Guðjón Björnssons svenska blogg

Jag vaknade på Vårnäs lite före fem i går morse. Efter en kort morgonrutin tittade jag i spegeln över sängen och tyckte jag såg hyfsad felfri och hygglig ut. Jag var nöjd och jag kände mig utvilad även om jag endast hade fått fem timmars sömn.

Jag fullföljde mitt arbetspass och åkte i väg vid tiotiden. Jag åkte raka vägen till IKEA i Marieberg och tittade på billiga fåtöljer. Det var en enkel sak. Efter det tittade jag på köksinredningar för att jag behöver utöka inredningen lite i mitt kök. Så var det inte enkelt längre. För några få år sedan höll jag på med samma sak men då handlade det om en hel köksinredning och det verkade mycket enkelt. I och för sig hade jag två doktorer från Stockholmstrakten till hjälp den gången men ändå, jag var alldeles säker på det i går morse att det hade blivit mera komplicerad nuförtiden.

Detta vållade lite huvudbry och jag envisades och kom två gånger till samma kvinna för att fråga efter saker men jag tyckte som allt hade varit gjort svårare hos IKEA. Ett tag tänkte jag att det handlade om mig själv, att det jag hade inne i huvudet hade minskad eller att luddarna i öronen hade börjat växa inåt. Men jag slog det ifrån mig och jag bestämde att Ikea hade utvecklad sina kökssystem från folket. Men varför? Jag skakade på huvudet och betraktade några människor som var yngre än jag och de stressades fram och tillbaka. De verkade inte ha tid för detta men jag kände mig ha all tid som fanns i världen. Men jag förstod mig inte riktigt på det nya IKEA köket och de stressade människorna verkade inte göra det heller.

Om jag inte hade haft pilarna i golvet hade jag inte varit lika snabb att ta mig ut som jag trots allt blev. Jag gick förbi ett flertal handfat och speglar. Jag stannade vid en spegel och rannsakade mannen som såg så slät och fin ut vid femtiden i morse. Han såg nu ut för att vara trött och nästan halv arg. O sjutton! Nu var best för mig att ta mig hem.

Jag åkte till Coop för att köpa lax. Det talas om att lax är bra för minnet. Jag tog en liten korg och gick med snabba steg mot disken med lax och många andra delikatesser. På vägen dit gick jag förbi en räcka med en otrolig mängd choklad. Två för 32,70 stod där. Just det. Det talades mycket om det för några veckor sedan att choklad är bra för minnet. Varför inte? Två stycke choklad blev det. Lite därefter såg jag granatäpplen. Man talar om mycket antioxidanter i granatäpplen vilket saktar ner åldrande. Ja, varför inte? Två granatäpplen blev det. Då var jag så nära mjölk och grädde att det blev en av varje. Efter det blev det lax och så skulle jag vara färdig.

På vägen till kassan kom jag på att jag behövde vitlök och först jag vände om blev det salad också. Nu var det lång väg fram till kassorna igen och på vägen dit gick jag förbi torkade, ekologiska aprikoser, fikon och russin. Saliven sprutades undan tungan och nästan darrande handen tog sig upp i hyllan och grep en av varje. Det började väga i min korg. När jag till slut kom fram till kassan kan jag tänka mig att det var sex kilo i korgen –inte bara lax. Det är lika bra att jag inte är dagligen i de stora hungergörande affärerna. Jag kan bli en så svag man.

På vägen hem kunde jag inta låta bli att tänka på IKEA och vad det egentligen var som gjorde att jag inte förstod mig på deras nya kökssystem. Jag satte skulden på IKEA och inget mera med det. Jag släppte detta och försvann in i ett drömland; Calle från Orsa konsert i Västerås i lördags.

Första halvan var inget att ha. Jag nickade till några gånger medan Calle berättade måttligt intressanta historier mellan låtarna men jag tyckte jag sköta det så snyggt att kvinnan som satt vid min sida, hon Susanne, inte borde inse detta. Det var inte så bra att köpa sig in på en svindyr konsert och sova där. När vi gick ut i pausen sa hon att jag hade nickat till några gånger. Jag stirrade på henne och frågade om hon verkligen hade märkt det. Ja, det hade hon gjort, så enkelt var det. I pausen drack vi mycket vatten och åt var sin sockerkaka och blev riktigt pigga.

Andra halvan blev en helt annan sak. Calle från Orsa blev verkligen Calle från Orsa och han och hans orkester, Hej Calle, spelade den ena låten efter den andra bara så mästerligt som dessa män kan göra. Så blev Calle allvarlig och pratade om kalla vindar som blåste i Europa. Hann pratade också om att han vill som en gammal man kunna sitta på en stubbe och tänka som så att han i alla fall hade varit en fredlig man. I följd av det spelade orkestern en låt där Calle visade det allra bästa som han kan göra med sin fiol.

Då hade jag lagt Susannes höger handflata på min vänster handflata och så strök jag med mina fingerspetsar från baksidan av hennes hand, fram fingrarna och hela vägen ner till naglarna. Så gjorde jag upprepade gånger, men när Calle drog stråken mycket sakta alldeles från ända till ända i en mycket hög ton, då gick inte annat än att stanna med handen. Den tonen var felfri. Hade jag rört min hand medan han gjorde detta otroligt fina drag med stråken, då hade jag stört honom verkade det som. Sådana ögonblick gör en halv dålig första halva helt obetydlig.

Där bröts stunden i drömlandet med Calle från Orsa för att nu var jag hemma och livet kändes gott. Jag är inte så glömsk. Jag har bara lite luddar i öronen ibland och då fattar jag inte alltid allt.