när jag är tillräckligt långt borta och fri från möjligheten att ta på mig arbetskläder och ta itu med sakerna, att jag behöver röja bort hinder och göra vissa val. Jag vill bli en friare människa. Jag är sjuttiotre år gammal och fortfarande försöker jag bli vuxnare.
Vi har ätit frukost och sitter på uteplatsen vid vår stuga här på Hansjö stugby. Solen har under förmiddagen kommit och gått på en halvklar himmel. Det lutar mot en klar himmel nu. Jag tittade nyss på Susanne som sitter framför mig och läser en tidning. Jag frågade henne om det är ett gott liv att leva så enkelt som vi gör denna sena augustidag. Hon tittade helt tyst på mig några ögonblick och sen svarade hon "om!".
Jag visste vilket svaret skulle bli men ändå tycker jag så gott att fråga och höra svaret jag vet på förhand vilket skall bli. Ett hederligt och enkelt liv ger god nattsömn, god hälsa och livskvalité.
Ge akt på denna dag
ty den är livet,
livets innersta liv
Dess korta lopp omsluter allt
som är verkligt och sant.
Växandets välsignelse,
handlingens storhet,
kraftens härlighet.
Ty igår är blott en dröm,
i morgon blott en skugga,
men idag, väl brukad,
gör av varje igår en dröm av lycka,
av varje imorgon en strimma av hopp.
Ge därför noga akt på denna dag.
Dikten eller visdomsorden är inte min, det kommer från Sanskrit.
Vi åkte hemifrån vid halv tolv tiden i går, senare än vi hade tänkt men vad med det. I en matlåda hade vi två rikligt gjorda smörgåsar med stekta ägg och flera godsaker. I en annan matlåda hade vi upprullade pannkakor med lite strösocker i. I en termos hade vi varmt choklad och därmed hade vi allt det bästa vi kunde önska oss. Vi är för det mesta enkelhetens människor. När vi sen fikade vid en liten sjö i södra Dalarna i någorlunda tystlåten miljö på några hundra meters avstånd från väg 50, då var vi helt enkelt lyckliga med tillvaron.
Det var behagligt varmt där, en mycket svag vind smekande med våra ansikten, en sedesärla sprang omkring med sina sedvanliga huvudryckningar och omgivningen med en mindre sjö i närheten var riktigt fin. Några bilar åkte sakta förbi på måttligt avstånd längs en smal väg men det gjorde ingenting. Samvaron var enkel, helt otvingad och fylld med vänskap. Chokladen och matsäckens innehåll var bättre än någonsin. Det krävdes ingenting mera, livet var som lyriskt ändå.
Vi hade åkt från Kräcklingesocken genom Örebro, förbi Lindesberg, genom Dalaporten, Grängesberg, Ludvika, Borlänge, Insjön, Rättvik och förbi Mora till slutstationen Orsa. Där träffade vi glada människor, deltog i 5-års födelsedagskalas och hade svårt med att stå emot tårta och andra godsaker. Efter några timmars samvaro åkte vi till en stuga vi hade hyrt i Hansjö stugby.
Stugan är en halva av ett parhus, är på två våningar och sovrummet är på övervåningen där vi håller oss nu när jag håller på med att skriva ner det jag tänker på och började tänka på i går. Jag tycker som alla stugor är likadana i planering och utseende, har ingen personlighet och är billigt byggda och med enkelt ändamål. Men stugan vi befinner oss i nu är av en helt annan typ. Den har personlighet, är vänlig och tillmötesgående. Denna stuga andas av att vara en mänsklig bostad. Ändå är den så otroligt billig.
Igen far tankarna iväg till Kräcklingesocken. Det känns ännu lättare efter att jag såg att gräsmattorna här är nästan lika igenvuxna och hemma. Men ändå finns det många projekt och plikter som jag behöver ta itu med om allt skall vara väl. Jag skall också fortsätta åka till jobbet, inte av plikt och inte emot min vilja, heller på grund av att det är livsnjutning att göra bra saker och att känna att jag har funktion i samhället. Mitt jobb är härligt och så har jag känt länge. Jag vill inte ännu börja slöas av att vara inaktiv samhällsborgare eller bo i en tvåa in i stan där jag inte behöver göra annat än sopa altanen några gånger om året och lägga mig efter måltider.
Min bostad i Kräcklingesocken är inte gjord av marmor eller ved av cedrus. Den är inte inredd av ekonomisk rikedom. Den är enkel, men väl byggd och gjord med hjärtats omsorg. Jag känner här och nu när jag är tillräckligt långt borta och fri från möjligheten att ta på mig arbetskläder och ta itu med sakerna, att jag behöver röja bort hinder och göra vissa val. Jag vill bli en friare människa. Jag är sjuttiotre år gammal och fortfarande försöker jag bli vuxnare.
Vi har ätit frukost och sitter på uteplatsen vid vår stuga här på Hansjö stugby. Solen har under förmiddagen kommit och gått på en halvklar himmel. Det lutar mot en klar himmel nu. Jag tittade nyss på Susanne som sitter framför mig och läser en tidning. Jag frågade henne om det är ett gott liv att leva så enkelt som vi gör denna sena augustidag. Hon tittade helt tyst på mig några ögonblick och sen svarade hon "om!".
Jag visste vilket svaret skulle bli men ändå tycker jag så gott att fråga och höra svaret jag vet på förhand vilket skall bli. Ett hederligt och enkelt liv ger god nattsömn, god hälsa och livskvalité.
Ge akt på denna dag
ty den är livet,
livets innersta liv
Dess korta lopp omsluter allt
som är verkligt och sant.
Växandets välsignelse,
handlingens storhet,
kraftens härlighet.
Ty igår är blott en dröm,
i morgon blott en skugga,
men idag, väl brukad,
gör av varje igår en dröm av lycka,
av varje imorgon en strimma av hopp.
Ge därför noga akt på denna dag.
Dikten eller visdomsorden är inte min, det kommer från Sanskrit.
En fem år gammal Teo i Orsa, Susannes barnbarn, skär av sin födelsedagstårta. Här om dagen när vi också var i Orsa på besök sade han till Susanne: Farmor, jag var att tala om det med din farbror . . . Detta var mycket fint sagt och kom från barnshjärtat.
En sjuttiotre år gammal Gudjon, själva farbrorn, äter frukost på uteplatsen vid stuga nr tre hos Hansjö stugby. Han ser allvarlig ut denna man.
Där vid matbordet satt Susanne när en vänlig man knackade på dörren nu under söndagskvällen. Det var Mikael, han som eger stugorna nr ett till fyra. Han ville veta hur vi mådde och hur det kändes att bo i stugan. Det var enkelt att förklara att vi var enormt nöjda.
Vilket sovrum som Mikael bjöd på. Detta sovrum hade allt det bästa att bjuda på som ett sovrum skall ha. Jag frågade Susanne vilka nackdelar hon hade hittat med detta sovrum. Inga, svarade hon och det var just så som jag kände själv.
Mitt i naturen var vi, vi var på landet som hemma i Kräcklingesocken. Men vyarna var annorlunda, måttligt annorlunda för att ge lite variationer.
Och när det varierar ger det nya intryck, ökar inspirationen och ger fantasi. Därför var det så fint för mig att börja med min iPad i morse, först i sängen och sen på uteplatsen efter frukosten, och låta tankarna sväva på sina osynliga vingar över tallskogarna här i trakterna och den fina natur som vi befinner oss i.
Till höger stuga nr 3. Mycket välkomnande och fin farstubro att komma hem till och när vi kom in fortsatte detta välkomnande. Vi kände av det hela kvällen tills MR Blund tog hand om oss och ledde oss in i en mild drömvärld där vi befann oss hela natten.
När vi låser denna dörr och åker iväg, troligtvis lite före lunchtid i morgon, är jag säker på att vi kommer att känna som att här vill vi bo en gång till -leva det enkla livet. Tack för oss och tack för besöket på sändagskvällen Mikael på Hansjö stugby.
Kommentarer
Trackback
